Stå med kyrkans ledare

Vi välkomnar varmt våra nyligen kallade generalauktoriteter, områdessjuttio och det underbara, nya generalpresidentskapet för Primärföreningen. Med djupaste uppskattning tackar vi dem som har blivit avlösta. Vi älskar er var och en.

Mina kära bröder och systrar, vi har just deltagit i en storartad upplevelse när vi har räckt upp handen för att stödja profeter, siare och uppenbarare och andra ledare och generalämbetsmän kallade av Gud i just dessa dagar. Jag har aldrig tagit lätt på möjligheten att stödja och bli ledd av Herrens tjänare. Och med bara några månader i mitt eget nya ämbete som medlem i de tolv apostlarnas kvorum är jag ödmjuk inför er stödjande röst och ert förtroende. Jag uppskattar er villighet att stå med mig och alla dessa enastående ledare.

Strax efter att jag inröstats i oktober förra året reste jag till Pakistan på ett uppdrag och när jag var där träffade jag de fantastiska och hängivna heliga där. De är få till antalet men har stor andlig kraft. Kort efter att jag hade återvänt hem fick jag följande brev från broder Shakeel Arshad, en kär medlem som jag hade träffat under mitt besök: ”Tack, äldste Rasband, för att du kom till Pakistan. Jag vill tala om för dig att vi … medlemmar i kyrkan … stödjer dig och älskar dig. [Vi är] så lyckligt lottade att du kom och vi fick lyssna till dig. Det var en sådan gyllene dag i min familjs liv, att få träffa en apostel.”¹

Att träffa medlemmar som Broder Arshad var en överväldigande och ödmjukande erfarenhet och med hans ord ”en gyllene dag” för mig också.

I januari deltog kyrkans ledare i utsändningen ”Personligt” med ungdomar, deras ledare och föräldrar runt om i världen. Sändningen streamades direkt över internet till många platser i 146 länder. På vissa platser hade stora skaror samlats i möteshus, och på andra platser tittade ungdomarna på utsändningen i sina hem. Totalt deltog hundratusentals människor.

Bild

Personligt med äldste Rasband, syster Oscarson och broder Owen

I vår kontakt med den enorma publiken svarade syster Bonnie Oscarson, Unga Kvinnors generalpresident, broder Stephen W. Owen, Unga mäns generalpresident och jag, med hjälp av våra unga värdar, musiker och andra, på frågor från våra ungdomar.

Syftet var att introducera det nya temat för veckoträffarna 2016: ”Sträva framåt med ståndaktighet i Kristus” från 2 Nephi, där det står: ”Därför måste ni sträva framåt med ståndaktighet i Kristus, med fullkomligt klart hopp och kärlek till Gud och till alla människor. Om ni alltså strävar framåt, mättar er med Kristi ord och håller ut intill änden, se, så säger Fadern: Ni skall få evigt liv.”²

Vad lärde vi oss av att läsa flera hundra av våra ungdomars frågor? Vi lärde oss att våra ungdomar älskar Herren, stödjer sina ledare och hoppas få sina frågor besvarade. Frågor visar en önskan att lära mer, att tillföra mer till de sanningar vi redan har ett vittnesbörd om och att vara bättre förberedd att ”sträva framåt med ståndaktighet i Kristus”.

Evangeliets återställelse började med att en ungdom, Joseph Smith, ställde en fråga. Många av Frälsarens undervisningstillfällen under hans verksamhet började med en fråga. Ni minns hans fråga till Petrus: ”Vem säger ni att jag är?”³ Och Petrus svar: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.”⁴ Vi behöver hjälpa varandra att finna svar från vår himmelske Fader genom den Helige Andens vägledning.

Under den där utsändningen sa jag till ungdomarna:

”Ledarna i kyrkan står inte främmande inför era frågor, era bekymmer eller era utmaningar.

Vi har barn Vi har barnbarn. Vi har ofta möten med ungdomar över hela världen. Och vi ber för er, vi talar om er på de heligaste platserna och vi älskar er.”⁵

Jag skulle vilja återge ett av de många, många gensvar vi fick efter det mötet.

Lisa från Grand Prairie i Alberta, Kanada, skrev: ”Evenemanget ’Personligt’ var underbart. Vilken styrka för mitt vittnesbörd och övertygelse om evangeliet. Vi är så välsignade att ha inspirerade ledare som har kallats att tjäna inom så många olika områden.”⁶

Liz från Pleasant Grove i Utah skrev i ett tidigare inlägg: ”Jag är tacksam för min personliga tro och möjligheten att stödja en Guds profet och de män och kvinnor som tjänar med honom.”⁷

Vi har stött ledare i dag som genom gudomlig inspiration har kallats att undervisa och leda oss och som ropar till oss att akta oss för farorna vi möter varje dag – från lättvindigt sabbatsfirande, hot mot familjen, till angrepp mot religiös frihet och även ifrågasättande av nutida uppenbarelse. Bröder och systrar, lyssnar vi på deras råd?

Ofta på konferenser, sakramentsmöten och i Primär har vi sjungit de milda orden ”led mig, stöd mig, gå bredvid mig”.⁸ Vad betyder de här orden för er? Vem ser ni för er inre syn när ni tänker på dem? Har ni känt inflytandet från rättfärdiga ledare, dessa Kristi lärjungar som förut har och än idag fortsätter att vidröra era liv, som går i Herrens fotspår med dig? De kan finnas nära till hands i era hem. De kan finnas i era församlingar eller tala från talarstolen på generalkonferensen. Dessa lärjungar delar med oss välsignelsen av att ha ett vittnesbörd om Jesus Kristus, denna kyrkas ledare, våra själars ledare, som har lovat: ”Var därför vid gott mod och frukta inte, ty jag, Herren, är med er och skall stå vid er sida.”⁹

Jag minns att president Thomas S. Monson berättade hur han blev hembjuden till sin stavspresident Paul C. Child för att förbereda sig för melkisedekska prästadömet. Vilken speciell välsignelse för president Child, som inte då visste att han undervisade en ung bärare av aronska prästadömet som en dag skulle bli Guds profet.¹⁰

Jag har haft egna stunder när jag har tagit lärdom av vår käre profet, president Monson. Det råder inget tvivel i mitt sinne eller hjärta om att han är Herrens profet på jorden. Jag har varit en ödmjuk mottagare när han har tagit emot uppenbarelse och agerat på den. Han har uppmanat oss att sträcka oss ut och hjälpa varandra och rädda varandra. Så undervisades det vid Mormons vatten. De som önskade ”kallas hans folk” var villiga ”att bära varandras bördor” och ”sörja med dem som sörjer” och ”stå som vittnen om Gud”.¹¹

Jag står här i dag som ett vittne om Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus. Jag vet att vår Frälsare lever och älskar oss och leder sina tjänare, dig och mig, att uppfylla hans mäktiga syften på denna jord.¹²

När vi strävar framåt och väljer att följa våra ledares råd och varningar så väljer vi att följa Herren medan världen går i en annan riktning. Vi väljer att hålla fast vid ledstången av järn, att vara sista dagars heliga, att gå Herrens ärenden och att fyllas ”med mycket stor glädje”¹³.

Den växande frågan i dag är tydlig: Står du med kyrkans ledare i en allt mörkare värld, så att du kan sprida Kristi ljus?

Det är så viktigt och betydelsefullt att vi har en relation till våra ledare. Oavsett vilken ålder ledarna har, hur nära eller långt borta de är, eller när de har berört oss, speglar deras inflytande orden av den amerikanske poeten Edwin Markham, som sa följande:

Shakeel Arshad, min vän i Pakistan, sände sitt stöd till mig, sin broder och vän. Det har också många av er gjort. När vi sträcker oss ut för att lyfta varandra bekräftar vi de kraftfulla orden: ”Ingen ensam på vägen går.”

Mest av allt behöver vi vår Frälsare, vår Herre Jesus Kristus. En av de uppteckningar från skrifterna som alltid berört mig andligen är när Jesus Kristus gick ut på vattnet för att möta sina lärjungar som färdades i en båt på Galileiska sjön. De var nyligen kallade ledare, som många av oss på förhöjningen i dag. Händelsen är upptecknad i Matteus:

”Båten befann sig redan många stadier från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot.

Vid fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående på sjön.

När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta … Och de skrek, så rädda var de.

Men genast sade Jesus till dem: ’Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.’”¹⁵

Petrus hörde Herrens härliga uppmuntrande rop.

”Petrus sade: ’Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet.’

Jesus sade: ’Kom!’”¹⁶

Ganska djärvt. Petrus var fiskare och kände till farorna på vattnet. Men han var fast besluten att följa Jesus – natt som dag, på en båt eller torra land.

Jag kan tänka mig att Petrus hoppade över kanten, utan att vänta på en andra inbjudan och började gå på vattnet. Ja, skrifterna säger att han ”gick på vattnet fram till honom”¹⁷. När vinden tilltog i styrka och kraft och när vågorna virvlade runt hans fötter blev Petrus ”rädd och började sjunka. Då ropade han: ’Herre hjälp mig!’

Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom.”¹⁸

Vilken mäktig undervisning. Herren fanns där för honom, precis som han finns för dig och mig. Han sträckte ut sin hand och drog Petrus till sig och i säkerhet.

Jag har behövt Frälsaren och hans räddande hand så många gånger. Jag behöver honom nu mer än någonsin, precis som var och en av er gör. Jag har känt mig självsäker nog att hoppa över relingen, bildligt talat, ut i det okända, för att snart inse att jag inte klarar det själv.

Som vi diskuterade under utsändningen ”Personligt” så sträcker Herren sig ofta ut till oss genom våra familjer och ledare och bjuder oss att komma till honom, precis som han sträckte sig ut för att rädda Petrus.

Ni får också många tillfällen att svara på återkommande uppmaningar att ”komma till Kristus”¹⁹. Är inte det vad jordelivet handlar om? Kallet kanske är att komma och rädda en familjemedlem, komma och verka som missionär, komma tillbaka till kyrkan, komma till det heliga templet, och, som vi nyligen hörde från våra underbara ungdomar under utsändningen, komma och besvara en fråga. I sinom tid får var och en av oss höra kallet ”kom hem”.

Jag ber att vi ska sträcka oss ut – sträcka oss ut och ta Frälsarens hand som han sträcker ut till oss, ofta genom sina av Gud kallade ledare och våra familjemedlemmar – och lyssna efter hans kall att komma.

Jag vet att Jesus Kristus lever. Jag älskar honom och vet av hela mitt hjärta att han älskar var och en av oss. Han är vårt största exempel och den gudomlige ledaren för Faderns alla barn. Om detta bär jag mitt högtidliga vittnesbörd i Jesu Kristi namn, amen.