”Så att jag kan dra alla människor till mig”

Mina kära bröder och systrar, när jag bodde i Afrika bad jag äldste Wilford W. Andersen i de sjuttios kvorum om råd när det gäller att hjälpa heliga som lever i fattigdom. En av de utomordentliga insikter han delade med mig var den här: ”Ju större avståndet mellan givaren och mottagaren är, desto mer utvecklar mottagaren en känsla av att vara berättigad.”

Den här principen utgör grunden i kyrkans välfärdsprogram. När medlemmar inte kan tillgodose sina egna behov vänder de sig i första hand till sina anhöriga. Därefter, om så behövs, kan de även vända sig till kyrkans lokala ledare för att få hjälp med sina timliga behov.¹ Anhöriga och lokala ledare i kyrkan står närmast dem som är i nöd, de har ofta stått inför liknande omständigheter och förstår hur man bäst kan hjälpa. På grund av sin närhet till givarna är mottagarna av hjälpen enligt det här mönstret tacksamma och mindre benägna att känna sig berättigade.

Konceptet ”ju större avståndet mellan givaren och mottagaren är, desto mer utvecklar mottagaren en känsla av att vara berättigad” har även en djupt andlig tillämpning. Vår himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus är de absolut främsta givarna. Ju större avstånd vi skapar mellan oss och dem, desto mer berättigade känner vi oss. Vi börjar tro att vi förtjänar nåd och att de är skyldiga oss välsignelser. Vi är mer benägna att se oss omkring, hitta orättvisor och känna oss förorättade – till och med kränkta – av orättvisorna vi uppfattar. Medan orättvisor kan variera från obetydliga till upprörande, när vi är långt ifrån Gud verkar till och med de små orättvisorna vara stora. Vi känner att Gud har en skyldighet att fixa saker och ting – och fixa dem genast!

Skillnaden som orsakas av vår närhet till vår himmelske Fader och Jesus Kristus illustreras i Mormons bok av den tydliga kontrasten mellan Nephi och hans äldre bröder Laman och Lemuel.

• Nephi hade ”stor önskan att känna till Guds hemligheter. Därför ropade [han] till Herren” och hans hjärta uppmjukades.² Laman och Lemuel däremot var avlägsna från Gud – de kände honom inte.

• Nephi accepterade utmanande uppgifter utan att klaga, men Laman och Lemuel ”knotade … i många stycken”. Knota är skrifternas motsvarighet till barnsligt gnäll. Det står i skrifterna att ”de knotade eftersom de inte förstod den Guds handlingssätt som hade skapat dem”.³

• Nephis närhet till Gud gjorde att han kunde känna igen och uppskatta Guds ”ömma barmhärtighet”⁴. När Laman och Lemuel däremot såg att Nephi fick välsignelser ”vredgades [de] på honom eftersom de inte förstod Herrens handlingssätt”.⁵ Laman och Lemuel såg på välsignelserna de fick som sin rätt och förutsatte girigt att de borde få mer. De verkade anse att Nephis välsignelser var ”oförrätter” mot dem. Det är skrifternas motsvarighet till en otillfredsställd känsla av att vara berättigad.

• Nephi utövade tro på Gud så att han kunde utföra det han blivit ombedd att göra.⁶ Laman och Lemuel, däremot, som ”hade förhärdade hjärtan vände … sig inte till Herren som de borde”.⁷ De verkade tycka att Herren var skyldig att ge dem svar på frågor som de inte hade ställt. ”Herren tillkännager inte något sådant för oss”, sa de, men de gjorde inte ens en ansträngning att fråga.⁸ Det är skrifternas motsvarighet till hånfull skepticism.

Eftersom de var långt borta från Frälsaren knotade Laman och Lemuel, de blev stridslystna och var utan tro. De tyckte att livet var orättvist och att de var berättigad till Guds nåd. I kontrast till det måste Nephi, eftersom han hade kommit närmare Gud, ha insett att livet var mest orättvist för Jesus Kristus. Fastän helt oskyldig skulle Frälsaren lida mest av alla.

Ju närmare vi är Jesus Kristus i hjärtats tankar och avsikter, desto mer värdesätter vi hans oskyldiga lidande, desto tacksammare är vi för nåd och förlåtelse och desto mer vill vi omvända oss och bli lika honom. Vårt faktiska avstånd från vår himmelske Fader och Jesus Kristus är viktigt, men den riktning vi går i är ännu mer avgörande. Gud gläds mer åt botfärdiga syndare som försöker närma sig honom än åt självrättfärdiga, kritiserande personer som, liksom de forna fariséerna och skriftlärda, inte inser hur stort behov de har av att omvända sig.⁹

Som barn sjöng jag en svensk julsång som lär ut ett enkelt men kraftfullt budskap: När vi närmar oss Frälsaren förändras vi. Texten lyder ungefär så här:

När vi bildligt talat förflyttar oss till stallet i Betlehem ”där Gud i nattens timmar re’n vilar uppå strå”, kan vi tydligare se Frälsaren som en gåva från en god, kärleksfull himmelsk Fader. I stället för att känna att vi är berättigade hans välsignelser och nåd, utvecklar vi en intensiv önskan att sluta bedröva Gud med sorger.

Oavsett vilken riktning eller vilket avstånd vi har till vår himmelske Fader och Jesus Kristus, kan vi välja att vända oss till dem och närma oss dem. Då hjälper de oss. Som Frälsaren sa till nephiterna efter sin uppståndelse:

”Och min Fader sände mig för att jag skulle kunna lyftas upp på korset, och så att jag, sedan jag lyfts upp på korset skulle kunna dra alla människor till mig, …

Och av denna anledning har jag blivit upplyft. Därför skall jag enligt Faderns makt dra alla människor till mig.”¹¹

För att kunna närma oss Frälsaren måste vi öka vår tro på honom, ingå och hålla förbund samt ha den Helige Anden hos oss. Vi måste också handla i tro och lyda den andliga vägledning som vi får. Alla de här delarna förenas i sakramentet. Faktiskt, det bästa sättet som jag känner till för att närma sig Gud är att samvetsgrant förbereda sig och värdigt ta del av sakramentet varje vecka.

En vän i Sydafrika berättade hur hon kom till den insikten. När Diana var nyomvänd gick hon i en gren utanför Johannesburg. En söndag när hon satt bland de församlade gjorde planlösningen av kapellet det så att diakonen inte såg henne när sakramentet delades ut. Diane blev besviken men sa inget. En annan medlem märkte försummelsen och nämnde det för grenspresidenten efter mötet. När Söndagsskolan började blev Diane ombedd att komma till ett tomt klassrum.

En prästadömsbärare kom in. Han knäböjde, välsignade brödet och gav henne en bit. Hon åt det. Han knäböjde igen, välsignade vattnet och gav henne en liten mugg. Hon drack det. Därefter fick Diane två tankar i snabb följd: Först: ”Åh, han [prästadömsbäraren] gjorde det här bara för min skull.” Och sedan: ”Åh, han [Frälsaren] gjorde det här bara för min skull.” Diane kände sin himmelske Faders kärlek.

Hennes insikt om att Frälsaren offrade sig just för hennes skull hjälpte henne att känna sig nära honom, och närde en överväldigande önskan att behålla den känslan i hjärtat, inte bara på söndagar utan varje dag. Hon insåg att även om hon satt i en församling för att ta del av sakramentet, var förbunden hon ingick på nytt varje söndag hennes egna. Sakramentet hjälpte – och fortsätter att hjälpa – Diane att känna den gudomliga kärlekens kraft, att erkänna Herrens hand i sitt liv och att komma närmare Frälsaren.

Frälsaren fastställde att sakramentet är oumbärligt för en andlig grund. Han sa:

”Och jag ger er befallning att ni skall göra detta [ta del av sakramentet]. Och om ni alltid gör detta är ni välsignade, eftersom ni är byggda på min klippa.

Men de bland er som gör mer eller mindre än detta är inte byggda på min klippa utan är byggda på en grund av sand. Och när regnet faller och översvämningarna kommer och vindarna blåser och störtar sig mot dem faller de.”¹²

Jesus sa inte ”om regnet faller och om översvämningarna kommer och om vindarna blåser”, utan ”när”. Ingen är immun mot livets utmaningar. Vi behöver alla den trygghet som kommer av att ta del av sakramentet.

På dagen för Frälsarens uppståndelse reste två lärjungar till byn Emmaus. Ej igenkänd slog den uppståndne Herren följe med dem på vägen. Medan de vandrade undervisade han dem ur skrifterna. När de kom fram inbjöd de honom att äta med dem.

”Och när han låg till bords med dem, tog han brödet, tackade Gud, bröt det och räckte åt dem.

Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.

Och de sade till varandra: ’Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?’

De bröt genast upp och vände tillbaka till Jerusalem, där de fann de elva [apostlarna] församlade.”

Och sedan vittnade de för apostlarna att ”Herren har verkligen uppstått, …

Och själva berättade de vad som hade hänt på vägen och hur han blev igenkänd av dem när han bröt brödet.”¹³

Sakramentet hjälper oss verkligen att lära känna vår Frälsare. Det påminner oss också om hans oskyldiga lidande. Om livet var helt rättvist skulle du och jag aldrig uppstå; du och jag skulle aldrig kunna stå rena inför Gud. I det avseendet är jag tacksam för att livet inte är rättvist.

Samtidigt kan jag med eftertryck säga att tack vare Jesu Kristi försoning kommer det slutligen, i det eviga perspektivet, inte att finnas någon orättvisa. ”Allt som är orättvist i livet kan bli rätt igen.”¹⁴ Våra nuvarande omständigheter kanske inte förändras, men genom Guds barmhärtighet, godhet och kärlek får vi alla mer än vi förtjänar, mer än vi någonsin kan göra oss förtjänta av och mer än vi någonsin kan hoppas på. Vi har blivit lovade att ”han skall torka alla tårar från [våra] ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.”¹⁵

Oavsett var ni står i ert förhållande till Gud uppmanar jag er att komma närmare er himmelske Fader och Jesus Kristus, de absolut främsta välgörarna och givarna av allt som är gott. Jag uppmanar er att gå på sakramentsmötet varje vecka och ta del av de heliga symbolerna för Kristi kropp och blod. Jag uppmanar er att känna Guds närhet när han blir igenkänd av er liksom han blev för de forna lärjungarna när han ”bröt brödet”.

När ni gör det lovar jag att ni kommer att känna er närmare Gud. Naturliga tendenser till att gnälla barnsligt, ha en otillfredsställd känsla av att vara berättigad eller att vara hånfullt skeptisk kommer att försvinna. De känslorna ersätts med känslor av större kärlek och tacksamhet för vår himmelske Faders gåva: hans Son. När vi närmar oss Gud börjar den möjliggörande kraften i Jesu Kristi försoning att verka i våra liv. Och, precis som lärjungarna på vägen till Emmaus, upptäcker vi att Frälsaren har varit i närheten hela tiden. Detta vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.