2010–2019
Återställelsens heliga plats
April 2016


Återställelsens heliga plats

Palmyra var platsen för återställelsen, där Faderns röst ljöd igen efter nästan två tusen år.

En av mina goda vänner, som var medlem i kyrkan, försökte i åratal att undervisa mig om läran om eviga familjer. Det var inte förrän jag deltog i ett öppet hus för templet i São Paulo i Brasilien i oktober 1978 och jag steg in i beseglingsrummet som läran om eviga familjer gick in i hjärtat på mig, och i dagar bad jag för att få veta om det här var den sanna kyrkan.

Jag var inte religiös, men jag hade uppfostrats av föräldrar som var det och jag hade sett det goda i andra religioner. Vid den tiden i mitt liv trodde jag att alla religioner var godtagbara för Gud.

Efter mitt besök under templets öppet hus sökte jag ett svar i bön, med tro och fullständig förtröstan på att Gud skulle svara mig och tala om vilken kyrka på jorden som var hans.

Efter stor andlig ansträngning fick jag till slut ett tydligt svar. Jag uppmanades att bli döpt. Jag döptes den 31 oktober 1978, kvällen före invigningen av templet i São Paulo.

Jag insåg att Herren kände och brydde sig om mig och att han därför besvarade mina böner.

Nästa morgon åkte min fru och jag till São Paulo för att närvara vid en invigningssession för templet.

Vi var där, men jag hade inte riktigt förmågan ännu att uppskatta det underbara tillfället. Dagen därpå var vi med på en områdeskonferens.

Vi hade påbörjat vår resa i kyrkan och vi fann goda vänner som välkomnade oss under den här livsförändringen.

Lektionerna för nya medlemmar som vi gick på under söndagens möten varje vecka var underbara. De fyllde oss med kunskap och gjorde att vi önskade att veckan skulle gå fort, så att vi på söndagen kunde få mer av den andliga näringen.

Min fru och jag såg ivrigt fram emot att komma till templet för att beseglas som familj för evigt. Det skedde ett år och sju dagar efter mitt dop och det var ett underbart tillfälle. Det kändes som om evigheten hade delats vid altaret, i det som skett före och det som skulle ske efter beseglingen.

Jag hade bott lagligen på östkusten i USA några år och var bekant med några av städerna, och de var för det mesta små.

När jag läste eller hörde talas om det som ledde fram till den första synen, nämndes skaror av människor och det kunde jag inte förstå.

Frågor började dyka upp i mina tankar. Varför måste kyrkan återställas i USA och inte i Brasilien eller Italien, mina förfäders land?

Var fanns dessa skaror av människor som var inblandade i väckelsen och religionsförvirringen, allt det som hade skett på en sådan fridfull och lugn plats?

Jag frågade många om det, men fick inget svar. Jag läste allt jag kunde på portugisiska och sedan på engelska men hittade inget som kunde lugna mig. Jag fortsatte att söka.

I oktober 1984 var jag med på en generalkonferens som rådgivare i ett stavspresidentskap. Efteråt åkte jag till Palmyra i New York, ivrig att hitta svaret.

När jag kom dit försökte jag förstå: Varför måste återställelsen ske här, och varför var det ett sådant andligt tumult? Var kom alla de människorna som Joseph nämnde ifrån? Varför var de just där?

Det rimligaste svaret jag kunde komma på då var därför att den amerikanska konstitutionen garanterade frihet.

Den morgonen besökte jag Grandin-byggnaden, där den första utgåvan av Mormons bok trycktes. Jag åkte till den heliga lunden, där jag bad mycket.

Det var knappt någon på gatorna i det lilla samhället Palmyra. Var fanns människoskarorna som Joseph Smith hade nämnt?

Den eftermiddagen bestämde jag mig för att besöka Peter Whitmers gård och när jag kom dit såg jag en man i ett stugfönster. Han hade en intensiv glöd i ögonen. Jag hälsade på honom och började sedan ställa samma gamla frågor.

Då frågade han: ”Har du tid?” Jag svarade ja.

Han förklarade att Eriesjön, Ontariosjön och Hudsonfloden, lite längre österut, låg i den här regionen.

I början av 1800-talet blev det bestämt att en kanal för sjöfart skulle byggas och gå genom regionen – en sträcka på nära 50 mil – för att nå Hudsonfloden. Det var ett stort företag på den tiden och man kunde bara använda sig av mänsklig arbetskraft och djur.

En del av bygget skedde i Palmyra. Byggmästarna behövde yrkesarbetare, tekniker, familjer och deras vänner. Mycket folk började välla in från närliggande städer och platser längre bort, till exempel Irland, för att bygga kanalen.

Det var en mycket helig och andlig stund för mig, eftersom jag äntligen hade hittat skaran. De kom med sina traditioner och sina trosuppfattningar. När mannen nämnde deras trosuppfattningar upplystes mitt förstånd och mina andliga ögon öppnades av Gud.

I den stunden förstod jag hur Gud, vår Fader, i sin oändliga visdom med sin plan, hade förberett en plats för den unge Joseph Smith – hade placerat honom mitt i den där religiösa förvirringen, eftersom Mormons dyrbara plåtar var gömda där, i kullen Cumorah.

Detta var platsen för återställelsen, där Faderns röst ljöd igen efter nästan två tusen år i en underbar syn. Han talade med pojken Joseph Smith som hade gått till den heliga lunden för att be och sedan fick höra: ”Denne är min älskade Son. Hör honom!”1

Där såg han två personer vilkas glans och härlighet trotsar all beskrivning. Ja, Gud uppenbarade sig för människan igen. Mörkret som täckte jorden började skingras.

Profetiorna om återställelsen började uppfyllas. ”Och jag såg en annan ängel flyga högst uppe på himlen. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för dem som bor på jorden, för alla folk och stammar och språk och folkslag.”2

Efter några få år leddes Joseph till uppteckningarna med profetior, förbund och förordningar som lämnats av forntida profeter – vår älskade Mormons bok.

Jesu Kristi kyrka kunde inte återställas utan det eviga evangeliet, uppenbarat i Mormons bok som ännu ett vittne om Jesus Kristus, ja Guds Son, Guds lamm, som tog bort världens synder.

Kristus sa till sitt folk i Jerusalem:

”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan.”3

”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig.”4

Jag minns inte att jag tog farväl när jag lämnade Whitmers gård. Jag minns bara att tårarna rann fritt utefter kinderna. Solen gick ner över en vacker himmel.

I mitt hjärta fanns en enorm glädje, och frid stillade min själ. Jag fylldes av tacksamhet.

Nu förstod jag tydligt varför. Återigen hade Herren gett mig kunskap och ljus.

På vägen hem flödade skriftställen till mitt sinne: Löftena till fader Abraham om att genom hans avkomlingar skulle alla jordens släkter bli välsignade.5

Och för det syftet skulle tempel uppföras så att gudomlig kraft återigen kunde förlänas människan, så att familjer kunde förenas, inte tills döden skiljer oss åt utan för all evighet.

”Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där Herrens hus är skall stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk skall strömma dit.”6

Om ni som hör mig har några frågor i hjärtat: Ge inte upp!

Jag uppmanar er att följa profeten Joseph Smiths exempel när han läste i Jakobs brev 1:5: ”Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser.”

Det som hände på Cumorah var en viktig del av återställelsen, eftersom Joseph Smith där tog emot plåtarna som innehöll Mormons bok. Denna bok hjälper oss att komma närmare Kristus än någon annan bok på jorden.7

Jag vittnar om att Herren har upprest profeter, siare och uppenbarare till att leda sitt rike i dessa sista dagar, och i hans eviga plan är familjer avsedda att vara tillsammans för evigt. Han bryr sig om sina barn. Han besvarar våra böner.

På grund av sin stora kärlek sonade Jesus Kristus våra synder. Han är världens Frälsare. Därom vittnar jag i Jesu Kristi heliga namn, amen.