I morgon skall Herren göra under bland er

Bröder och systrar, inser ni – har ni någon som helst aning om – hur mycket vi älskar er? I tio timmar tittar ni på personer som en efter annan står vid den här talarstolen, men under samma tio timmar tittar vi som sitter bakom den här talarstolen på er. Ni rör vid vårt allra innersta. Det spelar ingen roll om ni är bland de 21 000 här i konferenscentret, bland skarorna i möteshus och kapell, eller bland de miljoner världen över som kanske sitter familjevis framför datorskärmar. Här är ni, där är ni, timme efter timme. Ni har klätt upp er och är ert allra bästa. Ni sjunger och ber. Ni lyssnar och ni tror. Ni är den här kyrkans mirakel. Och vi älskar er.

Vilken underbar generalkonferens vi har haft igen. Vi har särskilt välsignats av president Thomas S. Monsons närvaro och profetiska budskap. President Monson, vi älskar dig, vi ber för dig, vi tackar dig och framför allt så stödjer vi dig. Vi är tacksamma över att ha fått undervisning av dig, dina underbara rådgivare och så många av våra andra framstående manliga och kvinnliga ledare. Vi har fått lyssna till enastående musik. Vi har varit föremål för enträgen bön och vädjan. Herrens ande har verkligen varit här i rikt mått. Vilken inspirerande helg det har varit på alla sätt.

Men jag ser ett par problem. Ett är att jag är den ende som står mellan er och glassen som ni alltid tar fram efter generalkonferensen. Det andra potentiella problemet fångas av det här fotot jag nyligen såg på internet.

Bild

Dinosaurie som jagar barn

Jag ber alla barn som nu gömmer sig under soffan om ursäkt, men faktum är att ingen av oss vill att morgondagen, eller dagen efter det, ska förstöra de härliga känslor vi upplevt den här helgen. Vi vill hålla kvar de andliga intryck vi fått och den inspirerade undervisning vi lyssnat till. Men det är oundvikligt att vi, efter himmelska ögonblick i våra liv, måste återvända till jorden, för att uttrycka det så, där vi återigen ibland möts av långt från ideala omständigheter.

Författaren till Hebreerbrevet varnade oss för det när han skrev: ”Kom ihåg den första tiden då ljuset kom till er. Ni fick utstå en hård kamp och mycket lidande.”¹ Den där smärtsamma kampen efter ljusets ankomst kan ske på många sätt och den kan drabba oss alla. Utan tvivel har varje missionär som någonsin verkat strax insett att livet på fältet inte precis var som den förfinade atmosfären i missionärsskolan. Detsamma gäller oss alla när vi lämnar en härlig session i templet eller avslutar ett särskilt andligt sakramentsmöte.

Kom ihåg att när Mose kom ner från sin enastående upplevelse på berget Sinai, fann han att folket hade dragit fördärv över sig och ”redan vikit av”². Där var de vid foten av berget, fullt upptagna med att tillverka en guldkalv att tillbe i samma stund som Jehova, på toppen av berget, hade sagt till Mose: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” och ”du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild”.³ Mose var inte nöjd med sin skara vilsekomna israeliter den dagen!

Under sin jordiska verksamhet tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes till Förklaringsberget där, som det står i skrifterna, ”hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset”.⁴ Himlarna öppnade sig, forntida profeter kom och Gud Fadern talade.

Vad kommer Jesus, efter en sådan himmelsk upplevelse, ner från berget och finner? Jo, först fann han att hans lärjungar tvistade med sina motståndare om en misslyckad välsignelse som getts till en ung pojke. Sedan försökte han övertyga de tolv – utan framgång, visade det sig – om att han snart skulle överlämnas till lokala styresmän som skulle döda honom. Därefter nämnde någon att det var dags att betala skatt, vilken genast betalades. Sedan fick han tillrättavisa några av bröderna eftersom de grälade om vem som skulle vara den störste i hans rike. Allt det här fick honom att vid ett tillfälle säga: ”Du släkte som inte vill tro! … Hur länge skall jag stå ut med er?”⁵ Han hade orsak att ofta ställa den frågan mer än en gång under sin verksamhet. Inte undra på att han längtade efter att få be i ensamhet på bergstoppar!

Med insikt om att vi alla måste komma ner från höjd-upplevelser för att ta itu med det vanliga livets växlingar, vill jag ge den här uppmuntran vid generalkonferensens avslutning.

För det första, om ni under de kommande dagarna inte bara ser begränsningar i dem omkring er, utan även finner sådant i era egna liv som ännu inte når upp till de budskap ni hört den här helgen, bli då inte nedslagna och ge inte upp. Evangeliet, kyrkan och de här underbara sammankomsterna varje halvår är avsedda att inge hopp och inspiration. De är inte avsedda att få er att misströsta. Endast motståndaren, allas vår fiende, skulle försöka övertyga oss om att de ideal som framställs på generalkonferensen är deprimerande och orealistiska, att folk egentligen inte blir bättre, att ingen egentligen går framåt. Och varför säger Lucifer så? Därför att han vet att han inte kan bli bättre, att han inte kan gå framåt, att trots evigheters evighet kommer han aldrig att få en ljus framtid. Han är en olycklig man som är bunden av eviga begränsningar och han vill att ni också ska vara olyckliga. Gå inte på det. Med Jesu Kristi försoningsgåva och himlens styrka till hjälp kan vi bli bättre, och det som är så bra med evangeliet är att det lönar sig att försöka, även om vi inte alltid lyckas.

När det förekom en dispyt i den tidiga kyrkan om vem som hade rätt till himlens välsignelser och vem som inte hade det, förkunnade Herren för profeten Joseph Smith: ”Sannerligen säger jag er: [Guds gåvor] är givna till nytta för dem som älskar mig och håller … mina bud och för [dem] som strävar efter att så göra.”⁶ Ja, är vi inte alla tacksamma för det där extra förbehållet ”och … strävar efter att så göra”! Det har varit en trygghet, för ibland är det allt vi har att komma med! Vi finner viss tröst i det faktum att om Gud skulle belöna endast de fullkomligt trofasta skulle han inte ha någon särskilt lång distributionslista.

Jag ber er komma ihåg i morgon och alla dagar därefter, att Herren välsignar dem som vill göra bättring, som inser behovet av buden och försöker hålla dem, som värnar om kristuslika dygder och strävar efter bästa förmåga att förvärva dem. Om ni snavar i den här strävan, och det gör alla, finns Frälsaren där för att hjälpa er fortsätta framåt. Om ni faller, tillkalla då hans styrka. Ropa som Alma: ”O Jesus, … förbarma dig över mig.”⁷ Han hjälper er upp igen. Han hjälper er att omvända er, reparera, rätta till vad än ni måste rätta till och fortsätta framåt. Snart nog får ni den framgång ni eftersträvar.

”Som du önskar av mig skall det ske dig”, har Herren förkunnat.

”Förlita dig på den Ande som leder till att göra gott – ja, till att handla rättfärdigt, att vandra i ödmjukhet och att döma rättfärdigt. …

Allt som du begär av mig rörande det som hör rättfärdigheten till … skall [du då] få.”⁸

Jag älskar den lärosatsen! Åter och åter igen står det att vi ska bli välsignade för vår önskan att göra gott, när vi faktiskt strävar efter att så göra. Och det påminner oss om att vi, för att förtjäna de här välsignelserna, måste se till att vi inte förnekar andra dem: Vi ska vara rättvisa, aldrig orättvisa. Vi ska vandra ödmjukt, aldrig arrogant, aldrig högmodigt. Vi ska döma rättvist, aldrig självrättfärdigt, aldrig orättfärdigt.

Bröder och systrar, evighetens största och främsta bud är att vi ska älska Gud av hela vårt hjärta, vår förmåga, vårt förstånd och vår styrka – det är det största och främsta budet. Men evighetens största och främsta sanning är att Gud älskar oss av allt sitt hjärta, sin förmåga, sitt förstånd och sin styrka. Den kärleken är grundstenen i evigheten och den bör vara grundstenen i våra dagliga liv. Förvisso är det endast med en brinnande övertygelse om detta i vår själ som vi kan ha tillförsikt nog att fortsätta försöka bli bättre, att fortsätta söka förlåtelse för våra synder och att fortsätta ge vår nästa den nåden.

President George Q. Cannon sa en gång: ”Oavsett hur svår prövningen, hur djup bedrövelsen, hur stort lidandet än är, kommer [Gud] aldrig att överge oss. Han har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det. Han kan inte göra det. Det går emot hans karaktär [att göra så]. … Han kommer [alltid] att stå vid vår sida. Vi kan gå genom brinnande ugnar, vi kan gå genom djupa vatten, men vi skall inte förtäras eller överväldigas. Vi ska komma ut ur alla dessa prövningar och svårigheter som bättre och renare på grund av dem.”⁹

Med denna majestätiska hängivenhet som ljuder från himlen som den stora konstanten i våra liv, som visar sig som allra mest ren och fullkomlig i Jesu Kristi liv, död och försoning, kan vi undfly följderna av både synd och dumhet – vår egen eller andras – i vilken form de än uppträder i våra dagliga liv. Om vi ger vårt hjärta till Gud, om vi älskar Herren Jesus Kristus, om vi gör vårt bästa för att följa evangeliet blir morgondagen och alla andra dagar till sist storartade, även om vi inte alltid inser att det är så. Varför? Därför att vår himmelske Fader vill att det ska vara så! Han vill välsigna oss. Ett givande, överflödande och evigt liv är själva avsikten med hans nåderika plan för sina barn! Det är en plan som baseras på sanningen ”att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”.¹⁰ Så fortsätt älska. Fortsätt försöka. Fortsätt ha tillit. Fortsätt tro. Fortsätt växa. Himlen hejar på dig i dag, i morgon och för evigt.

”Vet du inte, har du inte hört?” ropade Jesaja.

”Gud ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. …

De som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. …

Ty Herren Gud fattar deras högra hand och säger till dem: Frukta inte, jag hjälper er.”¹¹

Bröder och systrar, må en kärleksfull Fader i himlen välsigna oss i morgon med att minnas vad vi kände i dag. Må han välsigna oss så att vi med tålamod och uthållighet strävar mot de ideal vi hört förkunnas den här konferenshelgen, med vetskap om att hans gudomliga kärlek och osvikliga hjälp finns med oss även när vi har det svårt – nej, finns med oss speciellt när vi har det svårt.

Om evangeliets normer verkar höga och den personliga förbättring som krävs i en nära framtid verkar ouppnåelig, minns då Josuas uppmuntrande ord till sitt folk när de stod inför en skrämmande framtid. ”Helga er”, sa han, ”för i morgon skall Herren göra under bland er.”¹² Jag ger samma löfte. Det är löftet som den här konferensen ger. Det är löftet som kyrkan ger. Det är löftet från honom som utför dessa under, han som är ”Under, Rådgivare, Mäktig Gud … Fridsfurste”.¹³ Om honom vittnar jag. Om honom är jag ett vittne. Och inför honom är den här konferensen ett vittne om hans fortsatta arbete i denna storslagna tid. I Jesu Kristi namn, amen.