2010–2019
”Den som tar emot dem, tar emot mig”
April 2016


”Den som tar emot dem, tar emot mig”

Barn i dag lever i flera olika och komplexa familjekonstellationer. Vi behöver sträcka oss ut till dem som känner sig ensamma, kvarglömda eller utanför stängslet.

Gud älskar barn. Han älskar alla barn. Frälsaren sa: ”Låt barnen komma till mig … Ty himmelriket tillhör sådana.”1

Barn i dag lever i flera olika och komplexa familjekonstellationer.

Till exempel bor dubbelt så många barn i USA i dag med bara en förälder, jämfört med för 50 år sedan.2 Och det finns många familjer som inte är lika enade i sin kärlek till Gud och i sin villighet att hålla hans bud.

I detta ökande andliga tumult fortsätter det återställda evangeliet att hålla fanan – idealet, Herrens mönster – högt.

”Barn har rätt att födas inom äktenskapets ram, och att fostras av en far och en mor som ärar sina äktenskapslöften med fullständig trohet. …

Man och hustru har ett högtidligt ansvar att älska och vårda sig om varandra och sina barn. … Föräldrar har ett heligt ansvar att uppfostra sina barn i kärlek och rättfärdighet, att sörja för deras fysiska och andliga behov, att lära dem älska och tjäna varandra, [och] att hålla Guds bud.”3

Vi värdesätter de många goda föräldrar som finns världen över, inom alla trosuppfattningar, som kärleksfullt tar hand om sina barn. Och vi är tacksamma för alla familjer i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga som ömt vårdas av en far och en mor som är omvända till Frälsaren, som är beseglade genom prästadömets myndighet, och som i familjen lär sig att älska och lita på sin himmelske Fader och hans son Jesus Kristus.

Vädjan för ungdomar

Men min vädjan i dag gäller de hundratusentals barn, ungdomar och unga vuxna som inte kommer från dessa, i brist på ett bättre uttryck, till synes ”perfekta” familjer. Jag talar inte bara om de ungdomar som har upplevt död, skilsmässa eller föräldrars sinande tro, utan också om de tiotusentals unga män och unga kvinnor i världen som tar emot evangeliet utan en mor eller far som blir medlemmar i kyrkan tillsammans med dem.4

Dessa unga sista dagars heliga kommer in i kyrkan med stor tro. De hoppas kunna åstadkomma familjeidealet i sina egna liv en framtida dag.5 Med tiden blir de en viktig del av vår missionärsstyrka, av våra rättfärdiga unga vuxna och av dem som knäböjer vid altaret för att påbörja sina egna familjer.

Var lyhörda

Vi fortsätter att undervisa om Herrens mönster för familjen, men med numera miljontals medlemmar och med den mångfald vi har av barn i kyrkan, behöver vi vara ännu mer omtänksamma och lyhörda. Vår kyrkas kultur och språkbruk är ibland rätt unika. Primärbarnen kommer inte att sluta sjunga ”Familjer kan vara tillsammans för evigt”,6 men när de sjunger ”när min pappa kommer hem blir jag alltid glad”7 eller ”de lärt mig att lyda, tjäna och tro”8 sjunger inte alla barn om sin egen familj.

Vår vän Bette berättade om en upplevelse hon haft i kyrkan när hon var tio år. Hon sa: ”Vår lärare höll en lektion om tempeläktenskap. Hon ställde en direkt fråga till mig: ’Bette, dina föräldrar beseglades väl inte i templet?’ [Läraren och resten av klassen] visste svaret.” Lektionen fortsatte därefter och Bette föreställde sig det värsta. Bette sa: ”Jag hade många tårfyllda nätter. När jag fick hjärtproblem två år senare och trodde att jag skulle dö, fick jag panik eftersom jag trodde att jag skulle få vara ensam för evigt.”

Min vän Leif gick i kyrkan ensam. En gång på Primär blev han ombedd att hålla ett kort tal. Han hade ingen mamma eller pappa i kyrkan som kunde stå bredvid honom och hjälpa honom om han glömde vad han skulle säga. Leif var skräckslagen. Hellre än att skämma ut sig, höll han sig borta från kyrkan i flera månader.

”Då kallade [Jesus] till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem …

och [sade:] den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.”9

Hjärtan som tror och andliga gåvor

Dessa barn och ungdomar är välsignade med hjärtan som tror och andliga gåvor. Leif berättade: ”Jag visste innerst inne att Gud var min Fader och att han kände mig och älskade mig.”

Vår vän Veronique sa: ”När jag lärde mig evangeliets principer och studerade Mormons bok var det precis som om jag kom ihåg saker som jag redan visste men hade glömt.”

Vår vän Zuleika är från Alegrete i Brasilien. Trots att hennes familj inte var troende började Zuleika vid tolv års ålder att läsa Bibeln och besöka lokala kyrkor för att hon ville lära sig mer om Gud. Med motvilligt tillstånd från sina föräldrar studerade hon med missionärerna, fick ett vittnesbörd och döptes. Zuleika berättade: ”Under lektionerna visade de en bild på templet i Salt Lake City och berättade om de beseglande förrättningarna. Ända sedan dess har jag haft en önskan om att en dag få gå in i Herrens hus och få en evig familj.”

Även om ett barns jordiska situation kanske inte är idealisk, är ett barns andliga DNA perfekt, eftersom dess sanna identitet är en son eller dotter till Gud.

President Thomas S. Monson har sagt: ”Hjälp Guds barn förstå vad som är äkta och viktigt i det här livet. Hjälp dem utveckla styrkan att välja stigar som håller dem trygga på vägen till evigt liv.”10 Låt oss öppna våra famnar och våra hjärtan lite vidare. De här ungdomarna behöver vår tid och våra vittnesbörd.

Brandon, som blev medlem i kyrkan i Colorado i high school, berättade för mig om dem som brydde sig om honom både före och efter dopet. Han sa: ”Jag var hemma hos familjer som levde efter evangeliet. Det visade mig en måttstock som jag kände att jag kunde ha i min egen familj.”

Veronique, som är från Nederländerna, gick i skolan med vår dotter Kristen när vi bodde i Tyskland. Veronique kommenterade: ”Elever som var medlemmar i kyrkan hade ett särskilt ljus. Jag insåg snart att det ljuset kom av deras tro på Jesus Kristus och av att de följde hans lärdomar.”

Min vän Max döptes när han var åtta år. Hans pappa var inte medlem i någon kyrka och Max fick välja om han ville eller inte ville gå i kyrkan.

Som tonåring, efter att inte ha gått på flera månader, fick Max känslan av att han behövde komma tillbaka till kyrkan och bestämde sig en söndagsmorgon för att han skulle återvända. Men hans beslutsamhet avtog när han närmade sig kyrkans ytterdörr. Det knöt sig i magen.

Där, vid dörren, stod den nye biskopen. Max kände honom inte och var säker på att biskopen inte kände Max. När Max närmade sig sken biskopen upp och han sträckte fram handen och sa: ”Max, vad gott att se dig!”

”När han sa de orden”, berättade Max, ”kom en varm känsla över mig och jag visste att jag hade gjort det rätta”.11

Att veta vad någon heter kan göra skillnad.

”Och [Jesus] bjöd dem att föra fram sina små barn [till honom]. …

Och han tog [dem] ett efter ett och välsignade dem och bad till Fadern för dem.

Och när han hade gjort detta grät han på nytt.”12

Ungdomar som inte ännu är döpta

På sina föräldrars begäran väntar många ungdomar som älskar evangeliet i flera år på att få döpas.

Emilys föräldrar skilde sig när hon var barn och hon fick inte tillåtelse att döpas förrän hon var 15 år. Vår vän Emily talar varmt om en ledare i Unga kvinnor som ”alltid räckte ut en hand och hjälpte henne att stärka sitt vittnesbörd”.13

Colten och Preston är tonåringar som bor i Utah. Deras föräldrar är skilda och de har inte fått tillåtelse att döpas. Trots att de inte kan dela ut sakramentet tar de med sig brödet varje vecka. Och trots att de inte kan gå in i templet och utföra dop med ungdomarna när deras församling besöker templet, hittar de två bröderna släktnamn på släktforskningscentret i närheten. Det som har störst inverkan för att hjälpa våra ungdomar att känna sig inkluderade är andra rättfärdiga ungdomar.

Äldste Joseph Ssengooba

Jag avslutar med att berätta om en ny vän som vi träffade för några veckor sedan när vi besökte Zambiamissionen Lusaka.

Bild
Joseph Ssengooba som ung

Äldste Joseph Ssengooba är från Uganda. Hans pappa dog när han var sju år. När han var nio år kunde hans mamma och släktingar inte ta hand om honom, så han fick klara sig själv. När han var tolv år träffade han missionärerna och döptes.

Joseph berättade om sin första dag i kyrkan: ”Efter sakramentsmötet trodde jag att det var dags att gå hem, men missionärerna presenterade mig för Joshua Walusimbi. Joshua sa att han skulle vara min vän och han gav mig en Barnens sångbok så att jag inte behövde gå till Primär tomhänt. På Primär satte Joshua fram en extra stol bredvid sin. Primärs president bad mig komma fram och bad hela Primär sjunga ”Jag är Guds lilla barn” för mig. Jag kände mig väldigt utvald.”

Grenspresidenten tog Joseph till Pierre Mungozas familj och det blev hans hem de kommande fyra åren.

Bild
Äldsterna Joshua Walusimbi och Joseph Ssengooba

Åtta år senare när äldste Joseph Ssengooba påbörjade sin mission, var hans tränare till hans stora förvåning äldste Joshua Walusimbi, pojken som hade fått honom att känna sig så välkommen den där första dagen i Primär. Och hans missionspresident? Det är president Leif Erickson, den lille pojken som höll sig borta från Primär eftersom han var skräckslagen för att behöva hålla tal. Gud älskar sina barn.

Bild
Äldste Joseph Ssengooba och president Leif Erickson

Barnen kom springande

När min fru Kathy och jag var i Afrika för några veckor sedan besökte vi Mbuji-Mayi i Kongo (Kinshasa). Eftersom kapellet inte var tillräckligt stort för de 2 000 medlemmarna höll vi mötet utomhus under stora plastpresenningar som hölls uppe av bambustolpar. När mötet började såg vi en stor skara barn som betraktade oss medan de klängde på stolparna till järnstängslet som omgav fastigheten. Kathy viskade: ”Neil, skulle du inte kunna be barnen komma in?” Jag gick fram till distriktspresident Kalonji i talarstolen och bad honom välkomna barnen utanför stängslet och fråga om de ville komma in till oss.

Bild
Äldste Andersen i Kongo (Kinshasa)
Bild
Barn utanför stängslet
Bild
Barn som fick komma in

Till min förvåning, inte bara kom barnen, på president Kalonjis inbjudan, utan de kom springande – kanske 50, kanske 100 barn – några i trasor och barfota, men alla med vackra leenden och ivriga ansikten.

Jag blev djupt rörd av den här upplevelsen och såg den som en symbol för vårt behov att sträcka oss ut till de ungdomar som känner sig ensamma, kvarglömda eller utanför stängslet. Låt oss tänka på dem, välkomna dem, omfamna dem och göra allt vi kan för att stärka deras kärlek till Frälsaren. Jesus sa: ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.”14 I Jesu Kristi namn, amen.

Slutnoter

  1. Matt. 19:14.

  2. Se ”Family Structure”, Child Trends DataBank (dec. 2015), tillägg 1, s. 9, childtrends.org/databank.

  3. ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, Liahona, nov. 2010, s. 129, stycke 7 och 6.

  4. Jag vill personligen tacka de tiotusentals rättfärdiga mödrar, många av dem ensamstående föräldrar, som modigt tar det huvudsakliga ansvaret för att andligt stärka sina barn. Vår vän Shelley från Kanada sa om sin mamma:

    ”Missionärerna knackade på dörren till mina föräldrar fem år innan jag föddes. Mina föräldrar lyssnade på några lektioner, men sedan tappade pappa intresset. Mamma fortsatte att ta lektionerna och ville bli döpt. I fem år gick mamma till kyrkan utan att vara medlem, men så tre månader after att jag hade fötts fick hon möjlighet att döpas.

    Mamma har aldrig varit särskilt talför eller haft ett ledarskapsämbete. Hon har ett mycket enkelt, milt och stadigt vittnesbörd … och hon följer det hon tror på varje dag. Hennes tystlåtna och enkla exempel har alltid hållit mig nära Herren och kyrkan.”

  5. Vår vän Randall berättade: ”Jag blev undervisad om och visste att jag var son till himmelska föräldrar, och eftersom jag kände till min sanna identitet och natur gav det mig hopp om att jag inte behövde följa samma väg som mina föräldrar, som jag älskade men inte ville efterlikna. Jag litade på det som jag hade lärt mig i Primär, Söndagsskolan och Unga män och av andra lärare. Jag såg exempel i församlingen och bland mina släktingar på trofasta, lyckliga familjer, och jag litade på min himmelske Fader. Jag visste att om jag fortsatte att vara trofast så skulle han hjälpa mig få en sådan familj.”

  6. ”Familjer kan vara tillsammans för evigt”, Barnens sångbok, s. 98.

  7. ”När pappa kommer hem”, Barnens sångbok, s. 110.

  8. ”Kärleken råder här”, Barnens sångbok, s. 102–103.

  9. Matt. 18:2, 5.

  10. Thomas S. Monson, ”Lär av mig”, Liahona, mars 2016, s. 5.

  11. Se Max H. Molgard, Inviting the Spirit into Our Lives (1993), s. 99.

  12. 3 Ne. 17:11, 21–22.

  13. Emily, vars föräldrar inte var aktiva, berättade kärleksfullt om far- och morföräldrar, fastrar och farbröder, mostrar och morbröder och andra som ställde upp i hennes föräldrars ställe. Hon talade om en ledare för Unga kvinnor i Michigan och sa: ”Hennes barn var vuxna och hon såg till att varje ung kvinna kände sig som om hon var hennes egen dotter. … Hennes leende värmde hjärtat när dagen var som svårast. … Mitt mål är att följa hennes exempel och vara en syster Molnar för alla barn som känner sig ’annorlunda’, ’utanför’ eller ’bortglömda’.”

  14. Matt. 18:5.