”Förbli i min kärlek”

Bibeln säger oss att ”Gud är kärlek”.¹ Han är det fullkomliga förkroppsligandet av kärleken, och vi är i hög grad beroende av att den kärleken är konstant och universell. Som president Thomas S. Monson har sagt: ”Guds kärlek är er vare sig ni tror att ni förtjänar den eller inte. Den är helt enkelt alltid där.”²

Det finns många sätt att beskriva och tala om gudomlig kärlek. Ett av de begrepp vi ofta hör talas om i dag är att Guds kärlek är ”ovillkorlig”. Det är sant till viss del, men beskrivningen ovillkorlig finns inte någonstans i skrifterna. Snarare beskrivs hans kärlek i skrifterna som ”stor och underbar kärlek”³, ”fullkomlig kärlek”⁴, ”återlösande kärlek”⁵ och ”evig kärlek”⁶. Det här är bättre begrepp eftersom ordet ovillkorlig kan leda tanken till felaktiga uppfattningar om gudomlig kärlek, som att Gud tolererar och ursäktar allt vi gör eftersom hans kärlek är ovillkorlig, eller att Gud inte ställer några krav på oss eftersom hans kärlek är ovillkorlig, eller att alla blir frälsta i Guds himmelska rike eftersom hans kärlek är ovillkorlig. Guds kärlek är oändlig och består för evigt, men vad det betyder för var och en av oss beror på hur vi tar emot hans kärlek.

Jesus sa:

”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.

Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek.”⁷

Att ”bli kvar i” eller ”förbli i” Frälsarens kärlek innebär att ta emot hans nåd och bli fullkomnad av den.⁸ För att ta emot hans nåd måste vi ha tro på Jesus Kristus och hålla hans bud, till exempel genom att omvända oss från våra synder, bli döpta till syndernas förlåtelse, ta emot den Helige Anden och fortsätta på lydnadens stig.⁹

Gud kommer alltid att älska oss, men han kan inte frälsa oss i våra synder.¹⁰ Kom ihåg Amuleks ord till Zeezrom om att Frälsaren inte kunde rädda sitt folk i deras synder, utan från deras synder.¹¹ Skälet är att om vi förblir i synden är vi orena och ”inget orent kan ärva himmelriket”¹² eller vistas i Guds närhet. ”Och [Kristus] har fått sig makt given från Fadern att återlösa [sitt folk] från deras synder tack vare omvändelsen. Därför har han sänt sina änglar för att förkunna budskapet om omvändelsens villkor, som leder till Återlösarens makt, till deras själars frälsning.”¹³

I Mormons bok lär vi oss att avsikten med Kristi lidande – den yttersta manifestationen av hans kärlek – var att ”frambringa den innerliga barmhärtighet som övervinner rättvisan och åt människorna frambringar medel varigenom de kan ha tro till omvändelse.

Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas.”¹⁴

Omvändelsen är således hans gåva till oss, köpt till ett mycket högt pris.

Några hävdar att Gud välsignar alla utan att göra åtskillnad, de kan till exempel citera Jesu ord i bergspredikan: ”[Gud] låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.”¹⁵ Ja, visst låter Gud det regna så många välsignelser han kan över alla sina barn, alla välsignelser som kärleken och lagen och rättvisan och barmhärtigheten tillåter. Och han befaller oss att vara lika generösa:

”Jag säger er: Älska era fiender, välsigna dem som förbannar er, gör gott mot dem som hatar er och be för dem som illvilligt utnyttjar er och förföljer er,

så att ni kan vara er himmelske Faders barn.”¹⁶

Ändå är Guds större välsignelser beroende av lydnad. President Russell M. Nelson förklarade: ”Guds kärleks praktfulla bukett – däribland evigt liv – inbegriper välsignelser som vi måste göra oss värdiga, inte rättigheter som vi kan vänta oss oavsett värdighet. Syndare kan inte vända hans vilja till sin och kräva att han välsignar dem i deras synd [se Alma 11:37]. Om de vill njuta av varje blomma i hans vackra bukett måste de omvända sig.”¹⁷

Utöver att ångerfulla personer blir utan skuld och fläckfria och får löftet att de ska ”upphöjas på den yttersta dagen”¹⁸, finns det en andra viktig aspekt av att förbli i Guds kärlek. Att förbli i hans kärlek gör att vi kan uppnå vår fulla potential: att bli som han är¹⁹. Som president Dieter F. Uchtdorf har sagt: ”Guds nåd gör mer än att bara återställa oss till vårt oskyldiga tidigare tillstånd. … Han siktar mycket högre. Han vill att hans söner och döttrar ska bli som han.”²⁰

Att förbli i Guds kärlek i den här betydelsen innebär att helt och fullt underkasta sig hans vilja. Det innebär att acceptera hans tillrättavisning när så behövs, ”ty den Herren älskar tuktar han”.²¹ Det innebär att älska och tjäna varandra så som Jesus har älskat och tjänat oss.²² Det innebär att lära sig att ”hålla ett celestialt rikets lag” så att man kan ”uthärda en celestial härlighet”.²³ För att han ska kunna göra oss till den han vet att vi kan bli vädjar vår himmelske Fader till oss att vi ”ger efter för den Helige Andens maningar och lägger av den naturliga människan och blir en helig genom Herren Kristi försoning och blir som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på henne, alldeles som ett barn underkastar sig sin far”.²⁴

Äldste Dallin H. Oaks har sagt:  ”Den slutliga domen är inte bara en utvärdering av det totala antalet goda och onda gärningar – vad vi har gjort. Den är en bekräftelse av vilken slutlig inverkan våra gärningar och tankar har haft – vad vi har blivit.”²⁵

Berättelsen om Helen Keller är som en liknelse om hur gudomlig kärlek kan förvandla ett villigt hjärta. Helen föddes i staten Alabama i Förenta staterna 1880. När hon var bara 19 månader led hon av en odiagnostiserad sjukdom som gjorde henne både döv och blind. Hon var väldigt intelligent och blev frustrerad när hon försökte förstå och känna av sin omgivning. När Helen kände hur andra i familjen rörde på läpparna och insåg att de använd munnen till att tala med ”blev hon rasande för att hon inte kunde delta i samtalet”.²⁶ Vid sex års ålder hade Helens behov av att kommunicera blivit så stort och hennes frustation så intensiv att hennes ”utbrott kom dagligen, ibland varje timme”.²⁷

Helens föräldrar anställde en lärare för sin dotter, en kvinna som hette Anne Sullivan. Precis som vi i Jesus Kristus har någon som förstår våra svagheter,²⁸ hade Anne Sullivan kämpat med egna allvarliga svårigheter och förstod Helens svagheter. Som femåring led Anne av en sjukdom som orsakade mycket smärtsamma ärr på hornhinnan och gjorde henne nästan blind. När Anne var åtta dog hennes mor. Hennes far övergav henne och hennes yngre bror Jimmie, och de skickades till ett ”fattighus” där förhållandena var så bedrövliga att Jimmie dog efter bara tre månader. Genom sin egen envishet skrevs Anne in i Perkins skola för blinda och synskadade och hon klarade sig mycket bra. En operation förbättrade hennes syn så att hon kunde läsa tryckt text. När Hellen Kellers far kontaktade Perkins skola för att hitta någon som kunde bli lärare för hans dotter, skickade man Anne Sullivan.²⁹

Det var ingen behaglig upplevelse i början. Helen ”slog, nöp och sparkade sin lärare och slog ut en av hennes tänder. Anne tog till slut kontrollen genom att tillsammans med Helen flytta till en liten stuga på familjen Kellers egendom. Genom tålamod och fasta rutiner vann hon till slut barnets hjärta och förtroende.”³⁰ Samma sak gäller oss. När vi börjar lita på istället för att motstå vår gudomlige lärare, kan han arbeta med oss för att upplysa och höja oss till en ny nivå.³¹

För att hjälpa Helen att lära sig ord brukade Anne stava namnen på bekanta föremål med sitt finger i Helens handflata. ”Helen tyckte om denna fingerlek, men hon förstod den inte förrän det berömda ögonblicket kom när Anne stavade ’v-a-t-t-e-n’ medan hon pumpade vatten över Helens hand. Helen skrev senare:

’Plötsligt kändes det som om dimman klarnade … och på något sätt började jag förstå språkets mysterier. Jag visste då att ”v-a-t-t-e-n” betydde det underbart kalla något som rann över min hand. Detta levande ord väckte min själ, gav den ljus, hopp, glädje, ja, befriade den! … Allt hade ett namn och varje namn födde en ny tanke. När vi gick in igen tycktes varje sak … jag rörde vid vibrera av liv.’”³²

Under sin uppväxt blev Helen Keller känd för sin kärlek till språk, sin förmåga som skribent och sin vältalighet som offentlig föreläsare.

I en film om Helen Kellers liv framställs hennes föräldrar som nöjda med Anne Sullivans arbete när hon väl hade lugnat deras vilda dotter till den grad att Helen satt artigt vid middagen, åt normalt och vek ihop sin servett i slutet av måltiden. Men Anne visste att Helen var kapabel till mycket, mycket mer och att hon hade en betydande roll att spela.³³ Så kan det vara. Vi kan nöja oss med vad vi har åstadkommit i livet och med den vi är, medan vår Frälsare skådar en härlig potential som vi endast ser som ”genom en gåtfull spegelbild” ³⁴. Var och en av oss kan uppleva hur härligt det är att känna sin gudomliga potential vakna, som den glädje Hellen Keller kände när orden fick liv, lyste upp hennes själ och befriade den. Var och en av oss kan älska och tjäna Gud och få kraften att välsigna våra medmänniskor. ”Som Skriften säger, ögat har inte sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom.”³⁵

Låt oss se på kostnaden för Guds dyrbara kärlek. Jesus uppenbarade att för att kunna sona våra synder och återlösa oss från döden, både den fysiska och den andliga, fick lidandet honom, ”ja, Gud, den störste av alla, att skälva av smärta och blöda ur varje por samt lida till både kropp och själ – och [han] önskade att [han] inte skulle behöva dricka den bittra kalken och rygga”.³⁶ Hans lidande i Getsemane och på korset var större än vad någon dödlig människa kan uthärda.³⁷ Ändå, tack vare sin kärlek till sin Fader och till oss uthärdade han och han kan därför skänka oss både odödlighet och evigt liv.

Det är en gripande symbolik att ”blod kom ur varje por”³⁸ när Jesus led i Getsemane, platsen för olivpressen. För att framställa olivolja på Frälsarens tid krossades oliverna först genom att man rullade en stor sten över dem. De mosade oliverna lades i mjuka, löst vävda korgar som staplades på varandra. Deras vikt pressade ut den första och finaste oljan. Sedan ökade man tyngden genom att lägga en stor balk över de staplade korgarna och fick på så sätt ut mer olja. Till slut, för att få ut de allra sista dropparna, lade man tunga stenar i ena änden på balken för att få fram det maximala krossande trycket.³⁹ Och ja, oljan är blodröd när den kommer ut.

Jag tänker på Matteus berättelse om Frälsaren när han gick in i Getsemane denna ödesdigra kväll, hur ”ängslan och ångest kom över honom …

Och han gick lite längre bort, föll ner på ansiktet och bad: ’Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.”⁴⁰

Sedan tänker jag mig att hans bedrövelse växte sig allt starkare, och han vädjade en andra gång om att slippa och till sist, kanske på höjden av sitt lidande, en tredje gång. Han uthärdade smärtan till dess rättvisan var tillfredsställd till allra sista droppen.⁴¹ Detta gjorde han för att återlösa dig och mig.

Vilken dyrbar gåva den gudomliga kärleken är! Fylld av den kärleken frågar Jesus: ”Vill ni inte nu återvända till mig och ångra era synder och bli omvända så att jag kan hela er?”⁴² Ömt försäkrar han oss: ”Se, min barmhärtighets arm är utsträckt mot er, och den som kommer tar jag emot. Och välsignade är de som kommer till mig.”⁴³

Vill du älska honom som först har älskat dig?⁴⁴ Håll då fast vid hans bud.⁴⁵ Vill du vara en vän till honom som gav sitt liv för sina vänner?⁴⁶ Håll då fast vid hans bud.⁴⁷ Vill du bli kvar i hans kärlek och ta emot allt som han så nåderikt erbjuder dig? Håll då fast vid hans bud.⁴⁸ Det är min bön att vi ska känna och till fullo förbli i hans kärlek, i Jesu Kristi namn, amen.