Gud ska torka alla tårar

Som en del av sin plan tillät vår himmelske Fader att sorg vävdes in i vår erfarenhet av dödligheten.¹ Även om smärtsamma prövningar verkar drabba oss i olika grad, kan vi vara säkra på att vi alla på ett eller annat sätt får lida och kämpa. Det är min bön att den Helige Anden ska leda oss till större kunskap om varför det måste vara så.

När vi försöker se på livets svåra upplevelser genom trons lins, kan vi se att det finns ett gudomligt syfte med vårt lidande. De trofasta kan få uppleva sanningen i Petrus till synes motsägelsefulla råd. Han skrev: ”Om ni skulle få lida för rättfärdighetens skull, är ni saliga.”² Om vi anstränger oss för att förstå³ kan vi stärka vår förmåga att både uthärda våra prövningar och lära av och förädlas av dem. Sådan insikt ger oss svar på den tidlösa frågan: ”Varför händer hemska saker goda människor?”

Alla som lyssnar i dag har i någon mån upplevt ensamhet, förtvivlan, sorg, olycka, smärta eller bedrövelse. Utan trons öga⁴ och insikt om eviga sanningar, finner vi ofta att det lidande och den smärta som drabbar oss i jordelivet kan fördunkla den eviga glädjen av att veta att vår himmelske Faders storslagna plan verkligen är en evig plan för vår lycka. Det finns inget annat sätt att få del av glädjens fullhet.⁵

Gud uppmanar oss att svara med tro på våra egna prövningar för att vi ska skörda välsignelser och nå kunskap som inte kan fås på annat sätt. Vi uppmanas att hålla buden i varje omständighet, för ”den som är trofast i prövningar, hans lön är större i himmelriket”.⁶ Och som vi läser i skriften: ”Om du är sorgsen, åkalla då Herren din Gud med ödmjuk vädjan så att [din själ] kan glädjas.”⁷

Aposteln Paulus, som själv inte var främmande för lidande, använde sina egna upplevelser för att med djup och skönhet undervisa om det eviga perspektiv som kommer när vi uthärdar väl och tålmodigt. Han sa: ”Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet.”⁸ Med andra ord kan vi mitt i våra prövningar veta att Gud har berett en evig belöning.

Paulus sätt att beskriva prövningarna, förförföljelsen och lidandet i sitt liv – att de ”väger lätt” – motsäger allvaret i det han genomled, som för honom uppvägdes av evangeliets eviga perspektiv. Paulus tro på Jesus Kristus gjorde allting uthärdligt. Fem gånger utstod han gisselslag, tre gånger piskades han med spö, en gång stenades han, tre gånger led han skeppsbrott. Ofta mötte han dödsfaror som drunkning, rövare och falska bröder. Han utstod trötthet och smärta, hunger och törst, och fängslades frusen och naken.⁹

Många av oss har vädjat till Gud att ta bort orsaken till vårt lidande, och när hjälpen som vi sökte inte kom har vi frestats att tro att han inte lyssnar. Jag betygar att han också i dessa stunder hör våra böner, har en avsikt med att låta vår prövning fortgå,¹⁰ och hjälper oss uthärda dem.¹¹

I ett tänkvärt skriftställe berättar Paulus om en ”törntagg i köttet”, som orsakade honom stor smärta och tre gånger fick honom på knä och vädja till Herren att ta den ifrån honom. Som svar på Paulus bön tog Herren inte bort törntaggen, men talade frid och insikt till hans hjärta med orden: ”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.” Med ny insikt kunde Paulus acceptera och vara tacksam för den prövning han fick. Han sa: ”Därför vill jag … berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig.”¹²

När vi får detta stärkande, eviga perspektiv växer vår uthållighet, vi lär oss hur vi kan hjälpa dem som behöver hjälp¹³ och vi börjar uppskatta och till och med uttrycka tacksamhet för de upplevelser som Gud ger oss till undervisning på vägen till evigt liv.

Medan vi kämpar oss igenom våra prövningar kan det vara svårt att se dem som vägvisare på lärjungeskapets stig. Men vare sig vi ibland befinner oss i en mörk avgrund av förtvivlan eller högt upp på glädjens stig, kan det vara en välsignelse att lära av och känna medlidande för det andra går igenom.

Under ett uppdrag nyligen på en stavskonferens i Filippinerna, ville mitt hjärta brista när jag hörde om broder Daniel H. Apilados tragiska upplevelse. Broder Apilado och hans fru döptes 1974. De tog emot det återställda evangeliet och beseglades i templet. Efter det välsignades de med fem underbara barn. Den 7 juli 1997, när broder Apilado var stavspresident, bröt en eldsvåda ut i deras lilla hem. Broder Apilados äldste son Michael räddade sin far och drog ut honom ur den brinnande byggnaden, och sprang sedan tillbaka in för att rädda andra. Det var sista gången broder Apilado såg sin son i livet. Elden tog broder Apilados fru Dominga och alla deras fem barn.

Det faktum att broder Apilado levde ett liv som behagade Gud när tragedin drabbade honom, varken förhindrade tragedin eller gjorde honom immun mot den sorg som följde. Men hans trofasthet i att hålla förbunden och utöva tro på Kristus gav honom trygghet i löftet att han kommer att återförenas med sin familj. Det hoppet blev hans själs ankare.¹⁴

Under mitt besök presenterade broder Apilado, numera stavspatriark, mig för sin nya fru Simonette och deras två söner Raphael och Daniel. Ja, Jesus Kristus kan och ska ”förbinda dem som har ett förkrossat hjärta”.¹⁵

När jag nu berättar om broder Apilado är jag rädd att vidden av hans förlust kan få många att känna att deras egna sorger och lidanden är obetydliga i jämförelse. Men gör inga jämförelser utan lär er och tillämpa eviga principer när ni själva vandrar genom lidandets ugn.

Jag vill tala till er en och en, ”alla ni som arbetar och bär på tunga bördor”.¹⁶ Era motgångar, sorger, smärtor, prövningar och skröpligheter av alla slag är alla kända av vår himmelske Fader och hans Son. Fatta mod! Ha tro! Och tro på Guds löften!

Jesu Kristi avsikt och mission innefattade att ”ta på sig sitt folks smärta och sjukdomar” och att ”ta på sig deras skröpligheter” för att kunna ”bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter”.¹⁷

För att fullt ut ta emot de gåvor som vår Frälsare fritt erbjuder, måste vi alla lära oss att lidandet i sig självt inte lär eller ger oss någonting av bestående värde såvida vi inte medvetet engagerar oss i processen att lära av våra prövningar genom att utöva tro.

Äldste Neal A. Maxwell berättade vid ett tillfälle vad han hade lärt sig om meningsfullt lidande med följande ord:

”Vissa slags lidanden, som uthärdas väl, kan faktiskt vara förädlande. …

Att uthärda väl innebär bland annat att vara så ödmjuk i vårt lidande att vi lär oss av dessa viktiga erfarenheter. I stället för att vi bara går igenom dessa ting, måste de tränga igenom oss på ett sådant sätt att de helgar oss.”¹⁸

Jag har sett i mitt eget och andras liv, att när vi har en stark och orubblig tro på Jesus Kristus och hans löften, ger detta ett säkert hopp om bättre ting. Detta säkra hopp ger stadga och ger den styrka och kraft vi behöver för att uthärda.¹⁹ När vi länkar vårt lidande till en förvissning om en avsikt med vårt jordeliv, och särskilt till den belöning som väntar oss i himmelska platser, ökar vår tro på Kristus och vi får tröst i själen.

Då kan vi se ljuset i slutet av tunneln. Äldste Jeffrey R. Holland lärde: ”Det finns verkligen ljus i slutet av tunneln. Det är världens ljus, den strålande morgonstjärnan, det ’ljus som är oändligt, som aldrig kan fördunklas’ [Mosiah 16:9]. Det är Guds Son själv.”²⁰

Vi kan få styrka i vetskapen om att alla svåra upplevelser i det här livet är tillfälliga – även den mörkaste natt följs av en gryning när vi är trofasta.

När allt är avslutat och vi uthärdat allt med tro på Jesus Kristus, har vi löftet att ”Gud skall torka bort alla tårar från [våra] ögon”.²¹

Jag vittnar om att Gud, vår Fader, och hans Son Jesus Kristus lever och att de håller sina löften. Jag vittnar om att Frälsaren inbjuder oss alla att komma och ta del av hans försoning. När vi utövar tro på honom ska han lyfta oss och bära oss genom alla prövningar och till sist frälsa oss i det celestiala riket. Jag vill uppmana er att komma till Kristus, uthärda med tro, bli fullkomnade i honom och känna fullkomlig glädje i honom. I Jesu Kristi heliga namn, amen.