Tillbedjans välsignelser

En av de mest anmärkningsvärda och finaste upplevelserna som finns nedtecknade i helig skrift är berättelsen om Frälsarens besök hos folket i Amerika efter sin död och uppståndelse. Folket hade drabbats av en så omfattande förstörelse att det ”omformade hela landets yta”.¹ Uppteckningarna om dessa händelser berättar om hur hela folket grät oupphörligt efter katastrofen,² och att de i sin djupa sorg hungrade efter läkedom, frid och räddning.

När Frälsaren kom ner från himlen föll folket ned för hans fötter två gånger. Första gången skedde det efter att han med gudomlig myndighet förkunnat:

”Se, jag är Jesus Kristus, om vilken profeterna vittnade skulle komma till världen.

Och se, jag är världens ljus och liv.”³

Han uppmanade sedan dem som var där: ”Stå upp och kom hit till mig så att ni kan sticka era händer i min sida och så att ni även kan känna märkena efter spikarna i mina händer och i mina fötter, så att ni kan veta att jag är Israels Gud, och hela jordens Gud, och har blivit dräpt för världens synder. …

Och när alla hade gått fram och själva hade bevittnat det, ropade de enhälligt och sade:

Hosianna! Välsignat vare den allrahögste Gudens namn!”⁴

Och sedan, för andra gången, ”föll [de] ned för Jesu fötter”. Men den här gången hade de ett syfte, för vi får veta att de ”tillbad honom”⁵.

Tidigare i år fick jag i uppdrag att besöka en stav i västra USA. Det var en vanlig söndag, ett vanligt möte, med vanliga medlemmar. Jag såg på medan människor kom in i kapellet och vördnadsfullt letade upp lediga platser. Några sista dämpade samtal ekade genom salen. Mammor och pappor försökte – ibland förgäves – tysta sina aktiva barn. Allt var som vanligt.

Med så, innan mötet började, kom ord inspirerade av den Helige Anden till mitt sinne.

Dessa medlemmar hade inte bara kommit för att fullfölja en plikt eller lyssna på talarna.

Det hade kommit av en djupare och mycket viktigare anledning.

De hade kommit för att tillbe Gud.

Allt eftersom mötet fortlöpte betraktade jag olika medlemmar i församlingen. De hade ett nästan himmelskt ansiktsuttryck, en vördnadsfull och fridfull hållning. Någonting hos dem värmde mitt hjärta. Det de upplevde den söndagen var något utöver det vanliga.

De tillbad Gud.

De upplevde himlen.

Jag såg det i deras ansikten.

Och jag gladde mig och tillbad Gud med dem. Och när jag gjorde det talade Anden till mitt hjärta. Och den dagen lärde jag mig någonting om mig själv, om Gud, och om den roll som sann tillbedjan spelar i våra liv.

Sista dagars heliga är exceptionella när det gäller att verka i kyrkans ämbeten. Men ibland kanske vi gör det vi ska av ren rutin, som om vi endast utförde ett arbete. Ibland kanske vår närvaro på möten och vårt tjänande i riket saknar tillbedjans heliga beståndsdel. Och utan den går vi miste om ett ojämförligt andligt möte med det oändliga, ett möte som vi som barn till en kärleksfull himmelske Fader är berättigade till.

Tillbedjan är långt ifrån någonting som inträffar av en lycklig slump, den är oumbärlig och av central betydelse för vårt andliga liv. Det är någonting vi borde längta efter, söka efter och sträva efter att uppleva.

När vi tillber Gud närmar vi oss honom med vördnadsfull kärlek, ödmjukhet och dyrkan. Vi bekänner och accepterar honom som vår mäktige Konung, universums Skapare, vår älskade och oändligt kärleksfulle Fader.

Vi respekterar och vördar honom.

Vi underkastar oss honom.

Vi lyfter våra hjärtan i mäktig bön, aktar hans ord, fröjdas över hans nåd och förbinder oss att följa honom med fast lojalitet.

Att tillbe Gud är en sådan grundläggande del av en Jesu Kristi lärjunges liv att om vi inte tar emot honom i våra hjärtan, söker vi honom förgäves i våra rådslag, kyrkor och tempel.

Sanna lärjungar strävar att ”tillbe honom som har skapat himmel och jord och havet och vattenkällorna [och] åkalla Herrens namn dag och natt”.⁶

Vi kan lära oss mycket om sann tillbedjan genom att studera hur andra – människor som kanske inte är alltför olika oss själva – bemötte, uppträdde och tillbad i det gudomligas närvaro.

Under 1800-talets första del hade den kristna världen så gott som övergett uppfattningen att Gud fortfarande talade till människan. Men våren 1820 förändrades detta för alltid när en enkel bondpojke gick in i en skogsdunge och knäböjde för att be. Från och med den dagen har en ström av enastående syner, uppenbarelser och besök från himmelska budbärare sköljt över jorden och förlänat dess invånare dyrbar kunskap om Guds natur och syfte och hans relation till människan.

Oliver Cowdery sa att ”det var dagar som jag aldrig skall glömma. … Vilken glädje! Vilket under! Vilken förvåning!”⁷

Olivers ord ger uttryck för de första beståndsdelarna i sann tillbedjan av det gudomliga: en känsla av storslagen förundran och djup tacksamhet.

Varje dag, men i synnerhet på sabbatsdagen, har vi den mycket speciella möjligheten att förundras över det himmelska och prisa Gud för hans välsignade godhet och oerhörda barmhärtighet.

Det ger oss hopp. Det är de första beståndsdelarna i tillbedjan.

På den välsignade pingstdagen kom den Helige Anden till Kristi lärjungars hjärtan och sinnen och fyllde dem med ljus och kunskap.

Fram till den dagen var de ibland osäkra på vad de borde göra. Jerusalem hade blivit till en farlig plats för Frälsarens efterföljare och de måste ha undrat hur det skulle gå för dem.

Men när den Helige Anden fyllde deras hjärtan försvann tvivel och tveksamhet. Genom denna överjordiska upplevelse av sann tillbedjan fick Guds heliga ta emot himmelskt ljus, kunskap och ett starkare vittnesbörd. Och det ledde till tro.

Från och med den stunden handlade apostlarna och de heliga med målmedveten beslutsamhet. De predikade frimodigt om Kristus Jesus för hela världen.

När vi tillber Gud i anden bjuder vi in ljus och sanning till våra själar, vilket stärker vår tro. Dessa är också nödvändiga beståndsdelar i sann tillbedjan.

I Mormons bok läser vi att från det ögonblick då Alma den yngre befriades från de smärtsamma följderna av sin egen upproriskhet, var han aldrig densamme. Han ”färdades genom hela [landet] och bland alla … människor … och arbetade ivrigt för att gottgöra all skada som [han] hade tillfogat kyrkan”.⁸

Hans ständiga tillbedjan av den allsmäktige Guden skedde genom flitigt lärjungeskap.

Sann tillbedjan gör oss till uppriktiga och ivriga lärjungar till vår älskade Mästare och Frälsare Jesus Kristus. Vi förändras och blir mer lika honom.

Vi blir mer förstående och omtänksamma. Mer förlåtande. Mer kärleksfulla.

Vi förstår att det är omöjligt att säga att vi älskar Gud och samtidigt hata, avfärda eller inte bry sig om andra runt omkring sig.⁹

Sann tillbedjan leder till en fast beslutsamhet att vandra på lärjungeskapets stig. Och det leder ofrånkomligen till människokärlek. Detta är också nödvändiga beståndsdelar i tillbedjan.

När jag tänker tillbaka på vad som började som en vanlig söndagsmorgon, i ett vanligt möteshus, i en vanlig stav, blir jag än i dag rörd av den ovanligt andliga upplevelsen som för alltid kommer att vara en välsignelse i mitt liv.

Jag lärde mig att även om vi är duktiga på att förvalta vår tid, våra ämbeten och våra uppdrag – även om vi kan kryssa i alla rutor på listan för ”perfekta” individer, familjer eller ledare – så går vi, om vi inte tillber vår barmhärtiga befriare, himmelske kung och ärorika Gud, miste om mycket av evangeliets glädje och frid.

När vi tillber Gud erkänner och tar vi emot honom med samma vördnad som Amerikas forntida folk visade. Vi närmar oss honom med ofattbara känslor av förundran. Vi förundras i tacksamhet över Guds godhet. Och på det sättet får vi hopp.

Vi begrundar Guds ord, och det fyller våra själar med ljus och sanning. Vi uppfattar andliga vyer som bara kan ses genom den Helige Andens ljus.¹⁰ Och därigenom får vi tro.

När vi tillber Gud förädlas våra själar och vi förbinder oss att vandra i vår älskade Frälsares, Jesu Kristi, fotspår. Och genom denna föresats får vi människokärlek.

När vi tillber Gud vänder vi våra hjärtan i pris till honom morgon, middag och kväll.

Vi helgar och ärar honom oupphörligen: i våra möteshus, hem och tempel och i allt vi gör.

När vi tillber Gud öppnar vi våra hjärtan för den helande kraften i Jesu Kristi försoning.

Våra liv blir symbolen och uttrycket för vår tillbedjan.

Mina bröder och systrar, andliga upplevelser handlar inte så mycket om vad som händer runt omkring oss utan helt och hållet om vad som händer i våra hjärtan. Det är mitt vittnesbörd att sann tillbedjan förvandlar vanliga möten i kyrkan till andliga festmåltider utöver det vanliga. Den berikar våra liv, utvidgar vårt förstånd och stärker våra vittnesbörd. För när vi vänder våra hjärtan till Gud kan vi, som den forntida psalmisten, ”gå in i hans portar med tacksägelse, i hans gårdar med lov. [Vi] tackar honom, lovar hans namn!

Ty Herren är god, hans nåd varar i evighet, hans trofasthet från släkte till släkte.”¹¹

Genom uppriktig och innerlig tillbedjan växer och mognar vi i hopp, tro och människokärlek. Och genom den processen samlar vi himmelskt ljus till våra själar, som fyller livet med gudomlig mening, varaktig frid och evig glädje.

Det är så våra liv välsignas genom tillbedjan. Om det vittnar jag ödmjukt, i Jesu Kristi heliga namn, amen.