Kallad till verket

Varje år ser tiotusentals unga män och unga kvinnor, och många äldre par, ivrigt fram emot att få ett visst brev från Salt Lake City. Innehållet i brevet påverkar adressaten för alltid, liksom familjemedlemmar och ett stort antal andra personer. När det kommer kanske kuvertet öppnas lugnt och försiktigt, eller så slits det upp ivrigt och med stor hast. Att läsa det här speciella brevet är en upplevelse man aldrig glömmer.

Brevet är undertecknat av presidenten för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och börjar med dessa två meningar: ”Du kallas härmed att verka som missionär för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Du har fått i uppdrag att verka i ______-missionen.”

Lägg märke till att den första meningen är en kallelse att verka som heltidsmissionär i Herrens återställda kyrka. Den andra meningen innehåller ett uppdrag att arbeta på en viss plats och i en viss mission. Den viktiga skillnaden som uttrycks i dessa två meningar är något vi alla behöver förstå.

I kyrkans kultur talar vi ofta om att kallas att verka i ett land som Argentina, Polen, Korea eller Förenta staterna. Men en missionär kallas inte till en plats. Han eller hon kallas att verka. Som Herren förkunnade genom profeten Joseph Smith 1829: ”Om ni … har en önskan att tjäna Gud, är ni kallade till verket.”²

Varje missionskallelse och -uppdrag, eller en senare omplacering, uppenbaras genom Herrens tjänare. En kallelse till verket kommer från Gud genom kyrkans president. Ett uppdrag att verka i en av de över 400 missioner som i dag finns runtom i världen kommer från Gud genom en medlem i de tolv apostlarnas kvorum, som handlar med fullmakt av Herrens levande profet. Profetians och uppenbarelsens andliga gåvor är verksamma under alla missionskallelser och -uppdrag.

Kapitel 80 i Läran och förbunden är en uppteckning av en missionskallelse till Stephen Burnett genom profeten Joseph Smith 1832. Om vi studerar broder Burnetts kallelse kan det hjälpa oss 1) att tydligare förstå skillnaden mellan att ”kallas till verket” som missionär och att ”få i uppdrag att verka” på en viss plats, samt 2) att känna en större uppskattning av vårt personliga och gudomligt tilldelade ansvar att förkunna evangeliet.

Vers 1 i kapitlet är en kallelse att verka: ”Sannerligen, så säger Herren till dig min tjänare Stephen Burnett: Gå ut, gå ut i världen och predika evangeliet för varje levande varelse som kommer inom hörhåll för ljudet av din röst.”³

Intressant nog informerar vers 2 broder Burnett om hans tilldelade missionärskamrat: ”Och eftersom du önskar en följeslagare skall jag ge dig min tjänare Eden Smith.”⁴

Vers 3 anger var dessa två missionärer ska verka: ”Gå därför ut och predika mitt evangelium, antingen norrut eller söderut, österut eller västerut, det har ingen betydelse, för ni kan inte gå fel.”⁵

Jag tror inte att uttrycket ”ni kan inte gå fel”, som det används av Herren i det här skriftstället, antyder att Herren inte bryr sig om var hans tjänare verkar. Faktum är att han bryr sig, mycket. Men eftersom arbetet med att predika evangeliet är Herrens verk, inspirerar, bistår och vägleder han sina bemyndigade tjänare. När missionärer strävar efter att vara alltmer värdiga och dugliga redskap i hans händer och göra sitt bästa för att trofast utföra sina plikter, då kan de med hans hjälp ”inte gå fel” – var de än verkar. Kanske vill Frälsaren här i denna uppenbarelse bland annat lära oss att ett uppdrag att verka på en viss plats är nödvändigt och viktigt, men underordnat kallelsen till verket.

Nästa vers belyser viktiga krav för alla missionärer: ”Förkunna därför det som ni har hört och förvisso tror på och vet är sant.”⁶

Den sista versen påminner broder Burnett och oss alla om vem kallelsen att verka egentligen kommer från: ”Se, detta är hans vilja som har kallat er, er Återlösare, ja, Jesus Kristus. Amen.”⁷

En del av er kanske undrar varför jag har valt att under generalkonferensens prästadömsmöte ta upp den här till synes uppenbara skillnaden mellan att vara kallad till verket och få i uppdrag att verka. Mitt svar på frågan är enkelt: Min erfarenhet visar att de här principerna missförstås av många medlemmar i kyrkan.

Den största orsaken till att jag tar upp detta är att jag under åren har hört talas om farhågor, oro och till och med de skuldkänslor som finns hos många missionärer som av olika anledningar omplacerats för att verka på en ny plats under sin mission. Sådana omplaceringar är ibland nödvändiga på grund av olika händelser och omständigheter, som fysiska olyckor och skador, förseningar med eller svårigheter att få visum, politisk instabilitet, bildandet och bemanningen av nya missioner eller nya och förändrade behov världen över i arbetet att predika evangeliet.⁸

När en missionär får i uppdrag att verka på en ny plats sker detta genom exakt samma process som för det ursprungliga uppdraget. Medlemmar i de tolv apostlarnas kvorum söker inspiration och vägledning för alla sådana omplaceringar.

Jag talade nyligen med en trofast man som uttryckte sina innersta känslor. Jag hade just under ett möte förklarat skillnaden mellan att kallas till verket och att få i uppdrag att verka. Denne gode broder och jag skakade hand och med tårar i ögonen sa han till mig: ”Det jag lärde mig av dig i dag har lyft en stor börda från mina axlar som jag har burit i över 30 år. Som ung missionär fick jag först i uppdrag att verka i Sydamerika. Men jag fick inte visum, så jag omplacerades till Förenta staterna. Under alla dessa år har jag undrat varför jag inte fick verka på den plats som jag hade kallats till. Nu vet jag att jag kallades till verket och inte till en plats. Jag kan inte beskriva hur mycket den insikten har hjälpt mig.”

Mitt hjärta värkte för den här gode mannen. När jag har undervisat om dessa grundläggande principer runt om i världen har otaliga personer i enskilda samtal uttryckt samma känsla som den man som jag just beskrev. Jag tar upp detta ämne i dag för att inte en enda medlem i kyrkan ska bära på en onödig börda på grund av missförstånd, osäkerhet, ångest eller skuldkänslor i fråga om ett uppdrag att verka.

”Gå därför ut och predika mitt evangelium, antingen norrut eller söderut, österut eller västerut, det har ingen betydelse, för ni kan inte gå fel.”⁹ När du begrundar orden i det här skriftstället och öppnar ditt hjärta, hoppas och ber jag att du ska inbjuda den Helige Anden att till djupet av din själ skänka den insikt, den läkning och den återställelse du behöver.

En annan anledning till att jag har känt mig manad att ta upp det här ämnet är min personliga erfarenhet av att kalla missionärer under många år. För de tolv märks fortsatt uppenbarelse i de sista dagarna som allra tydligast när vi söker Herrens vilja i våra ansvar att tilldela missionärerna deras respektive arbetsfält. Jag vittnar om att Frälsaren känner och bryr sig om var och en av oss, en och en och namn efter namn.

Jag vill nu kort ta upp en grundläggande men ofta förbisedd aspekt av att förbereda sig för att kallas till verket.

Tre samverkande ord utgör ett mönster för Guds söners förberedelse och utveckling: prästadöme, tempel, mission. Vi fokuserar ibland som föräldrar, vänner och medlemmar i kyrkan så mycket på de unga männens missionsförberedelse, att vi kanske i viss mån försummar de andra viktiga stegen som måste tas längs förbundets väg innan man kan verka som heltidsmissionär. Arbetet som missionär är ju en, men inte den enda viktiga byggstenen i arbetet att skapa en stark grund för ett liv av andlig tillväxt och tjänande. Prästadömets och templets välsignelser, vilka båda föregår ankomsten till ett tilldelat missionsfält, är också nödvändiga för att befästa och stärka oss andligt livet igenom.

Unga män, när ni uppfyller era plikter i och hedrar aronska prästadömet eller det lägre prästadömet, förbereder ni er på att ta emot och ära prästadömets ed och förbund i melkisedekska prästadömet eller det högre prästadömet.¹⁰ Personlig värdighet är det allra viktigaste kravet för att ni ska kunna ta emot det högre prästadömet. Ett liv av osjälviskt prästadömstjänande ligger framför er. Förbered er nu genom att ofta utföra betydelsefullt tjänande. Lär er älska att vara och förbli värdiga. Var värdiga. Förbli värdiga.

När en ung man har tagit emot melkisedekska prästadömet och en kallelse att verka kan han beväpnas med kraft¹¹ genom det heliga templets förbund och förrättningar. Tempelbesöket och att man låter sig genomsyras av templets anda kommer innan man till fullo kan verka som heltidsmissionär. Personlig värdighet är det allra viktigaste kravet för att ni unga män och alla medlemmar i kyrkan ska kunna ta emot templets välsignelser. När ni lever i enlighet med evangeliets normer kan ni gå in i Herrens hus och delta i heliga förrättningar under tonåren. Er kärlek till och insikt om templets förrättningar kommer att stärka och välsigna er under hela ert liv. Lär er älska att vara och förbli värdiga. Var värdiga. Förbli värdiga.

Många unga män och unga kvinnor har redan en gällande tempelrekommendation med begränsad användning. Som bärare av aronska prästadömet hittar ni egna släktnamn och utför dop och konfirmation för era släktingar i templet. Att ni har kvar er tempelrekommendation är ett tecken på er värdighet och att tjäna andra i templet är en viktig del av era förberedelser inför melkisedekska prästadömet.

Unga män, var och en av er är redan en missionär. Runt omkring er finns det varje dag vänner och grannar ”som endast hålls borta från sanningen för att de inte vet var de skall finna den”.¹² Följ Andens vägledning och dela en tanke, en uppmaning, ett sms eller en tweet med dina vänner för att leda dem till det återställda evangeliets sanningar. Ni behöver inte och bör inte vänta på er officiella kallelse innan ni med iver kan verka som missionärer.

När prästadömets, templets och missionens välsignelser ”sammanfattas i Kristus”¹³ och samverkar i en ung missionärs hjärta, förstånd och själ, dugliggör det honom till detta verk¹⁴. Då ökar hans förmåga att uppfylla ansvaret att med myndighet representera Herren Jesus Kristus. Den andligt starka kombinationen av att hedra prästadömet och templets förbund, ta emot ”gudaktighetens kraft”¹⁵ genom prästadömets förrättningar¹⁶, tjäna osjälviskt och förkunna det eviga evangeliet för Guds barn, gör det möjligt för en ung man att bli ”fast och ståndaktig i tron”¹⁷ och ”rotad och uppbyggd i [Kristus]”¹⁸.

I våra hem och i kyrkan bör vi på ett balanserat sätt betona alla tre delarna i Herrens mönster för trofasta Guds söners förberedelse och utveckling: prästadöme, tempel, mission. Alla tre kräver att vi älskar att vara och förbli värdiga. Var värdiga. Förbli värdiga.

Mina älskade bröder, jag lovar att uppenbarelsens andliga gåva ska följa er kallelse till verket att förkunna evangeliet och era uppdrag i ett visst fält eller flera fält. När du flitigt förbereder dig nu genom osjälviskt tjänande i prästadömet och i templet stärks ditt vittnesbörd om att Herren verkligen lever. Kärlek till honom och hans verk fyller då ditt hjärta. När du lär dig att älska att vara värdig blir du ett mäktigt redskap i Herrens händer till att välsigna och tjäna många människor.

Jag vittnar med glädje om att vår himmelske Fader och hans älskade Son Jesus Kristus lever. Att aktivt verka i deras tjänst är en av de största välsignelserna vi någonsin kan få. Det vittnar jag om i Herren Jesu Kristi heliga namn, amen.