Sjungna och osjungna sånger

”Det är solsken i min själ idag”, skrev Eliza Hewitt, ”en glimt av Herrens hus, mer skönt än himlens klara sken, ty Jesus är mitt ljus.”¹ Med glädje i varje ton är den underbara gamla kristna psalmen nästan omöjlig att sjunga utan att le. Men i dag vill jag lyfta en enda rad i den ur dess sammanhang för att hjälpa oss de dagar när vi har svårt att sjunga och le och när vi behöver hans ”hopp i ve och väl”. Om du en tid inte kan sjunga med i de glada melodierna du hör andra sjunga, ber jag dig att ha ett stadigt grepp om raden i den här psalmen som försäkrar att ”Herren höra kan [ditt] hjärtats stilla röst”.²

Den verklighet vi ställs inför som Guds barn som lever i en fallen värld är att vissa dagar är svåra, dagar när vår tro och vår tapperhet prövas. Dessa utmaningar kan orsakas av en brist hos oss, en brist hos andra eller bara en brist i livet, men oavsett varför finner vi att de kan ta ifrån oss sånger som vi så gärna vill sjunga och skymma löftet om den vår uti vår själ³ som Eliza Hewitt hyllar i en av sina verser.

Så vad gör vi då? För det första följer vi aposteln Paulus råd och ”hoppas på det vi inte ser, [och] så väntar vi uthålligt” på det.⁴ I dessa stunder när vi inte klarar av att sjunga glädjens melodi, kan vi behöva stå stilla en tid och helt enkelt lyssna på andra, hämta styrka från den storslagna musiken omkring oss. Många av oss som är ”omusikaliska” har fattat mod och förbättrat vår sång markant genom att ställa oss bredvid någon som har en starkare, mer säker röst. Därför är det naturligtvis så att vi när vi sjunger evighetens sånger bör stå så nära världens Frälsare och Återlösare som mänskligt möjligt – han som har fullständigt och absolut gehör. Då kan vi hämta mod från hans förmåga att höra vår tystnad och finna hopp i hans melodiska messianska medling å våra vägnar. Helt visst är det när Herren är nära som jag kan känna ”lycka till min själs behag, och frid och nåd och bön”.⁵

De dagar när vi känner oss lite ur balans, lite svagare än det vi tycker oss se eller höra hos andra, ber jag att vi, särskilt kyrkans ungdomar, ska komma ihåg att det är enligt gudomlig plan att alla röster i Guds kör inte är likadana. Det krävs variation – sopraner och altar, tenorer och basar – för att skapa rik musik. För att låna en rad som citeras i den muntra korrespondensen mellan två enastående sista dagars heliga kvinnor: ”Alla Guds kreatur har en plats i kören.”⁶ När vi nedvärderar våra unika egenskaper eller försöker rätta oss efter påhittade stereotyper – stereotyper drivna av en omättlig konsumtionskultur och idealiserade långt bortom möjligt förverkligande av sociala medier – förlorar vi den rika ton och klang som Gud avsåg när han skapade en värld med mångfald.

Men det betyder inte att alla i den här gudomliga kören kan brista ut i sitt eget personliga oratorium! Mångfald är inte detsamma som kakofoni, och körer kräver verkligen disciplin – i dagens sammanhang, äldste Hales, låt oss kalla det lärjungeskap – men när vi har tagit emot gudomligt uppenbarade texter och harmonisk tonsättning som komponerats innan världen var, då gläds vår himmelske Fader när vi sjunger med vår egen stämma, inte någon annans. Tro på dig själv och tro på honom. Förringa inte ditt värde och nedvärdera inte din insats. Framför allt, överge inte din roll i kören. Varför? Därför att du är unik. Du är oersättlig. Förlusten av en enda röst försvagar varje annan sångare i vår stora jordiska kör, även förlusten av dem som känner att de står i utkanten av samhället eller i utkanten av kyrkan.

Men samtidigt som jag uppmuntrar alla er att ha tro när det gäller sånger som kan vara svåra att sjunga, erkänner jag fritt att jag av olika skäl har svårt för andra slags sånger som bör sjungas men inte ännu sjungs.

När jag ser den ofantliga ekonomiska ojämlikheten i världen fylls jag av skuldkänslor när jag med Mrs. Hewitt sjunger om de välsignelser Gud skänker mig i dag och glädjen som väntar mig i himlen.⁷ Den sången kan inte sjungas helt och fullt förrän vi hedervärt har tagit hand om de fattiga. Ekonomisk utsatthet är en förbannelse som fortsätter, år efter år och generation efter generation. Den skadar kroppen, stympar anden, drabbar familjen och ödelägger drömmar. Om vi gjorde mer för att lindra fattigdomen, som Jesus om och om igen befaller oss att göra, kanske några av de mindre lyckligt lottade i världen skulle kunna nynna några strofer av ”Det är solsken i min själ idag”, kanske för första gången sitt liv.

Jag har också svårt att sjunga soliga, sprudlande texter när så många omkring oss lider av psykisk och känslomässig ohälsa eller annat tärande hälsoproblem. Tyvärr blir de här bördorna ibland kvar trots det tappra arbete som många olika slags vårdgivare utför, däribland familjemedlemmar. Det är min bön att vi inte ska låta dessa Guds barn lida i tysthet, utan att vi ska begåvas med hans förmåga att höra sångerna de i dagsläget inte kan sjunga.

Och en dag hoppas jag att en väldig global kör ska harmoniera bortom alla rasmässiga och etniska gränser och förkunna att vapen, gliringar och vitriol inte är sättet att hantera mänskliga konflikter. Himlens förkunnelser ropar till oss att det enda sättet att lösa komplexa sociala problem på rätt sätt är att älska Gud och hålla hans bud, vilket öppnar dörren till det enda varaktiga, frälsande sättet att älska varandra som vår nästa. Profeten Ether lärde att vi ska ”hoppas på en bättre värld”. När den tanken lästes ett tusen år senare av den krigs- och våldströtte Moroni, förkunnade han att ”en långt bättre väg” till den världen alltid är Jesu Kristi evangelium.⁸

Vi är så tacksamma för att det mitt i sådana prövningar kommer, tid efter annan, ett helt annat slags sång som vi finner att vi inte kan sjunga, men av en annan anledning. Dessa sånger är så djupa och personliga, ja så heliga, att de varken kan eller borde uttryckas – som Cordelia beskriver sin kärlek till sin far: ”Min kärlek är långt rikare … än min tunga. … [Jag] ej kan lyfta mitt hjärta till min mun.”⁹ Gudomliga och heliga kommer sådana känslor till oss och kan helt enkelt inte uttryckas – de är andligen obeskrivbara – som den bön Jesus uppsände för de nephitiska barnen. De som bevittnade denna händelse skrev:

”Ögat har aldrig sett, inte heller har örat … hört så stora och underbara ting som de vi såg och hörde Jesus tala till Fadern. 

Och ingen tunga kan tala, och inte heller kan någon människa skriva, och inte heller kan människors hjärtan föreställa sig så stora och förunderliga ting som vi både såg och hörde Jesus tala.”¹⁰

Sådana heliga stunder förblir outtalade eftersom det, även om det vore möjligt, kunde kännas vanhelgande.

Bröder och systrar, vi lever i en dödlig värld med många sånger som vi inte kan eller vill sjunga än. Men jag vädjar till oss alla att ständigt och troget stanna kvar i kören, där vi för evigt får njuta av den dyrbaraste sången av alla: ”sången om den återlösande kärleken”.¹¹ Lyckligtvis finns det obegränsad plats för just det numret. Det finns det plats för dem som talar olika språk, vårdar olika kulturer och bor på många olika platser. Det finns plats för ensamstående, för gifta, för stora familjer och för barnlösa. Det finns plats för dem som en gång ifrågasatte sin tro och plats för dem som fortfarande gör det. Det finns plats för dem med annan sexuell läggning. Kort sagt, det finns plats för alla som älskar Gud och anser att hans bud är den okränkbara måttstocken för vårt beteende, för om Guds kärlek är melodin till vår gemensamma sång, är förvisso vår gemensamma strävan att lyda honom dess oumbärliga harmoni. Med de gudomliga befallningarna kärlek och tro, omvändelse och medkänsla, ärlighet och förlåtelse finns det rum i den här kören för alla som vill vara där.¹² ”Kom som du är”, säger en kärleksfull Fader till var och en av oss, men han tillägger: ”Men räkna inte med att förbli den du är.” Vi ler och minns att Gud är fast besluten att göra mer av oss än vi trodde vi kunde bli.

I detta stora oratorium som är hans plan för vår upphöjelse, må vi ödmjukt följa hans taktpinne och fortsätta kämpa med de sånger som vi inte kan sjunga, tills vi kan höja ”en lovsång i vårt bröst”¹³ till vår kung. Så en dag, som vår älskade psalm uttrycker det, ska vi

Jag vittnar om att den timmen kommer, att Gud vår evige Fader ännu en gång ska sända sin enfödde Son till jorden, denna gång för att regera som konungarnas Konung för evigt. Jag vittnar om att detta är hans återställda kyrka och att den är redskapet som för läran och de frälsande förrättningarna i hans evangelium till hela mänskligheten. När hans budskap har ”genomträngt varje kontinent [och] förkunnats i varje trakt”¹⁵ kommer Jesus verkligen att ”le från himlen ner”¹⁶. Det kommer att finnas gott om evigt solsken i vår själ den dagen. Att den utlovade timmen ska komma ber jag längtansfullt, i Jesu Kristi namn, amen.