Är underverkens dag förbi?

För ett år sedan, när ett uppdrag tog mig till Kalifornien, åkte jag med en stavspresident för att åka hem till Clark och Holly Fales och deras barn. Jag fick höra att de nyligen hade upplevt ett underverk. När vi kom dit fick Clark kämpa för att stå upp och hälsa på oss eftersom han hade stel plastkorsett, halskrage och frakturskenor på armarna.

Bara drygt två månader tidigare hade Clark, hans son Ty och omkring 30 andra unga män och ledare gett sig iväg på en äventyrsfylld stavsaktivitet då de skulle ta sig upp till den 4 300 meter höga toppen på berget Shasta, ett av de högsta bergen i Kalifornien. Under den svåra vandringens andra dag nådde de flesta av dem toppen – en spännande bedrift som var möjlig tack vare månader av förberedelser.

En av de första upp på toppen den dagen var Clark. Efter en kort vila nära toppens stup ställde han sig upp och började gå. Då snubblade han och ramlade baklänges över stupet och föll 12 meter rakt ner. Sedan rullade han okontrollerat ner för den isiga sluttningen 90 meter till. Clark överlevde anmärkningsvärt nog, men han var allvarligt skadad och kunde inte röra sig.

Underverken Clark upplevde under den traumatiska händelsen var bara början. Några av de första att nå honom ”råkade” vara en grupp vandrare med personer som arbetade inom bergsräddning och akutvård. De behandlade Clark mot chock omedelbart och hade utrustning som höll honom varm. Den här gruppen ”råkade” också testa ny kommunikationsutrustning och kunde skicka en nödsignal från ett område där mobiltelefoner inte hade täckning. En mindre helikopter en timme bort skickades genast till Shasta. Efter två farliga och misslyckade försök att landa på en höjd som låg nära helikopterns begränsningar och som gjordes mitt under förrädiska vindar, gjorde piloten ett tredje och sista försök. När helikoptern närmade sig från ett nytt håll ”råkade” vindarna bli medgörliga och helikoptern landade tillräckligt länge för att gruppen snabbt och smärtsamt kunde pressa in Clark i det lilla utrymmet bakom pilotens stol.

När Clarks skador utvärderades på ett traumacenter visade det sig att han hade flera frakturer i nacke, rygg, revben och handleder; en punkterad lunga och en mängd skärsår och skrubbsår. En berömd neurotraumakirurg ”råkade” vara på plats den dagen. Han besöker det sjukhuset bara några få gånger om året. Den läkaren sa senare att han aldrig hade sett någon med så stora skador i ryggmärg och halspulsådern överleva. Clark förväntades inte bara att överleva utan att bli helt återställd. Kirurgen som beskrev sig själv som agnostiker sa att Clarks fall gick stick i stäv mot hans vetenskapliga kunskap om neurologiska skador och bara kunde beskrivas som ett underverk.

När Clark och Holly hade återgett sin intensiva berättelse hade jag svårt att tala. Inte bara på grund av de uppenbara underverken, utan på grund av ett större underverk. Jag fick en stark ingivelse – en andlig bekräftelse – på att Holly och vart och ett av de fem underbara barnen som satt i vardagsrummet runt sina föräldrar hade en sådan tro att de, oavsett hur den dagen hade slutat, skulle ha fortsatt växa i anden. Clark och Holly och deras två äldsta barn Ty och Porter är med oss i dag i konferenscentret.

När jag har begrundat familjen Fales upplevelse har jag tänkt mycket på omständigheterna för så många andra. Hur är det med de oräkneliga trosvissa medlemmar som fått prästadömsvälsignelser, som andra ständigt bett för, som är förbundstrogna och fulla av hopp, vars underverk aldrig kommer? Åtminstone inte på det sätt som de väntar sig. Åtminstone inte på det sätt som andra verkar få underverk.

Hur är det med dem som uthärdar svåra lidanden – fysiska, mentala, känslomässiga – i åratal eller årtionden eller under hela sitt jordeliv? Hur är det med dem som dör så väldigt unga?

För bara två månader sedan lyfte två gifta par som hade tempelrekommendation, med tre barn som varit på heltidsmission och ytterligare fem barn i ett litet plan för en kort flygtur. Jag är övertygad om att de bad om säkerhet före flygturen och att de bad innerligt när deras flygplan fick allvarliga mekaniska problem och kraschade. Ingen överlevde. Hur är det med dem?

Har goda människor och deras nära och kära anledning att ställa frågan som Mormon uttryckte: ”Är … underverkens dag förbi?”¹

Min begränsade kunskap kan inte förklara varför gudomligt ingripande förekommer ibland och ibland inte. Men kanske brister vi i kunskap om vad som utgör ett underverk.

Ofta beskriver vi ett underverk som när en person botas och det går emot all medicinsk vetenskap eller när man undviker katastrofala faror genom att följa en tydlig maning. Men om vi definierar underverk som ”en gynnsam händelse, frambringad genom en gudomlig makt som dödliga inte förstår”² ger det ett vidgat perspektiv på omständigheter som är mer eviga till sin natur. Den definitionen gör också att vi kan begrunda trons väsentliga roll i mottagandet av ett underverk.

Moroni lärde: ”Inte heller har någon någonsin utfört underverk förrän efter det att de haft tro.”³ Ammon förkunnade: ”På så sätt har Gud givit ett medel varmed människan genom tro kan utföra mäktiga underverk.”⁴ Herren uppenbarade för Joseph Smith: ”Ty jag är Gud … och jag skall visa underverk … för alla dem som tror på mitt namn.”⁵

Kung Nebukadnessar krävde att Sadrak, Mesak och Abed-Nego skulle tillbe den gyllene statyn han upphöjt till gud och hotade: ”Om ni inte tillber, skall ni … kastas i den brinnande ugnen.” Sedan hånade han dem med orden: ”Vilken gud skall då kunna rädda er ur mina händer?”⁶

Dessa tre hängivna lärjungar sa: ”Om det blir så, är vår Gud, som vi dyrkar, mäktig att befria oss ur den brinnande ugnen … Men om inte, så skall du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar.”⁷

De visste utan tvekan att Gud kunde rädda dem, ”men om inte” litade de till fullo på hans plan.

Likaså frågade äldste David A. Bednar en gång en ung man som bett om en prästadömsvälsignelse: ”Om det är vår himmelske Faders vilja att du ska dö i din ungdom och gå till andevärlden för att fortsätta tjäna, har du då tro till att underkasta dig hans vilja och inte bli botad?”⁸ Har vi tro till att inte bli botade från våra jordiska lidanden så att vi kan bli botade för evigt?

En avgörande fråga att begrunda är: ”Var förankrar vi vår tro?” Går vår tro ut på att vi bara vill befrias från smärta och lidande, eller är den stadigt centrerad kring Gud Fadern och hans heliga plan och Jesus Kristus och hans försoning? Tro på Fadern och Sonen gör att vi kan förstå och acceptera deras vilja i våra förberedelser för evigheten.

I dag vittnar jag om underverk. Att vara ett Guds barn är ett underverk.⁹ Att få en kropp i hans avbild och likhet är ett underverk.¹⁰ Att vi har fått en Frälsare är ett underverk.¹¹ Jesu Kristi försoning är ett underverk.¹² Möjligheten att få evigt liv är ett underverk.¹³

Det är gott att be om och arbeta för fysiskt skydd och fysiskt helande under vår jordiska tillvaro, men vårt främsta fokus bör ligga på de andliga underverk som är tillgängliga för alla Guds barn. Oavsett etnicitet, oavsett nationalitet, oavsett vad vi har gjort om vi omvänder oss, oavsett vad som kan ha gjorts mot oss har vi alla samma tillgång till dessa underverk. Vi lever mitt i ett underverk och ytterligare underverk ligger framför oss. I Jesu Kristi namn, amen.