En dag till

För några år sedan fick mina vänner en vacker baby som hette Brigham. Efter födseln diagnostiserades Brigham med den sällsynta Hunters sjukdom, vilket tragiskt nog innebar att Brighams liv skulle bli kort. En dag när Brigham och hans familj besökte tempelområdet sa Brigham något speciellt; två gånger sa han: ”En dag till.” Och dagen efter gick Brigham bort.

Jag har besökt Brighams grav några gånger och varje gång jag gör det begrundar jag orden ”en dag till”. Jag undrar vad det skulle innebära, vilken effekt det skulle ha på mitt liv att veta att jag bara hade en dag till att leva. Hur skulle jag behandla min hustru, mina barn och andra? Hur tålmodig och artig skulle jag vara? Hur skulle jag ta hand om min kropp? Hur innerligt skulle jag be och söka i skrifterna? Jag tror att vi på ett eller annat sätt kommer till den punkten då vi får en ”en dag till”-insikt – insikten att vi måste använda den tid vi har vist.

I Gamla testamentet läser vi berättelsen om Hiskia, kung i Juda. Profeten Jesaja förkunnade för Hiskia att Hiskias liv var på väg att avslutas. När Hiskia hörde profetens ord började han be, vädja och gråta mycket. I den stunden lade Gud ytterligare 15 år till Hiskias liv. (Se Jes. 38:1–5.)

Om någon sa till oss att vi hade en kort tid att leva så kanske vi också skulle vädja om att få fler dagar lagda till vårt liv så att vi kunde göra det vi inte gjort eller göra det annorlunda.

Oavsett hur mycket tid som Herren i sin visdom väljer att ge var och en av oss så kan vi vara säkra på en sak: vi har alla en ”i dag” att leva och nyckeln till att göra vår dag framgångsrik ligger i villigheten att offra.

Herren sa: ”Se, nu heter det i dag ända till Människosonens ankomst, och detta är sannerligen en dag för offer” (L&F 64:23; kursivering tillagd).

På vissa språk kommer ordet offer från det latinska ordet sacer vilket betyder ”helig”, och facere vilket betyder ”att göra”, med andra ord att göra saker heliga, att bringa ära till dem.

”Offer och lydnad välsignelse skänker” (”Pris åt den man”, Psalmer, nr 16).

Hur kan offer göra våra dagar meningsfulla och välsignade?

För det första: Personliga uppoffringar stärker oss och ger värde till det vi gör våra uppoffringar för.

På en fastesöndag för några år sedan kom en äldre syster till talarstolen för att dela med sig av sitt vittnesbörd. Hon bodde i staden Iquitos, vilken ligger i Peruanska Amazonas. Hon sa att hon ända sedan hon döpt sig, alltid haft som mål att ta emot sina tempelförrättningar i Lima tempel, Peru. Trofast betalade hon ett fullt tionde och sparade sin magra inkomst under flera år.

Glädjen som hon kände när hon kom till templet och mottog de heliga förrättningarna där uttrycktes med dessa ord: ”I dag kan jag säga att jag äntligen känner mig redo att gå genom slöjan. Jag är världens lyckligaste kvinna! Jag har sparat pengar, ni anar inte hur länge, för att besöka templet och efter sju dagar på floden och 18 timmar med buss befann jag mig äntligen i Herrens hus. När jag lämnade denna heliga plats sa jag till mig själv: Efter alla de uppoffringar som har krävts för att jag skulle kunna komma till templet så ska jag inte låta någonting få mig att ta lätt på något av de förbund jag ingick; det skulle vara bortkastat. Det här är ett oerhört allvarligt åtagande!”

Jag lärde mig av denna kära syster att personliga uppoffringar är en ovärderlig kraft som motiverar våra val och vår beslutsamhet. Personliga uppoffringar motiverar våra handlingar, våra löften och våra förbund, och ger innebörd till heliga ting.

För det andra: De uppoffringar vi gör för andra och som andra gör för oss leder till välsignelser för samtliga.

När jag studerade på tandläkarskolan var den lokala ekonomins framtidsutsikter inte särskilt uppmuntrande. Från den ena dagen till den andra minskade inflationen valutavärdet dramatiskt.

Jag minns året då jag skulle börja kirurgpraktiken. Jag behövde ha alla nödvändiga kirurgiska instrument innan jag registrerade mig den terminen. Mina föräldrar sparade ihop till summan som behövdes. Men en kväll hände något dramatiskt. Vi åkte för att handla utrustningen bara för att upptäcka att den summa som vi hade för att köpa all utrustning nu bara räckte till att köpa en kirurgisk pincett – och inget mer. Vi återvände hem tomhänta och med tunga hjärtan vid tanken på att jag skulle missa en termin på college. Plötsligt sa min mor: ”Taylor, kom med mig så åker vi ut.”

Vi åkte ner till centrum där det fanns många ställen där man kunde köpa och sälja smycken. När vi kom fram till en butik tog min mor fram en liten blå sammetspåse ur sin väska, innehållande ett vackert guldarmband med inskriptionen: ”Till min älskade dotter från din far.” Det var ett armband som min morfar hade gett henne på en av hennes födelsedagar. Sedan, mitt framför mina ögon, sålde hon det.

När hon fick pengarna sa hon: ”Om det finns någonting som jag är säker på så är det att du ska bli tandläkare. Gå och köp all den utrustning du behöver”. Kan ni nu föreställa er vilket slags student jag blev från den stunden? Jag ville bli den bästa och fullborda mina studier snarast eftersom jag visste vilket högt pris hennes offer innebar.

Jag lärde mig att de offer våra nära och kära gör för oss uppfriskar oss liksom kallt vatten i öknens mitt. Sådana offer för med sig hopp och motivation.

För det tredje: Alla de offer vi gör är små i jämförelse med Guds Sons offer.

Vilket värde har ens ett älskat guldarmband i jämförelse med själve Guds Sons offer? Hur kan vi hedra detta oändliga offer? Vi kan varje dag minnas att vi har en dag till att leva och vara trofasta. Amulek lärde: ”Ja, jag vill att ni skall komma fram och inte längre förhärda era hjärtan, ty se, nu är tiden och dagen för er frälsning. Och om ni därför omvänder er och inte förhärdar era hjärtan, träder den stora återlösningsplanen omedelbart i kraft för er” (Alma 34:31). Med andra ord, om vi vill offra ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande till Herren så kommer den stora lycksalighetsplanens välsignelser omedelbart att visa sig i våra liv.

Återlösningsplanen är möjlig tack vare Jesu Kristi offer. Han beskrev själv att offret ”fick mig, ja, Gud, den störste av alla, att skälva av smärta och blöda ur varje por samt lida till både kropp och själ – och jag önskade att jag inte skulle behöva dricka den bittra kalken och rygga” (L&F 19:18).

När vi ärligt har följt omvändelseprocessen så är det på grund av detta offer som vi kan känna våra misstags och synders tyngd hävas. Faktum är att skuld, skam, smärta, sorg och självförakt ersätts med ett rent samvete, glädje, lycka och hopp.

När vi hedrar och visar tacksamhet för hans offer så kan vi på samma gång få en ännu intensivare önskan att bli bättre barn till Gud, att hålla oss borta från synd och att hålla förbunden som aldrig förr.

Då känner vi, i likhet med Enos när han tog emot förlåtelse för sina synder, själva en önskan att offra och sträva efter våra bröders och systrars välfärd (se Enos 1:9). Och vi kommer att vara än mer villiga varje ”en dag till” att följa den inbjudan som president Howard W. Hunter gav till oss när han sa: ”Klara upp gamla gräl. Sök upp en bortglömd vän. Slå misstankar ur hågen och ersätt dem med tillit. … Ge ett mjukt svar. Uppmuntra ungdomar. Visa lojalitet i ord och handling. Håll ett löfte. Glöm gammalt groll. Förlåt en fiende. Be om ursäkt. Försök förstå. Fundera över vilka krav du ställer på andra. Tänk på någon annan först. Var vänlig. Var mild. Skratta lite oftare. Uttryck din tacksamhet. Välkomna en främling. Gläd ett barn. … Uttryck din kärlek om och om igen” (Kyrkans presidenters lärdomar: Howard W. Hunter [2015], s. 32; omarbetat från “What We Think Christmas Is”, McCall’s, dec. 1959, s. 82–83).

Må vi fylla våra dagar med den ingivelsen samt med den styrka som personliga uppoffringar och de offer vi gör för eller tar emot av andra ger oss. Och må vi på ett särskilt sätt åtnjuta den frid och glädje som den Enföddes offer ger oss – ja, den frid som omnämns när vi läser att Adam föll för att människorna skulle kunna bli till, och människorna är till – du är till – för att de ska kunna ha glädje (se 2 Ne. 2:25). Denna glädje är verklig glädje som endast Frälsaren Jesu Kristi offer och försoning kan skänka.

Det är min bön att vi följer honom, att vi tror honom, att vi älskar honom och att vi känner den kärlek som visades genom hans offer varje gång vi får möjligheten att leva en dag till. I Jesu Kristi namn, amen.