Bönesvar

En viktig och tröstande lära i Jesu Kristi evangelium är att vår himmelske Fader har fullkomlig kärlek till sina barn. På grund av denna fullkomliga kärlek välsignar han oss inte bara efter våra önskningar och behov, utan också med sin oändliga visdom. Som profeten Nephi enkelt uttryckte det: ”Jag vet att [Gud] älskar sina barn.”¹

En aspekt av denna fullkomliga kärlek är att vår himmelske Fader är engagerad i detaljerna i våra liv, även om inte är medvetna om det eller förstår det. Vi söker Faderns gudomliga vägledning och hjälp genom innerlig, uppriktig bön. När vi hedrar våra förbund och försöker bli mer som vår Frälsare är vi berättigade till en ständig² ström av gudomlig vägledning genom den Helige Andens inflytande och inspiration.

Skrifterna lär oss: ”För er Far vet vad ni behöver innan ni ber honom om det”,³ och han ”vet allt, ty allt är närvarande inför [hans] ögon”.⁴

Profeten Mormon är ett exempel på detta. Han fick inte uppleva resultatet av sitt arbete. Ändå förstod han att Herren omsorgsfullt ledde honom framåt. När Mormon kände sig manad att ta med Nephis mindre plåtar i sin uppteckning skrev han: ”Och jag gör detta i en vis avsikt, ty så viskas det till mig, enligt Herrens Andes maningar inom mig. Och jag vet inte allt, men Herren vet allt som skall komma varför han manar mig att handla enligt sin vilja.”⁵ Mormon kände inte till den framtida förlusten av de 116 manuskriptsidorna, men Herren gjorde det och beredde ett sätt att övervinna det hindret långt innan det inträffade.

Fadern är medveten om oss, känner våra behov och hjälper oss på ett fullkomligt sätt. Den hjälpen ges ibland i samma ögonblick eller åtminstone strax efter att vi ber om gudomlig hjälp. Ibland besvaras inte våra mest uppriktiga och hedervärda önskningar på det sätt som vi hoppats, men det visar sig att Gud har större välsignelser i beredskap. Och ibland beviljas inte våra rättfärdiga önskningar i det här livet. Låt mig med tre olika berättelser illustrera hur vår himmelske Fader kan besvara våra uppriktiga böner till honom.

Vår yngste son kallades att tjäna som missionär i Frankrikemissionen Paris. Som förberedelse för missionen följde vi med honom för att köpa de brukliga skjortorna, kostymerna, slipsarna och strumporna samt en ytterrock. Tyvärr fanns ytterrocken han ville ha inte på lager i den storlek han behövde. Men affärsbiträdet sa att rocken skulle komma in igen om några veckor och att den skulle skickas till missionärsskolan i Provo före vår sons avresa till Frankrike. Vi betalade för rocken och tänkte inte mer på det.

Vår son började på missionärsskolan i juni och överrocken levererades bara några dagar före den planerade avresan i augusti. Han provade inte rocken utan packade hastigt ner den i sitt bagage tillsammans med sina kläder och andra saker.

När vintern närmade sig i Paris, där vår son verkade, skrev han till oss att han hade tagit fram överrocken och provat den, men märkt att den var alldeles för liten. Vi blev därför tvungna att sätta in extra pengar på hans bankkonto så att han kunde köpa en ny rock i Paris, vilket han gjorde. Med viss irritation skrev jag till honom att ge bort den första rocken eftersom han inte kunde använda den.

En tid senare fick vi det här e-postmeddelandet från honom: ”Det är väldigt, väldigt kallt här. … Vinden verkar gå rakt igenom oss även om min nya rock är bra och mycket tjock. … Jag gav min gamla rock till [en annan missionär i vår lägenhet] som sa att han hade bett om ett sätt att få en bättre rock. Han är nyomvänd sedan flera år och han har bara sin mamma … och missionären som döpte honom som försörjer honom på mission och därför var rocken ett bönesvar, så jag kände mig mycket glad över det.”⁶

Vår himmelske Fader visste att den här missionären som verkade i Frankrike ungefär 1 000 mil hemifrån skulle ha ett trängande behov av en ny överrock under en kall vinter i Paris, men att den här missionären inte skulle ha ekonomiska medel att köpa en. Vår himmelske Fader visste också att vår son skulle få en överrock som var alltför liten från klädaffären i Provo. Han visste att de här två missionärerna skulle tjäna tillsammans i Paris och att rocken skulle bli svaret på den ödmjuka och uppriktiga bönen från en missionär som hade ett akut behov.

Frälsaren lärde:

”Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt? Ändå faller inte en enda av dem till marken utan er Far.

Och på er är till och med alla hårstrån räknade.

Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar.”⁷

Vid andra tillfällen när våra värdiga önskningar inte beviljas just så som vi hade hoppats, kan det rent av vara för vårt bästa i slutändan. Till exempel: Josef, Jakobs son, var avundad och hatad av sina bröder till den grad att de planerade att döda honom. I stället sålde de honom som slav till Egypten.⁸ Om det var någon som kunde ha känt att hans böner inte blev besvarade så som han hade hoppats, så kan det ha varit Josef. I själva verket ledde det som verkade vara olycka till stora välsignelser för honom och räddade hans familj från svält. Senare, efter att ha blivit en betrodd ledare i Egypten, sa han med stor tro och visdom till sina bröder:

”Men var inte ledsna och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att rädda liv som Gud sände mig hit före er.

I två år har det nu varit svält i landet, och det återstår fem år då man varken ska plöja eller skörda.

Men Gud sände mig hit före er, för att låta er bli kvar på jorden och hålla er vid liv, till räddning för många.

Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud.”⁹

När vår äldste son gick på college fick han ett mycket eftertraktat studentjobb på deltid, ett jobb som kunde leda till ett underbart, fast jobb efter examen. Han arbetade hårt i det här studentjobbet i fyra år, blev mycket kvalificerad och var högt respekterad av sina kollegor och överordnade. I slutet av sista året på college – nästan som om himlen ordnat det så (åtminstone enligt vår sons sätt att tänka) – blev det fasta jobbet tillgängligt och han var den främste kandidaten, med varje antydan och förväntan att han verkligen skulle få jobbet.

Men han blev inte anställd. Ingen av oss kunde förstå det. Han hade förberett sig väl, intervjun hade gått bra, han var den mest kvalificerade kandidaten, och han hade bett med stora förhoppningar och förväntningar. Han var förkrossad och tillintetgjord, och hela händelsen gjorde oss alla ytterst förvånade. Varför hade Gud övergett honom i hans rättfärdiga önskan?

Det var inte förrän flera år senare som svaret blev väldigt tydligt. Om han hade fått det där drömjobbet efter sin examen skulle han ha missat en avgörande livsförändrande möjlighet som nu har visat sig vara till hans eviga nytta och välsignelse. Gud visste vad som skulle hända (som han alltid gör), och i det här fallet var svaret på många rättfärdiga böner nej, till förmån för ett långt bättre resultat.

Och ibland får vi inte det bönesvar som vi så rättfärdigt, desperat och uppriktigt söker – här i livet.

Syster Patricia Parkinson föddes med normal syn, men vid sju års ålder började hon bli blind. Som nioåring började Pat i en skola för döva och blinda i Ogden, Utah, drygt 14 mil hemifrån, vilket gjorde att hon måste bo på skolan. Detta innebar så mycket hemlängtan som en nioåring någonsin kan tänkas uppleva.

Vid 11 års ålder hade hon förlorat synen helt. Pat återvände hem för gott som femtonåring för att gå på sin lokala high school. Hon fortsatte vidare till college och tog kandidatexamen i kommunikationsrubbningar och psykologi, och efter en heroisk kamp mot tvivlande antagningsansvariga på universitetet kunde hon studera vidare och tog masterexamen i tal- och språkpatologi. Pat arbetar nu med 53 grundskoleelever och övervakar fyra talpedagoger i sitt skoldistrikt. Hon har ett eget hus och en egen bil som vänner och familjemedlemmar kör när hon behöver skjuts.

När Pat var 10 år hade man planerat att hon skulle genomgå ännu en operation för att komma till rätta med hennes försämrade syn. Hennes föräldrar hade alltid berättat för henne exakt vad som skulle hända när det gällde hennes läkarvård, men av någon anledning berättade de inte om just den här åtgärden. När hennes föräldrar till slut berättade för henne om åtgärden som hade planerats var Pat, enligt hennes mor, ”helt ifrån sig”. Pat sprang in i ett annat rum men kom tillbaka senare och sa till sina föräldrar med viss förtrytelse: ”Nu ska jag säga er en sak. Jag vet det, Gud vet det och ni kan lika gärna få veta det också. Jag kommer att vara blind resten av livet!”

För flera år sedan reste Pat till Kalifornien för att besöka släktingar som bodde där. Medan hon var ute med sin tre år gamla brorson, sa han till henne: ”Faster Pat, varför ber du inte bara vår himmelske Fader att ge dig nya ögon? För om du frågar vår himmelske Fader så ger han dig vad du än vill ha. Du behöver bara be honom.”

Pat sa att hon blev förbluffad över frågan men svarade: ”Fast ibland arbetar vår himmelske Fader inte så. Ibland vill han att man ska lära sig någonting och därför ger han en inte allt man vill ha. Ibland måste man vänta. Vår himmelske Fader och Frälsaren vet bäst vad som är bra för oss och vad vi behöver. Därför ger de dig inte allt du vill ha precis när du vill ha det.”

Jag har känt Pat i många år och berättade nyligen för henne att jag beundrade det faktum att hon alltid är positiv och glad. Hon svarade: ”Men du har inte varit hemma tillsammans med mig, eller hur? Jag har mina stunder. Jag har haft ganska svåra slängar av depression, och jag har gråtit mycket.” Men, tillade hon, ”från den tiden när jag började förlora min syn, det var märkligt, men jag visste att min himmelske Fader och Frälsaren var med min familj och mig. Vi hanterade det så gott vi kunde, och om du frågar mig, så hanterade vi det på rätt sätt. Jag har blivit en ganska framgångsrik person, och jag har i allmänhet varit en lycklig person. Jag kommer ihåg att hans hand finns med i allt. Till dem som frågar mig om jag är arg för att jag är blind svarar jag: ’Vem skulle jag vara arg på? Min himmelske Fader är med mig i det här. Jag är inte ensam. Han är alltid med mig.’”

I det här fallet beviljas Pats önskan om att återfå synen inte i det här livet. Men hennes motto, som hon lärt sig av sin far, är: ”Även detta är övergående.”¹⁰

President Henry B. Eyring har sagt: ”Fadern är i denna stund medveten om dig, dina känslor och de andliga och timliga behoven hos alla runtom dig.”¹¹ Denna stora och tröstande sanning kan ses i de tre erfarenheter jag har återgett.

Bröder och systrar, ibland besvaras våra böner fort med det resultat vi hoppas på. Ibland besvaras våra böner inte på det sätt vi hoppas på, men med tiden inser vi att Gud hade större välsignelser förberedda för oss än vad vi från början väntade oss. Och ibland beviljas inte våra rättfärdiga böner till Gud i det här livet.¹² Som äldste Neal A. Maxwell sa: ”Tron innefattar också förtröstan på Guds tidsschema.”¹³

Vi har försäkran att vår himmelske Fader på sitt eget sätt och i sin egen tid välsignar oss och reder ut våra bekymmer, orättvisor och besvikelser.

För att citera kung Benjamin: ”Och dessutom önskar jag att ni betänker deras välsignade och lyckliga tillstånd som håller Guds bud. Ty se, de är välsignade i allt, både timligt och andligt. Och om de trofast håller ut intill änden tas de emot i himlen så att de därigenom kan vistas hos Gud i ett tillstånd av oändlig lycka. O, kom ihåg, kom ihåg att detta är sant, ty Herren Gud har talat det.”¹⁴

Jag vet att Gud hör våra böner.¹⁵ Jag vet att han som allvetande, kärleksfull Fader besvarar våra böner på ett fullkomligt sätt, enligt sin oändliga visdom, och på sätt som i slutändan är till vår förmån och välsignelse. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.