Tänk på välsignelserna

President Thomas S. Monson


Thomas S. Monson
Vår himmelske Fader känner till våra behov och hjälper oss när vi ber honom om hjälp.

Mina kära bröder och systrar, vid den här konferensen är det 49 år sedan jag den 4 oktober 1963 understöddes som medlem i de tolv apostlarnas kvorum. 49 år är en lång tid. Men på många sätt känns det som om det var alldeles nyss som jag stod bakom tabernaklets talarstol och höll mitt första tal vid en generalkonferens.

Mycket har förändrats sedan den 4 oktober 1963. Vi lever i en ojämförlig tid i världshistorien. Vi har blivit så rikt välsignade. Men ändå är det ibland svårt att betrakta problemen och lössläpptheten runtomkring oss utan att bli nedslagen. Jag har funnit att om vi i stället för att uppehålla oss vid det negativa tar ett steg tillbaka och tänker på välsignelserna i vårt liv, till synes små och ibland förbisedda välsignelser, så finner vi större lycka.

När jag har tänkt tillbaka på de gångna 49 åren har jag gjort några upptäckter. En är att de otaliga upplevelser jag haft inte nödvändigtvis var sådana som man skulle beteckna som utöver det vanliga. Faktum är att när de ägde rum föreföll de ofta alldagliga. Och ändå, när jag ser tillbaka ser jag att de berikade och var till välsignelse i mångas liv — inte minst mitt eget. Jag rekommenderar att du också gör det — att du inventerar ditt liv och framför allt letar efter de välsignelser, både stora och små, som du har fått.

Gång på gång när jag har tänkt tillbaka på åren som gått har min insikt fördjupats om att våra böner blir hörda och besvarade. Vi är förtrogna med sanningen som återfinns i Andra Nephi i Mormons bok: ”Människorna är till för att de skall kunna ha glädje.”1 Jag vittnar om att mycket av den glädjen följer när vi inser att vi kan kommunicera med vår himmelske Fader i bön och att de bönerna blir hörda och besvarade — kanske inte på det sätt eller vid den tidpunkt vi förväntar oss, men de blir besvarade och det av en himmelsk Fader som känner och älskar oss på ett fullkomligt sätt och som vill att vi ska vara lyckliga. Har han inte lovat oss och sagt: ”Var ödmjuk så skall Herren din Gud leda dig vid handen och besvara dina böner.”2

Under de minuter jag har till mitt förfogande skulle jag vilja ge er bara ett litet urval av de upplevelser jag haft där böner blivit hörda och besvarade och där jag så här i efterhand ser att de blev till välsignelse i både mitt och andras liv. Min dagbok som jag fört i alla dessa år har hjälpt mig med detaljer som det är osannolikt att jag annars skulle ha kunnat berätta om.

I början av 1965 fick jag i uppdrag att närvara vid stavskonferenser och att hålla andra möten i södra Stillahavsområdet. Det här var mitt första besök i den delen av världen och det var en oförglömlig tid. Det hände så mycket i andligt avseende under det här uppdraget när jag träffade ledare, medlemmar och missionärer.

Lördagen och söndagen den 20 och 21 februari var vi i Brisbane i Australien för att hålla stavens reguljära konferenssessioner. Under lördagens möten blev jag presenterad för en distriktspresident från ett angränsande område. När jag skakade hand med honom fick jag en kraftfull ingivelse att jag borde tala med honom och ge honom råd, så jag frågade om han ville göra mig sällskap till söndagens morgonsession så att jag kunde följa ingivelsen.

Efter söndagens session fick vi tillfälle att samtala med varandra. Vi talade om hans många ansvar som distriktspresident. När vi gjorde det kände jag mig manad att ge honom bestämda råd i fråga om missionsarbetet och hur han och hans medlemmar kunde hjälpa heltidsmissionärerna i deras arbete i hans område. Jag fick senare veta att han hade bett till Gud om vägledning i det här avseendet. För honom var vårt möte ett särskilt vittnesbörd om att hans böner hade blivit hörda och besvarade. Det var ett till synes alldagligt möte, men ett som jag är övertygad om styrdes av Anden och som påverkade distriktspresidentens liv och verksamhet, hans medlemmars liv och missionärernas framgång där.

Mina bröder och systrar, Herrens avsikter genomförs ofta av att vi följer Andens ledning. Jag tror att ju mer vi handlar efter den inspiration och de ingivelser vi får, desto mer anförtror Herren oss sina ärenden.

Jag har lärt mig, som jag sagt i tidigare tal, att aldrig skjuta upp en ingivelse. Vid ett tillfälle för många år sedan då jag simmade mina vändor i det gamla Deseret Gym i Salt Lake City blev jag inspirerad att åka till Universitetssjukhuset och hälsa på en god vän som hade förlorat rörelseförmågan i benen på grund av en elakartad tumör och påföljande operation. Jag gick genast upp ur bassängen, klädde på mig och gav mig i väg för att besöka den här gode mannen.

När jag kom till hans rum var det tomt. När jag gick och frågade var han var någonstans fick jag veta att han förmodligen befann sig i området där simbassängen var, ett område som användes för sjukgymnastik. Det visade sig vara riktigt. Han hade åkt dit i sin rullstol och var ensam i rummet. Han satt vid bortre ändan av simbassängen, där vattnet var som djupast. Jag ropade till honom, och han styrde rullstolen mot mig för att hälsa. Vi hade en trevlig pratstund, och jag följde med honom tillbaka till hans rum, där jag gav honom en välsignelse.

Min vän berättade senare att han hade varit djupt förtvivlad den dagen och hade övervägt att ta sitt liv. Han hade bett om hjälp men kände att hans böner inte blev besvarade. Han åkte till bassängen med tanken att det skulle vara ett sätt att göra slut på hans förtvivlan och styrde rullstolen dit där vattnet var som djupast. Jag kom i grevens tid eftersom jag hade lyssnat till det jag visste var inspiration från ovan.

Min vän levde i många år därefter — år fyllda av lycka och tacksamhet. Jag är så glad att jag kunde vara ett redskap i Herrens hand den där kritiska dagen vid simbassängen.

Vid ett annat tillfälle var syster Monson och jag på väg hem efter att ha besökt några vänner. Jag fick ingivelsen att vi skulle åka in till stan — det var en längre sträcka — och besöka en äldre änka som hade bott i vår församling. Hon hette Zella Thomas. Hon bodde då på ett vårdhem. Vi kom dit tidigt på eftermiddagen. Hon såg så skröplig ut, men hon låg fridfullt i sin säng.

Zella hade varit blind länge, men hon kände genast igen våra röster. Hon frågade mig om jag kunde ge henne en välsignelse och tillade att hon var redo att dö om Herren ville att hon skulle återvända hem. Det var en ljuv och fridfull anda i rummet, och vi visste alla att den tid som återstod för henne i jordelivet skulle vara kort. Zella tog mig vid handen och sade att hon hade bett innerligt att jag skulle komma och besöka henne och ge henne en välsignelse. Jag sade att vi hade kommit efter inspiration direkt från vår himmelske Fader. Jag kysste henne på pannan, medveten om att jag kanske inte skulle få träffa henne igen i jordelivet. Det visade sig vara riktigt, för hon gick bort dagen efter. Att jag kunde skänka vår kära Zella lite tröst och frid var till välsignelse för både henne och mig.

Tillfället att vara till välsignelse i någon annans liv kommer ofta oväntat. En mycket kall lördagskväll vintern 1983–1984 körde syster Monson och jag flera mil till Midway i Utah, en dal uppe i bergen där vi har ett hus. Det var 31 minusgrader den kvällen och vi ville förvissa oss om att allt var väl med vårt hus där. Vi såg efter och fann att allt var bra, så vi började köra tillbaka till Salt Lake City. Vi hade nätt och jämnt tagit oss de få kilometerna till landsvägen när motorn dog. Vi var fullständigt strandsatta. Jag har väl sällan, om ens någonsin, frusit så som vi frös den kvällen.

Vi började motvilligt gå mot närmaste stad. Bilarna susade förbi. Slutligen stannade en bil och en ung man erbjöd sig att hjälpa oss. Vi upptäckte så småningom att dieseln i tanken hade tjocknat på grund av kylan och att det därför inte gick att köra bilen. Den vänlige unge mannen körde oss tillbaka till vårt hus i Midway. Jag försökte ersätta honom för hans hjälp, men han avböjde vänligt. Han sade att han var scout och ville göra en god gärning. Jag talade om för honom vem jag var och han sade att han var tacksam för tillfället att vara till hjälp. Jag antog att han var i missionärsåldern och frågade honom om han hade för avsikt att gå ut som missionär. Han sade att han inte riktigt visste vad han ville göra.

Följande måndagsmorgon skrev jag brev till den unge mannen och tackade honom för hans godhet mot oss. I brevet uppmuntrade jag honom att verka som heltidsmissionär. Jag skickade med en av mina böcker och strök under kapitlen som handlade om missionstjänst.

Omkring en vecka senare ringde den unge mannens mor och sade att hennes son var en fantastisk ung man men att hans livslånga önskan att verka som missionär hade avtagit på grund av olika slags inflytanden i hans liv. Hon sade att hon och hans far hade fastat och bett om en sinnesändring hos honom. De hade skrivit hans namn på bönelistan i templet i Provo. De hoppades att hans hjärta på något sätt skulle påverkas i rätt riktning och att han på nytt skulle få en önskan att gå ut som missionär och tjäna Herren trofast. Modern ville att jag skulle veta att hon betraktade händelserna den där kalla kvällen som ett svar på bönerna de bett på hans vägnar. Jag sade: ”Jag håller med.”

Vi höll kontakten med den unge mannen och flera månader senare hade syster Monson och jag den stora glädjen att vara med på avskedsmötet innan han gav sig i väg till British Columbia-missionen Vancouver.

Var det en tillfällighet att våra vägar korsade varandra den där kalla decemberkvällen? Det tror jag inte för ett ögonblick. Nej, jag tror att vårt sammanträffande var svaret på en mors och en fars innerliga böner för en älskad son.

Återigen, mina bröder och systrar, vår himmelske Fader känner till våra behov och hjälper oss när vi ber honom om hjälp. Jag tror inte att något av våra bekymmer är för litet eller oviktigt. Herren bryr sig om vårt livs detaljer.

Jag vill avsluta med att berätta något som hände nyligen och som påverkade hundratals människor. Det hände i samband med kulturevenemanget inför invigningen av templet i Kansas City, för bara fem månader sedan. I likhet med så mycket annat i vårt liv tycktes det vid tillfället i fråga bara vara en händelse där allt fungerade. Men när jag fick höra talas om omständigheterna kring kulturevenemanget som hölls kvällen före tempelinvigningen, insåg jag att framträdandet den kvällen var något utöver det vanliga. Det var faktiskt anmärkningsvärt.

Liksom vid alla andra kulturevenemang i samband med tempelinvigningar hade ungdomarna i Kansas City-templets distrikt övat in framträdandet i skilda grupper i sina egna områden. Meningen var att alla skulle träffas i den hyrda inomhusarenan på lördagsmorgonen, samma dag som de skulle uppträda, så att de kunde lära sig när och var de skulle komma in, var de skulle stå, hur stort utrymmet skulle vara mellan dem och personen bredvid, hur de skulle göra sorti och så vidare — många detaljer som de måste lära sig under dagens lopp allteftersom de ansvariga satte ihop de olika scenerna så att framträdandet skulle flyta på fint och kännas professionellt.

Men de hade ett stort problem den dagen. Hela uppsättningen var beroende av inspelade avsnitt som skulle visas på en jumbotron, en storbildsskärm. De inspelade avsnitten var avgörande för hela uppsättningen. De band inte bara ihop allt, utan varje inspelat avsnitt introducerade också nästa del av framträdandet. Filmavsnitten utgjorde den ram som hela uppsättningen var beroende av. Och så fungerade inte jumbotronen.

Tekniker arbetade febrilt på att lösa problemet medan hundratals ungdomar väntade och förlorade viktig repetitionstid. Det hela började verka omöjligt.

Upphovsmannen och regissören Susan Cooper berättade senare: ”När vi hade gått från plan A till B till Ö visste vi till slut att det inte skulle gå … Vi tittade på tidsschemat och insåg att vi inte skulle klara det, men vi visste också att vi hade en av våra främsta resurser på golvet nedanför oss — 3 000 ungdomar. Vi behövde gå ner till dem och berätta vad som hade hänt och använda oss av deras tro.”3

En timme innan publiken skulle börja komma in i arenan knäböjde 3 000 ungdomar på golvet och bad tillsammans. De bad om att de som försökte få jumbotronen att fungera skulle vara inspirerade och veta hur de skulle laga den. De bad sin himmelske Fader att kompensera för det som de själva inte kunde göra på grund av tidsbristen.

En som skrev om det efteråt sade: ”Det var en bön som ungdomarna aldrig ska glömma, inte därför att golvet var hårt utan för att Anden rörde vid deras innersta.”4

Det dröjde inte länge förrän en av teknikerna kom och sade att de hade hittat och löst problemet. Han sade att det var bara tur att de hittat lösningen, men alla ungdomar visste bättre.

När vi kom in i inomhusarenan den där kvällen hade vi ingen aning om vilka svårigheter de haft under dagen. Det fick vi veta först senare. Men det vi såg var ett vackert uppförande som flöt på fint — ett av de bästa jag sett. Ungdomarna utstrålade en underbar och kraftfull anda som uppfattades av alla som var där. De tycktes veta exakt när de skulle komma in, var de skulle stå och hur de skulle samverka med alla andra på scenen. Jag blev förbluffad när jag fick veta att generalrepetitionen hade kortats av och att många nummer inte hade övats in gemensamt av hela gruppen. Det kunde ingen ha anat. Herren hade kompenserat för det som saknades.

Jag upphör aldrig att förundras över hur Herren kan skapa motivation hos och leda varje del av sitt rike och ändå ha tid att ge inspiration i fråga om en enskild person — eller ett kulturevenemang eller en jumbotron. Det faktum att han kan det och gör det är ett vittnesbörd för mig.

Mina bröder och systrar, Herren är del av allas vårt liv. Han älskar oss. Han vill välsigna oss. Han vill att vi ska be honom om hjälp. När han leder oss, när han hör och besvarar våra böner, finner vi den lycka som han vill att vi ska ha här och nu. Må vi vara medvetna om hans välsignelser i vårt liv, är min bön i Jesu Kristi, vår Frälsares namn, amen.

Mostrar referencias

  1.  

    1.  2 Nephi 2:25.

  2.  

    2.  L&F 112:10.

  3.  

    3. Susan Cooper, i Maurine Proctor, ”Nothing’s Too Hard for the Lord: The Kansas City Cultural Celebration”, Meridian Magazine, 9 maj 2012, ldsmag.com.

  4.  

    4. Proctor, Meridian Magazine, 9 maj 2012.