Skydda barnen

Äldste Dallin H. Oaks

i de tolv apostlarnas kvorum


Dallin H. Oaks
Ingen bör motstå vädjan att förenas för att öka omsorgen om våra barns välfärd och framtid — det uppväxande släktet.

Vi kan alla minnas vad vi kände när ett litet barn skrek till och sträckte upp armarna mot oss efter hjälp. Vår kärleksfulle himmelske Fader ger oss sådana känslor för att förmå oss att hjälpa hans barn. Kom ihåg vad ni då kände när jag nu talar om vårt ansvar att skydda barnen och agera för deras välbefinnande.

Mitt perspektiv när jag talar är Jesu Kristi evangelium, och därmed hans frälsningsplan. Det är min kallelse. Lokala ledare i kyrkan har ansvar för ett enda område, som en församling eller stav, men en apostel har ansvaret att vittna för hela världen. Alla barn i varje nation, av varje ras och trosuppfattning, är Guds barn.

Även om jag inte talar utifrån politisk eller samhällspolitisk synvinkel kan jag lika lite som andra kyrkoledare tala för barns välfärd utan att också gå in på de val som görs av medborgare, offentliga tjänstemän och personer i privata organisationer. Vi omfattas alla av Frälsarens befallning att älska och ta hand om varandra, i synnerhet de svaga och försvarslösa.

Barn är i högsta grad sårbara. De har föga eller ingen förmåga att skydda eller ta hand om sig själva och ringa inflytande på så mycket av det som är absolut nödvändigt för deras välbefinnande. Barn behöver andra som för deras talan, och de behöver beslutsfattare som sätter deras välbefinnande före vuxnas själviska intressen.

I.

Vi chockas över de miljontals barn runtom i världen som blir offer för vuxnas onda brott och själviskhet.

I några krigshärjade länder rövas barn bort för att tjänstgöra som soldater i stridande arméer.

En rapport från Förenta nationerna uppskattar att över två miljoner barn blir offer varje år för prostitution och pornografi.1

Sett i frälsningsplanens perspektiv är ett av de svåraste övergreppen mot barn att förvägra dem att födas. Det här är en global utveckling. Födelsetalen i Förenta staterna är det lägsta på 25 år,2 och födelsetalen i de flesta europeiska och asiatiska länder har legat under regenerationsnivån i många år. Det här är inte bara en religiös fråga. När de uppväxande släktena krymper urholkas kulturer och till och med nationer och försvinner till sist.

En orsak till att födelsetalen sjunker är bruket att göra abort. Det görs uppskattningsvis mer än fyrtio miljoner aborter i världen årligen.3 Många lagar tillåter eller till och med främjar abort, men för oss är det något mycket ont. Andra övergrepp mot barn som förekommer under havandeskap är fosterskador till följd av mödrars otillräckliga näringsintag eller droganvändning.

Det är en tragisk ironi att så många barn elimineras eller skadas före födseln samtidigt som så många ofruktsamma par längtar och letar efter spädbarn att adoptera.

Övergrepp mot barn eller vanvård som sker efter födseln är synligare för allmänheten. Nästan åtta miljoner barn i världen dör före fem års ålder, huvudsakligen av sjukdomar som är möjliga att behandla eller förebygga.4 Och Världshälsoorganisationen rapporterar att ett av fyra barn är hämmat i växten och utvecklingen på grund av otillräcklig näring.5 Vi ledare i kyrkan som reser runt i världen ser mycket av detta. Primärföreningens generalpresidentskap berättar att barn lever under förhållanden ”som vi inte ens kan föreställa oss”. En mor på Filippinerna sade: ”Ibland har vi inte pengar till mat, men det är okej för det ger mig tillfälle att undervisa mina barn om tro. Vi samlas och ber om hjälp, och barnen ser hur Herren välsignar oss.”6 I Sydafrika träffade en primärämbetsman en liten flicka som var ensam och ledsen. Med svag röst svarade hon på kärleksfulla frågor och sade att hon varken hade mamma eller pappa eller mormor — bara en morfar som tog hand om henne.7 Sådana tragedier är vanliga på en kontinent där många föräldrar har dött i aids.

Till och med i rika nationer skadas små barn och ungdomar av vanvård. Barn som växer upp i fattigdom får dålig hälsovård och har otillräckliga möjligheter till utbildning. De är utsatta för farliga miljöer både i sin fysiska och kulturella omgivning, också genom föräldrars försummelse. Äldste Jeffrey R. Holland berättade nyligen vad en polis som var medlem i kyrkan hade upplevt. Under en utredning fann han fem barn som låg tätt tryckta intill varandra och försökte sova utan sängkläder på ett smutsigt golv i en bostad där deras mamma och andra drack och festade. Det fanns ingen mat i lägenheten att stilla deras hunger. Efter att ha stoppat om barnen i en provisorisk säng knäböjde polisen och bad att de skulle beskyddas. När han gick mot dörren sprang ett av barnen, som var i sexårsåldern, efter honom och högg tag i hans hand och vädjade: ”Snälla, kan du adoptera mig?”8

Vi minns vad Frälsarens sade när han ställde ett litet barn framför sina efterföljare och förkunnade:

”Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.

Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup” (Matt. 18:5–6).

När vi talar om de faror som barn bör skyddas från bör vi också inbegripa psykiska övergrepp. Föräldrar eller andra vårdnadshavare eller lärare eller kamrater som förödmjukar eller mobbar barn eller ungdomar kan tillfoga skada som är varaktigare än kroppslig skada. Att få barn eller ungdomar att känna sig värdelösa, oälskade eller oönskade kan tillfoga allvarlig och ihållande skada på deras känslomässiga välbefinnande och utveckling.9 Unga människor som har att kämpa med särskilda omständigheter, till exempel dragning till personer av samma kön, är särskilt sårbara och behöver kärleksfull förståelse — inte mobbning eller utfrysning.10

Med Herrens hjälp kan vi omvända och ändra oss och vara kärleksfullare och hjälpsammare mot barn — våra egna och andras omkring oss.

II.

Det finns få exempel på kroppsligt eller känslomässigt hot mot barn som är av lika stor betydelse som i samband med deras relationer till föräldrar eller vårdnadshavare. President Thomas S. Monson talade om det han kallade ”illdåd”, övergrepp där en förälder brutit ner eller vanställt ett barn, kroppsligt eller känslomässigt.11 Jag sörjde när jag tvangs bevittna chockerande exempel på sådana fall under min ämbetstid i Utahs högsta domstol.

Av allra största vikt för barns välbefinnande är huruvida deras föräldrar var gifta, äktenskapets kvalitet och varaktighet, och mer allmänt, äktenskapstraditioner där de bor och förväntan att gifta sig och ta hand om barn. Två familjeforskare säger: ”Historien igenom har äktenskapet främst varit en institution för att skaffa sig och fostra barn. Det har varit det kulturella band som söker binda fadern till hans barn genom att binda honom till hans barns mor. Men på senare tid har barn mer och mer upphört att stå i centrum.”12

En juridikprofessor vid Harvard beskriver nuvarande lagar och attityder gentemot äktenskap och skilsmässa: ”Den [nuvarande] amerikanska synen på äktenskapet, som den framställs i lagen och i mycket av populärlitteraturen, är ungefär den här: Äktenskapet är en relation som främst är till för de enskilda makarnas självförverkligande. Om det inte längre fyller den här funktionen så är ingen av dem skuld till det och endera parten kan upplösa det efter behag … Barn förekommer knappast i det här synsättet, på sin höjd är de skugglika figurer i bakgrunden.”13

Våra ledare i kyrkan har hävdat att synen på äktenskapet ”som ett kontrakt som kan ingås efter behag … och brytas vid första svårighet … är något ont som förtjänar starkt fördömande”, särskilt när barn blir lidande.”14 Och barn påverkas av skilsmässor. Över hälften av skilsmässorna under ett år på senare berörde minderåriga barn.15

Många barn skulle ha haft välsignelsen att fostras av båda sina föräldrar om bara deras föräldrar hade följt dessa inspirerade ord i tillkännagivandet om familjen: ”Man och hustru har ett högtidligt ansvar att älska och vårda sig om varandra och sina barn … Föräldrar har ett heligt ansvar att uppfostra sina barn i kärlek och rättfärdighet, att sörja för deras fysiska och andliga behov, att lära dem älska och tjäna varandra.”16 Det bästa sättet att undervisa barn är genom föräldrarnas exempel. Det är ofrånkomligt att föräldrar som skiljs ger negativ undervisning.

Det finns ju fall när en skilsmässa är nödvändig för barnens bästa, men sådant hör till undantagen.17 I de flesta äktenskapliga tvister borde de stridande föräldrarna ta mycket större hänsyn till barnens intressen. Med Herrens hjälp kan de göra det. Barn behöver den känslomässiga och personliga styrka som fås genom fostran av två föräldrar som är eniga i sitt äktenskap och sina mål. Jag uppfostrades av en mor som blev änka och vet av personlig erfarenhet att det här inte alltid kan uppnås, men det är det ideal som bör eftersträvas närhelst möjligt.

Barn är de första offren för nuvarande lagar som tillåter skilsmässa där skuldfrågan lämnas därhän. Från barnens synpunkt är det alldeles för lätt att skilja sig. Efter att ha sammanfattat årtionden av samhällsvetenskaplig forskning drog en noggrann forskare slutsatsen att ”den familjestruktur som i genomsnitt ger bäst resultat för barn är två biologiska föräldrar som förblir gifta”.18 En skribent på New York Times konstaterade ”det påfallande faktum att till och med när det traditionella äktenskapet är på nedgång i Förenta staterna … hopas bevisen för institutionens betydelse för barns välbefinnande.”19 Denna verklighet bör ge viktig ledning åt föräldrar och framtida föräldrar i beslut som rör äktenskap och skilsmässa. Det är också nödvändigt att politiker, makthavande och tjänstemän ägnar större uppmärksamhet åt vad som är bäst för barn i motsats till väljares själviska intressen och deras själviska intressen som högljutt förespråkar vuxnas intressen.

Barn är också offer för äktenskap som inte äger rum. Få mått på det uppväxande släktets välfärd är mer oroande än rapporten nyligen att mer än 41 procent av alla barn som föds i Förenta staterna föds av ogifta kvinnor.20 Ogifta mödrar har kolossala utmaningar, och det finns tydliga bevis för att deras barn är i en påfallande sämre position jämfört med barn till gifta föräldrar.21

De flesta av de barn som föds av ensamstående mödrar — 58 procent av 41 — föddes åt sambor.22 Vad vi än säger om varför de avstår från äktenskap så visar studier att även deras barn är i en påfallande sämre position.23 Äktenskapets relativa stabilitet är av betydelse för barn.

Vi bör utgå från att det är till samma nackdel för barn att växa upp hos samkönade par. Den samhällsvetenskapliga facklitteraturen är kontroversiell och politiskt laddad i fråga om de långsiktiga följderna av detta för barn, huvudsakligen därför att, som en skribent på New York Times iakttog, ”ett samkönat äktenskap är ett socialt experiment och i likhet med de flesta experiment kommer det ta tid att förstå dess konsekvenser”.24

III.

Jag har talat på barnens vägnar — för barn överallt. Somliga kanske förkastar några av dessa exempel, men ingen bör motstå vädjan att förenas för att öka omsorgen om våra barns välfärd och framtid — det uppväxande släktet.

Vi talar om Guds barn, och med hans mäktiga hjälp kan vi göra mer för att hjälpa dem. Jag riktar min vädjan inte bara till sista dagars heliga utan till alla människor som har en religiös tro och andra som har ett värdesystem som får dem att låta sina egna behov stå tillbaka för andras, särskilt barnens välfärd.25

Religiösa personer är också medvetna om Frälsarens undervisning i Nya testamentet att rena små barn är våra förebilder i fråga om ödmjukhet och läraktighet:

”Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket.

Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket” (Matt. 18:3–4).

I Mormons bok läser vi att den uppståndne Herren undervisade nephiterna om att de måste omvända sig och bli döpta ”och bli som ett litet barn”, annars kunde de inte ärva Guds rike (3 Nephi 11:38; se också Moroni 8:10).

Min bön är att vi ska ödmjuka oss som små barn och handla för att skydda våra små barn, för de är framtiden, för oss, för vår kyrka och för våra nationer. I Jesu Kristi namn, amen.

Show References

  1.  

    1. Se UNICEF, The State of the World’s Children 2005: Childhood under Threat (2004), s. 26.

  2.  

    2. Se Haya El Nasser, ”National Birthrate Lowest in 25 Years”, USA Today, 26 juli 2012, A1.

  3.  

    3. Se Gilda Sedgh and others, ”Induced Abortion: Incidence and Trends Worldwide from 1995 to 2008”, The Lancet, vol. 379, nr 9816 (18 feb. 2012), s. 625–632.

  4.  

    4. Se UNICEF, ”Young Child Survival and Development,” http://www.unicef.org/childsurvival/index.html.

  5.  

    5. Se World Health Organization, World Health Statistics 2012 (2012), s. 109, 118.

  6.  

    6. Rapport från Primärföreningens generalpresidentskap, 13 sep. 2012.

  7.  

    7. Rapport från Primärföreningens generalpresidentskap.

  8.  

    8. Se Jeffrey R. Holland, ”Israel, nu Gud dig kallar”, (KUV:s brasafton för unga vuxna, 9 sep. 2012), lds.org/broadcasts; se också R. Scott Lloyd, ”Sion är inte bara var, utan också hur vi lever”, säger äldste Holland, Deseret News, 10 sep. 2012, B2.

  9.  

    9. Se Kim Painter, ”Parents Can Inflict Deep Emotional Harm”, USA Today, 30 juli 2012, B8; Rachel Lowry, ”Mental Abuse as Injurious as Other Forms of Child Abuse, Study Shows”, Deseret News, 5 aug. 2012, A3.

  10.  

    10. Se ”End the Abuses”, Deseret News, 12 juni 2012, A10.

  11.  

    11. Se Thomas S. Monson, ”Ett litet barn skall leda dem”, Liahona, Juni 2002, s. 2.

  12.  

    12. W. Bradford Wilcox and Elizabeth Marquardt, red., The State of Our Unions: Marriage in America (2011), s. 82.

  13.  

    13. Mary Ann Glendon, Abortion and Divorce in Western Law: American Failures, European Challenges (1987), s. 108.

  14.  

    14. David O. McKay, ”Structure of the Home Threatened by Irresponsibility and Divorce”, Improvement Era, juni 1969, s. 5.

  15.  

    15. Se Diana B. Elliott and Tavia Simmons, ”Marital Events of Americans: 2009,” American Community Survey Reports, Aug. 2011.

  16.  

    16. ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, Liahona, Nov. 2010, 129.

  17.  

    17. Se Dallin H. Oaks, ”Skilsmässa”, Liahona, maj 2007, s. 71.

  18.  

    18. Charles Murray, Coming Apart: The State of White America, 1960–2010 (2012), s. 158.

  19.  

    19. Ross Douthat, ”Gay Parents and the Marriage Debate”, New York Times, 11 juni 2012, http://douthat.blogs.nytimes.com/2012/06/11/gay-parents-and-the-marriage-debate/.

  20.  

    20. Se Joyce A. Martin and others, ”Births: Final Data for 2010”, National Vital Statistics Reports, vol. 61, no. 1 (Aug. 2012), s. 10.

  21.  

    21. Se William J. Doherty o.a., Why Marriage Matters: Twenty-One Conclusions from the Social Sciences (2002); och W. Bradford Wilcox, o.a., Why Marriage Matters: Thirty Conclusions from the Social Sciences, 3:e uppl., (2011). (2011).

  22.  

    22. See Martin, ”Births: Final Data for 2010,” s. 10–11.

  23.  

    23. Se Wilcox, Why Marriage Matters.

  24.  

    24. Ross Douthat, ”Gay Parents and the Marriage Debate”. Den senaste och grundligaste studien finner signifikanta nackdelar som rapporterades av unga vuxna med en förälder som hade samkönade förhållanden före barnets artonårsdag (se Mark Regnerus, ”How Different Are the Adult Children of Parents Who Have Same-Sex Relationships? Findings from the New Family Structures Study”, Social Science Research 41 [2012]: s. 752–770).

  25.  

    25. Sista dagars heliga är särskilt angelägna om föräldraskap som ett av de viktigaste målen i livet (se Pew Research Center’s Forum on Religion and Public Life, Mormons in America: Certain in Their Beliefs, Uncertain of Their Place in Society, 12 jan., 2012, s. 10, 16, 51).