Se andra sådana som de kan bli

President Thomas S. Monson


Thomas S. Monson
Vi måste utveckla förmågan att se människor, inte sådana de är just nu utan sådana som de kan bli.

Mina kära bröder, två gånger om året är detta magnifika konferenscenter fyllt till sista plats av Guds prästadöme när vi samlas för att höra inspirerande budskap. Det råder en underbar ande som genomsyrar kyrkans allmänna prästadömsmöte. Denna ande strålar ut från konferenscentret och tränger in i varje byggnad där Guds söner är samlade. Vi har förvisso känt den anden i kväll.

För en del år sedan, innan det här vackra konferenscentret var byggt, deltog en besökare på Temple Square i Salt Lake City vid en av generalkonferensens sessioner i Tabernaklet. Han lyssnade till brödernas budskap. Han uppmärksammade bönerna. Han hörde Tabernakelkörens vackra sång. Han förundrades över den storslagna och magnifika orgeln i Tabernaklet. När mötet var slut hördes han säga: ”Jag skulle ge allt jag äger för att få veta om det som talarna sade idag är sant.” Egentligen menade han: ”Jag önskar att jag hade ett vittnesbörd om evangeliet.”

Det finns absolut ingenting i den här världen som ger större tröst och glädje än ett vittnesbörd om sanningen. Det må variera i grader, men jag tror att varje man och ung man här ikväll har ett vittnesbörd. Om ni känner att ni inte har ett så starkt vittnesbörd som ni skulle önska, uppmanar jag er att arbeta på att få ett sådant vittnesbörd. Om det är starkt och djupt, arbeta då på att det ska förbli så. Hur välsignade är vi inte som har kunskap om sanningen.

Mitt budskap ikväll, bröder, är att det finns ett oräkneligt antal personer som har ett svagt eller inget vittnesbörd just nu, personer som kan och skulle ta emot ett sådant vittnesbörd om vi var villiga att anstränga oss för att berätta om vårt och hjälpa dem att förändra sig. I vissa fall kan vi utgöra motivationen till en förändring. Jag vill först tala om dem som är medlemmar men som för närvarande inte är helt hängivna evangeliet.

För många år sedan, under en områdeskonferens i Helsingfors, hörde jag ett mäktigt, oförglömligt och motiverande budskap som gavs på ett möte för mödrar och döttrar. Jag har inte glömt det budskapet trots att det gått nästan fyrtio år sedan jag hörde det. Bland de många sanningar som talaren tog upp, sade hon att en kvinna behöver få höra att hon är vacker. Hon behöver få höra att hon är uppskattad. Hon behöver få höra att hon är värdefull.

Bröder, jag vet att män i det stora hela är likadana i detta avseende. Vi behöver få höra att vi betyder något, att vi är kapabla och värdefulla. Vi behöver få en chans att tjäna. För de medlemmar som har blivit mindre aktiva eller som håller sig i bakgrunden och inte engagerar sig kan vi under bön söka efter ett sätt att nå dem. Att be dem tjäna i någon uppgift kan vara just den motivation de behöver för att bli helt aktiva. Men de ledare som kan hjälpa till med det här är ibland ovilliga att göra det. Vi behöver komma ihåg att människor kan förändras. De kan lägga dåliga vanor bakom sig. De kan omvända sig från överträdelser. De kan bära prästadömet värdigt. Och de kan tjäna Herren flitigt. Låt mig ge några illustrationer.

När jag blev medlem i de tolv apostlarnas kvorum fick jag möjlighet att följa med president N. Eldon Tanner, en rådgivare till president David O. McKay, till en stavskonferens i Alberta i Kanada. Under mötet läste stavspresidenten upp namnen på fyra bröder som hade kvalificerat sig för att ordineras till äldster. Det var män som president Tanner kände eftersom han en gång hade bott i området. Men president Tanner kände och kom ihåg dem sådana som de var då, och visste inte att de hade förändrat sitt liv och fullkomligt kvalificerat sig för att bli äldster.

Stavspresidenten läste upp den förste mannens namn och bad honom att ställa sig upp. President Tanner viskade till mig: ”Titta på honom. Jag trodde aldrig att han skulle klara det.” Stavspresidenten läste upp den andre mannens namn, och han ställde sig upp. President Tanner stötte till mig igen och uttryckte sin förvåning. Och likadant var det med resten av de fyra bröderna.

Efter mötet fick president Tanner och jag möjlighet att gratulera dessa fyra bröder. De hade visat att människor kan förändras.

Under 1940- och 1950-talet var en amerikansk fängelsedirektör, Clinton Duffy, känd för sitt arbete med att rehabilitera männen i sitt fängelse. En kritiker sade: ”Du borde veta att leopardens fläckar aldrig går ur!”

Direktör Duffy svarade: ”Du borde veta att jag inte arbetar med leoparder. Jag arbetar med människor, och människor förändras varje dag.”1

För många år sedan hade jag möjlighet att verka som president för Kanadamissionen. Där hade vi en gren med mycket få prästadömsbärare. Det var alltid en missionär som presiderade över grenen. Jag fick ett starkt intryck av att det behövde vara en medlem i grenen som presiderade där.

Det fanns en vuxen medlem i grenen som var diakon i aronska prästadömet, men han hade inte varit närvarande eller deltagit tillräckligt mycket för att avancera inom prästadömet. Jag kände mig inspirerad att kalla honom som grenspresident. Jag ska alltid minnas dagen när jag intervjuade honom. Jag sade att Herren hade inspirerat mig att kalla honom att bli president för grenen. Efter flera protester från hans sida och stor uppmuntran från hans hustru, sade han att han skulle göra det. Jag ordinerade honom till präst.

Det var början på en ny dag för den mannen. Hans liv kom snabbt i ordning och han försäkrade mig att han skulle följa buden så som han förväntades följa dem. Inom några månader ordinerades han till äldste. Han och hans hustru och barn besökte så småningom templet och beseglades. Deras barn verkade som missionärer och gifte sig i Herrens hus.

Om vi låter våra bröder veta att de behövs och är uppskattade kan det ibland hjälpa dem att ta steget mot engagemang och full aktivitet. Detsamma kan sägas om prästadömsbärare oavsett ålder. Det är vårt ansvar att ge dem möjligheter att leva så som de borde. Vi kan hjälpa dem övervinna sina tillkortakommanden. Vi måste utveckla förmågan att se människor, inte sådana de är just nu utan sådana som de kan bli när de får ett vittnesbörd om Kristi evangelium.

En gång var jag med på ett möte i Leadville i Colorado. Leadville är beläget på 3000 meters höjd över havet. Jag minns just det här mötet på grund av det höga läget, men jag minns det också på grund av vad som hände den kvällen. Det var bara ett litet antal prästadömsbärare närvarande. Liksom fallet var med grenen i Kanadamissionen, presiderade en missionär över den här grenen, och så hade det alltid varit.

Den kvällen hade vi ett härligt möte, men när vi sjöng avslutningspsalmen fick jag inspirationen att en lokal broder borde presidera över grenen. Jag vände mig mot missionspresidenten och frågade: ”Finns det ingen här som kan presidera — någon som bor här?”

Han svarade: ”Jag känner inte till någon.”

Medan vi sjöng psalmen tittade jag noga på männen som satt på de tre första raderna. Min uppmärksamhet tycktes fästas på en av bröderna. Jag sade till missionspresidenten: ”Kan han verka som grenspresident?”

Han svarade: ”Det vet jag inte. Det kanske han kan.”

Jag sade: ”Jag tar in honom till det andra rummet och intervjuar honom. Tala efter avslutningspsalmen tills vi kommer tillbaka.”

När vi två kom tillbaka till rummet höll missionspresidenten på att avsluta med sitt vittnesbörd. Jag presenterade namnet på brodern som skulle bli den nye grenspresidenten. Från och med den dagen hade Leadville i Colorado en lokal medlem som ledde enheten.

Samma princip, bröder, gäller dem som ännu inte är medlemmar. Vi bör utveckla förmågan att se människor, inte som de är utan som de kan bli när de är medlemmar i kyrkan, när de har ett vittnesbörd om evangeliet och när deras liv är i harmoni med dess lärdomar.

År 1961 hölls en världsomfattande konferens för missionspresidenter och varje missionspresident i kyrkan togs till Salt Lake City för att närvara vid mötena. Jag kom till Salt Lake City från min mission i Toronto.

I ett av mötena deltog N. Eldon Tanner, dåvarande assistent till de tolvs kvorum. Han hade just återvänt från att presidera över missionerna i Storbritannien och västra Europa. Han berättade om en missionär som hade varit den mest framgångsrika missionär han hade träffat under alla intervjuer han hade hållit. Han nämnde att när han intervjuade missionären så sade han till honom: ”Jag antar att alla som du döpte kom in i kyrkan tack vare hänvisningar.”

Den unge mannen svarade: ”Nej, vi hittade alla genom att proselytera.”

Broder Tanner frågade honom vad som var annorlunda med hans tillvägagångssätt — varför han hade sådan fenomenal framgång när inte andra hade det. Den unge mannen sade att han försökte döpa varje person han mötte. Han sade att om han knackade på en dörr och såg en man som rökte cigarr, klädd i gamla kläder och var till synes ointresserad av det mesta — särskilt religion — brukade han föreställa sig hur mannen skulle se ut under andra omständigheter. Han föreställde sig honom slätrakad och klädd i vit skjorta och vita byxor. Och missionären kunde se sig själv leda ner mannen i dopets vatten. Han sade: ”När jag ser på någon på det sättet kan jag bära mitt vittnesbörd för honom på ett sätt som kan beröra honom.”

Vi har ansvaret att se våra vänner, våra medarbetare, våra grannar på det sättet. Återigen, vi har ansvaret att se andra, inte som de är utan som de kan bli. Jag vill vädja till er att tänka på dem på det sättet.

Bröder, Herren har sagt något om vikten av det prästadöme vi bär. Han har sagt att vi tar emot det med en ed och ett förbund. Han uppmanade oss att vara trofasta och sanna i allt vi tar emot, och att vi har ansvaret att hålla detta förbund ända till slutet. Och då ska allt som Fadern har ges till oss.2

Mod är det ord vi behöver höra och hålla nära hjärtat. Mod att vända oss bort från frestelser, mod att höja vår röst och vittna för alla vi möter, och vi behöver komma ihåg att alla måste få en möjlighet att höra budskapet. Det är inte så lätt för de flesta att göra. Men vi kan komma till tro på Paulus ord till Timoteus:

”Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.

Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre.”3

I maj 1974 var jag med broder John H. Groberg på Tongaöarna. Vi hade bestämt tid för att besöka kungen av Tonga, och vi träffade honom i ett formellt möte. Vi utbytte de vanliga artigheterna. Men innan vi gick därifrån sade John Groberg något ovanligt. Han sade: ”Ers majestät, ni borde verkligen bli mormon, och även era undersåtar, för då skulle era problem och deras problem till stor del bli lösta.”

Kungen log brett och svarade: ”John Groberg, du har kanske rätt.”

Jag tänkte på när aposteln Paulus stod inför Agrippa. Jag tänkte på Agrippas svar efter Paulus vittnesbörd: ”Du lyckas nästan göra mig till kristen.”4 Broder Groberg hade modet att bära sitt vittnesbörd för en kung.

I kväll finns det tusentals av våra prästadömsbärare som tjänar Herren på heltid som hans missionärer. Som gensvar på en kallelse har de lämnat hem, familj, vänner och skola och gått ut för att tjäna. De som inte förstår ställer frågan: ”Varför går de så gärna ut och är så villiga att ge så mycket?”

Våra missionärer kunde mycket väl svara som Paulus, den oförliknelige missionären från forna dagar: ”Om jag predikar evangelium har jag inget att berömma mig av, eftersom [det är ålagt mig]. Ve mig om jag inte predikar evangelium!”5

De heliga skrifterna innehåller inget uttalande som är mer relevant, inget ansvar som är mer bindande, ingen instruktion som är mer direkt än befallningen som den uppståndne Herren gav när han visade sig i Galiléen för de elva lärjungarna. Han sade:

”Jag har fått all makt i himlen och på jorden.

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn

och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”6

Den gudomliga befallningen, tillsammans med dess förunderliga löfte, är vår ledstjärna i dag, liksom den var i tidens mitt. Missionsarbete kännetecknar Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Det har alltid gjort det, och det kommer alltid att göra det. Som profeten Joseph Smith förkunnade: ”Efter allt som sagts är [vår] största och viktigaste plikt att predika evangeliet.”7

Inom två korta år kommer alla heltidsmissionärer som nu tjänstgör i Guds kungliga armé att ha avslutat sin heltidstjänst och återvänt till sitt hem och nära och kära. De som ersätter dem finns ikväll bland kyrkans aronska prästadöme. Unga män, är ni redo att handla? Är ni villiga att arbeta? Är ni beredda att tjäna?

President John Taylor sammanfattade kraven: ”Det slags män vi vill ha som evangeliets budbärare är män som har tro på Gud, män som har tro på sin religion, män som ärar sitt prästadöme, … män som är fyllda med den Helige Anden och Guds kraft[;] … värdiga, hederliga, dygdiga och rena.”8

Bröder, till oss alla kommer uppdraget att sprida Kristi evangelium. När vi lever efter Guds normer, kommer ingen inom vår inflytandesfär någonsin att säga: ”Skördetiden är förbi, sommaren är över, men vi har inte blivit räddade.”9

Vår själs fullkomlige Herde, missionären som återlöste mänskligheten, gav oss sin gudomliga försäkran:

”Om det vore så att ni arbetade alla era dagar med att ropa omvändelse till detta folk, och endast förde en enda själ till mig, hur stor skall då inte er glädje vara tillsammans med honom i min Faders rike!

Och om nu er glädje blir stor över en enda själ som ni har fört till mig i min Faders rike, hur stor blir då inte er glädje om ni för många själar till mig!”10

Om honom som sade dessa ord förkunnar jag mitt personliga vittnesbörd. Han är Guds Son, vår Återlösare och vår Frälsare.

Jag ber att vi ska ha modet att räcka ut en vänskapens hand, målmedvetenheten att försöka om och om igen, och ödmjukheten som krävs för att söka vägledning från vår Fader när vi fullgör vårt uppdrag att sprida evangeliet. Ansvaret är vårt, bröder. I Jesu Kristi namn, amen.

Show References

  1.  

    1. I Bill Sands, The Seventh Step (1967), s. 9.

  2.  

    2. Se L&F 84:33–39.

  3.  

    3.  2 Tim. 1:7–8.

  4.  

    4. Se Apg. 26:28.

  5.  

    5. Se 1 Kor. 9:16.

  6.  

    6.  Matt. 28:18–20.

  7.  

    7.  Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith (2007), s. 328.

  8.  

    8.  Kyrkans presidenters lärdomar: John Taylor (2002), s. 72–73.

  9.  

    9.  Jer. 8:20.

  10.  

    10.  L&F 18:15–16.