Budskap från första presidentskapet
Sanna mot våra förfäders tro
President Thomas S. Monson
Pionjärfamilj knäböjer i snö, av Michael T. Malm
John Linford var 43 när han och hans fru Maria och tre av deras söner fattade beslutet att lämna hemmet i Gravely i England, resa hundratals mil och förena sig med medlemmarna i dalen vid Stora Saltsjön. De lämnade kvar sin fjärde son som verkade som missionär, sålde sina tillhörigheter och gick ombord på båten Thornton i Liverpool.
Det hände inte så mycket under båtfärden till New York eller när de fortsatte vidare landvägen till Iowa. Problemen började först kort efter att familjen Linford och andra medlemmar som rest med Thornton lämnade Iowa City den 15 juli 1856 och färdades med James G. Willies otursförföljda handkärrekompani.
Det hårda vädret och den mödosamma färden krävde sin tribut för kompaniet, däribland John. Han blev så småningom så sjuk och svag att han fick dras i en handkärra. När kompaniet hade nått Wyoming var hans tillstånd avsevärt försämrat. En räddningspatrull från Salt Lake City anlände den 21 oktober, bara några timmar efter att Johns jordiska resa gått till ända. Han hade dött tidigt samma morgon nära Sweetwaterflodens strand.
Ångrade John att han hade bytt ut bekvämlighet och välbefinnande mot ansträngningarna, försakelserna och svårigheterna som det innebar att ta familjen till Sion?
”Nej, Maria”, sa han till sin fru precis innan han dog. ”Jag är glad att vi kom. Jag får inte leva och se Saltsjön, men du och pojkarna får det, och jag ångrar inte allt vi har gått igenom om det gör att våra pojkar får växa upp och fostra sina barn i Sion.”1
Maria och sönerna fullbordade resan. När Maria avled nästan trettio år senare lämnade hon och John efter sig ett arv av tro, av tjänande, av hängivenhet och av uppoffringar.
Att vara en sista dagars helig är att vara en pionjär, för betydelsen av ordet pionjär är ”någon som går före och bereder eller öppnar upp vägen för andra att följa”.2 Och att vara en pionjär är att vara förtrogen med uppoffringar. Kyrkans medlemmar ombeds inte längre att lämna sina hem och färdas till Sion, men de måste ofta lämna bakom sig gamla vanor, livslånga seder och älskade vänner. Några fattar det smärtsamma beslutet att lämna familjemedlemmar bakom sig som motsätter sig deras medlemskap i kyrkan. Men sista dagars heliga strävar vidare och ber att deras närstående en dag ska förstå och acceptera deras beslut.
En pionjärs resa är inte lätt, men vi följer i den ultimate Pionjärens fotspår, ja, Jesus Kristus, som gick före och visade oss vägen som vi ska följa.
”Kom … och följ mig”,3 uppmanade han.
”Jag är vägen och sanningen och livet”,4 förkunnade han.
”Kom till mig”,5 kallade han.
Vägen kan vara besvärlig. Vissa tycker att det är svårt att stå emot hånet och glåporden från dåraktiga personer som förlöjligar kyskhet, ärlighet och lydnad mot Guds bud. Världen har alltid förringat principfasthet. När Noa befalldes att bygga en ark såg det dåraktiga folket upp mot den molnfria himlen och hånskrattade och var spydiga – tills regnet kom.
På den amerikanska kontinenten för många århundraden sedan tvivlade och tvistade folket och vägrade lyda, tills Zarahemla förtärdes av eld, Moronihah täcktes av jord och Moroni sänktes i vatten. Spydigheterna, hånet, vanvördnaden och synden var som bortblåsta. De ersattes av nedstämd tystnat och tjockt mörker. Guds tålamod var uttömt, hans tidtabell utgången.
Maria Linford tappade aldrig sin tro trots förföljelserna i England, svårigheterna under resan till platsen ”som Gud … berett”6 och de andra prövningarna hon genomled för sin familj och för kyrkan.
Under ett möte till minne av Maria vid hennes grav 1937, frågade äldste George Albert Smith (1870–1951) hennes efterkommande: ”Kommer ni att vara sanna mot era förfäders tro? … Sträva efter att vara värdiga alla de uppoffringar som [de] har gjort för er.”7
Må vi, medan vi försöker bygga Sion i våra hjärtan, i våra hem, i våra samhällen och i våra länder, komma ihåg det resoluta modet och den orubbliga tron hos dem som gav sitt allt för att vi ska kunna glädjas åt det återställda evangeliets välsignelser, med dess hopp och löfte som Jesu Kristi försoning skänker.