2017
Profeter som vägleder oss
September 2017


Budskap från första presidentskapet

Profeter som vägleder oss

Bild
family watching general conference on a tablet

För några år sedan satt jag i rummet i Salt Lake-templet där första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum träffas en gång i veckan. Jag tittade upp på väggen mitt emot första presidentskapet och såg på porträtten av alla kyrkans presidenter.

Medan jag tittade på dem, mina företrädare – från profeten Joseph Smith (1805–1844) till president Gordon B. Hinckley (1910–2008) – tänkte jag: ”Vad tacksam jag är för vägledningen från var och en.”

De här är enastående män som aldrig vacklade, aldrig tvekade och aldrig misslyckades. De är gudsmän. När jag tänker på de nutida profeter som jag har känt och älskat, minns jag deras liv, deras egenskaper och deras inspirerande undervisning.

President Heber J. Grant (1856–1945) var kyrkans president när jag föddes. När jag begrundar president Grants liv och lärdomar inser jag att en egenskap som han alltid visade var ihärdighet – ihärdighet i fråga om sådant som är gott och ädelt.

President George Albert Smith (1870–1951) var kyrkans president när jag verkade som biskop i min församling i Salt Lake City. Han såg att det pågår en stor dragkamp mellan Herren och motståndaren. ”Om du håller dig på Herrens sida av linjen”, sa han, ”står du under hans inflytande och har ingen önskan att göra orätt.”1

Jag kallades att verka som medlem i de tolvs kvorum 1963 av president David O. McKay (1873–1970). Han lärde oss att visa hänsyn mot varandra genom sitt sätt att leva. ”Sann kristendom”, sa han, ”är kärlek i handling.”2

President Joseph Fielding Smith (1876–1972), en av kyrkans mest produktiva författare, hade som vägledande princip i livet att vara lärd i evangeliet. Han läste skrifterna oupphörligt och kände bättre till lärdomarna inom dess sidor än någon annan som jag har träffat.

President Harold B. Lee (1899–1973) verkade som min stavspresident när jag var liten. Ett av hans favoritcitat var: ”Stå … på heliga platser och låt er inte rubbas.”3 Han uppmanade de heliga att vara i harmoni med och hörsamma den Helige Andens viskningar.

Jag tror att en vägledande princip för president Spencer W. Kimball (1895–1985) var hängivenhet. Han var fullständigt, otvetydigt hängiven Herren. Han följde också evangeliet hängivet.

När president Ezra Taft Benson (1899–1994) blev kyrkans president kallade han mig att verka som sin andre rådgivare i första presidentskapet. Kärlek var hans vägledande princip, vilken genomsyrar hans favoritcitat, uttalat av Frälsaren: ”Vad slags män bör ni då vara? Sannerligen säger jag er: Sådana som jag är.”4

President Howard W. Hunter (1907–1995) såg alltid till det bästa hos andra. Han var alltid artig. Han var alltid ödmjuk. Jag hade förmånen att verka som hans andre rådgivare.

President Gordon B. Hinckley uppmanade oss att göra vårt bästa. Han vittnade mäktigt om Frälsaren och hans uppdrag. Han undervisade oss med kärlek. Att verka som hans förste rådgivare var en ära och en välsignelse.

Frälsaren ger oss profeter därför att han älskar oss. Under generalkonferensen i oktober har kyrkans generalauktoriteter återigen förmånen att förmedla hans ord. Vi antar högtidligt och ödmjukt det ansvaret.

Vilken välsignelse det är att Jesu Kristi återställda kyrka finns på jorden och att den är grundad på uppenbarelsens klippa. Fortsatt uppenbarelse är Jesu Kristi evangeliums livsnerv.

Må vi förbereda oss för att ta emot den personliga uppenbarelse som så rikligt strömmar till oss under generalkonferensen. Må våra hjärtan vara fyllda av djup beslutsamhet när vi höjer våra händer för att understödja våra levande profeter och apostlar. Må vi bli upplysta, upplyfta, tröstade och stärkta när vi lyssnar på deras budskap. Och må vi vara redo att på nytt besluta oss för att vara hängivna Herren Jesus Kristus – hans evangelium och hans verk – och med förnyad beslutsamhet hålla hans bud och göra hans vilja.

Slutnoter

  1. Se Kyrkans presidenters lärdomar: George Albert Smith (2011), s. 183.

  2. Kyrkans presidenters lärdomar: David O. McKay (2003), s. 184.

  3. L&F 87:8.

  4. 3 Ne. 27:27.