Budskap från första presidentskapet
Alltid minnas honom
President Henry B. Eyring
förste rådgivare i första presidentskapet
Kan du tillsammans med mig föreställa dig hur Moroni ristar in de sista orden i Mormons bok på guldplåtarna? Han var ensam. Han hade sett sin nation, sitt folk och sin släkt falla. Landet var ”en ständig skådeplats” för krig (Morm. 8:8). Ändå kände han hopp, för han hade sett vår tid! Och av allt han kunde ha skrivit, uppmanade han oss att minnas (se Moro. 10:3).
President Spencer W. Kimball (1895–1985) tyckte om att undervisa om att det viktigaste ordet i ordboken kunde vara minnas. Eftersom vi har ingått förbund med Gud, sa han, är ”det viktigaste för oss att minnas” dem.1
Vi uppmanas ofta att minnas i skrifterna. När Nephi tillrättavisade sina bröder, uppmanade han dem ofta att komma ihåg Herrens ord och hur Gud hade räddat deras förfäder (se 1 Ne. 15:11, 25; 17:40).
I sitt stora avskedstal använde kung Benjamin uttrycket komma ihåg sju gånger. Han hoppades att hans folk skulle ”hålla i minnet Guds storhet … och hans godhet och tålmodighet” mot dem (Mosiah 4:11; se även 2:41; 4:28, 30; 5:11–12).
När Frälsaren instiftade sakramentet uppmanade han sina lärjungar att ta del av emblemen ”till minne” av hans offer (Luk. 22:19). I varje sakramentsbön som du och jag hör föregås ordet minnas/minns av ordet alltid (se L&F 20:77, 79).
Mitt budskap är en uppmaning, ja, en vädjan, att minnas. Här är tre förslag på vad du kan minnas varje vecka när du tar del av sakramentets heliga emblem. Jag hoppas att de är till hjälp för dig, som de har varit för mig.
Minns Jesus Kristus
För det första, minns Frälsaren. Minns vem han var när han levde på jorden, hur han talade till andra och hur han visade vänlighet i allt han gjorde. Minns vilka han tillbringade tid med och vad han undervisade om. Frälsaren ”gick omkring och gjorde gott” (Apg. 10:38). Han besökte sjuka. Han var fast besluten att göra sin Faders vilja.
Framför allt kan vi minnas det stora priset han betalade, av kärlek till oss, för att ta bort våra synders fläckar. När vi minns honom stärks vår önskan att följa honom. Vi vill vara lite vänligare, mer förlåtande och villigare att söka Guds vilja och göra den.
Minns vad du behöver göra bättre
Det är svårt att tänka på Frälsaren – på hans renhet och fullkomlighet – utan att också tänka på hur bristfälliga och ofullkomliga vi är i jämförelse. Vi har ingått förbund att lyda hans bud, men ändå misslyckas vi ofta med att uppehålla den höga normen. Men Frälsaren visste att det skulle hända och därför gav han oss sakramentets förrättning.
Sakramentet har sina rötter i Gamla testamentets sed att frambära offer, vilket inbegrep bekännelse av synder (se 3 Mos. 5:5). Vi offrar inte djur längre, men vi kan fortfarande avstå från våra synder. I skrifterna kallas det här offret ”ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande” (3 Ne. 9:20). Kom till sakramentet med ett botfärdigt hjärta (se L&F 59:12; Moro. 6:2). När du gör det får du förlåtelse för dina synder och du viker inte av från stigen som leder tillbaka till Gud.
Minns framstegen du gör
När du utvärderar ditt liv under sakramentets förrättning hoppas jag att du inte bara tänker på sådant som du har gjort fel utan också på sådant som du har gjort rätt – ögonblick när du kände att din himmelske Fader och Frälsaren var nöjda med dig. Du kan faktiskt ta en stund under sakramentet till att be Gud hjälpa dig se detta. Om du gör det lovar jag att du känner något. Du känner hopp.
När jag har gjort det har Anden försäkrat mig om att fastän jag är långt från fullkomlig så är jag bättre i dag än vad jag var i går. Och det stärker min tillit till att jag kan bli ännu bättre i morgon tack vare Frälsaren.
Alltid är en lång tid, och ger en antydan om stora fokuserade ansträngningar. Du vet av erfarenhet hur svårt det är att medvetet tänka på en viss sak hela tiden. Men oavsett om du väljer att hålla ditt löfte att alltid minnas honom eller inte, så minns han alltid dig.
Frälsaren vet vilka utmaningar du har. Han vet hur det är när livets omsorger tynger dig. Han vet hur innerligt du behöver de välsignelser som kommer av att alltid minnas honom och lyda honom – ”så att [du] alltid kan ha hans Ande hos [dig]” (L&F 20:77; kursivering tillagd).
Därför välkomnar han dig tillbaka till sakramentsbordet varje vecka, och ger dig varje gång chansen att vittna inför honom att du alltid ska minnas honom.