En trösterik välsignelse

Bild

friend bringing dinner

Illustration Allen Garns

När det blev uppenbart att pappa skulle dö i cancer sa mamma uppgivet: ”Jag antar att vi inte ska få vårt underverk.” I det ögonblicket kände jag att vi skulle få underverk i familjen, även om pappas tillfrisknande inte var ett av dem.

Ett underverk kom en morgon när min vän Beth frågade mig vilka planer jag hade för dagen. Jag sa att jag hade planerat att vara hos pappa på sjukhuset på eftermiddagen, men att den som skulle vara barnvakt inte kunde komma. Beth erbjöd sig tjänstvilligt att passa barnen så att jag kunde vara hos pappa. Hon erbjöd sig också att ta med sig kvällsmat åt familjen. Jag var så tacksam.

När jag kom till sjukhuset hade pappa inte energi nog till att öppna ögonen eller äta något. Men efter en kort stund fick han plötsligt massor med energi. I över tre timmar var han klarvaken och vi pratade och gick till och med runt avdelningen några gånger. Inga andra besökare kom under den tiden. Jag välsignades med att få den tiden med honom själv.

Vi skrattade och grät tillsammans den dagen. Pappa berättade hur han kände för att lämna jordelivet och om det som betydde mest för honom: hans vittnesbörd om Jesu Kristi evangelium. Den eftermiddagen är ett av mina allra dyrbaraste minnen. Han dog tre dagar senare.

Det var först en vecka efter hans begravning som jag insåg att sista gången jag pratade med pappa var eftermiddagen när Beth passade mina barn. Med tårar strömmande nerför ansiktet mejlade jag Beth och tackade för hennes hjälp och berättade hur mycket det betydde för mig.

Beth svarade: ”Jag har ett vittnesbörd om att Gud vill välsigna oss med tröst och nåd – särskilt när vi går igenom något svårt. Jag har bett om att du och din familj ska få tröst under den här tiden.”

Jag blev rörd av att Gud hade manat Beth att vara den välsignelse som hon bad om att jag skulle få. Jag vet att Gud ger oss trösterika välsignelser under svåra tider.