”Vem säger ni att jag är?”
Petrus vittnesbörd om Kristus
När vi lär oss älska och förstå aposteln Petrus blir vi mer redo och kapabla att ta emot hans vittnesbörd om Kristus.
Frälsaren går på vattnet, av Walter Rane
Aposteln Petrus är älskad av troende – kanske därför att han verkar vara äkta och lätt att relatera till. Vi kan sympatisera med honom. Vi beundrar hans mod när han övergav allt och ”genast” lämnade näten när hans Mästare sa: ”Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare” (Matt. 4:18–20). Vi förstår hans förvirring över liknelsernas betydelse och budskap (se Matt. 15:15–16). Vi känner hans förtvivlan i orden ”Herre, hjälp mig” när hans fötter och tro vacklade i det stormiga vattnet den där natten på Galileiska sjön (Matt. 14:22–33). Vi förstår hans förundran på förklaringsberget (se Matt. 17:1–13). Vi gråter med honom för skammen över hans tre förnekelser (se Matt. 26:69–75), sörjer med honom i Getsemane (se Matt. 26:36–46) och förenar oss med honom i hans glädje och förundran vid den tomma graven (se Joh. 20:1–10).
Kanske ville evangeliernas författare att vi skulle få den här personliga kontakten med Petrus. De verkar avsiktligt ha bevarat fler av hans upplevelser och samtal med Jesus i sina redogörelser än med någon annan av de andra ursprungliga tolv apostlarna.1 Många av oss utgår från att Petrus fick så mycket uppmärksamhet i evangelieböckerna därför att han blev talesman och ledare för de andra apostlarna. Men Matteus, Markus, Lukas och Johannes kanske också talade så ofta och innerligt om Petrus umgänge med Kristus därför att de hoppades att vi, när vi lärde oss älska och förstå Petrus, skulle vara mer redo att ta emot hans unika vittnesbörd om Kristus – ett vittnesbörd som han verkar ha blivit noggrant förberedd för att bära.
Petrus förberedelse
När Petrus följde Jesus genom hans jordiska verksamhet verkar apostelns vittnesbörd om att Mästaren var Messias ha förvärvats genom de intellektuella, praktiska och uppenbarade upplevelser han fick. Det vill säga att hans vittnesbörd, liksom våra i dag, kom genom hans huvud, hans händer och hans hjärta.
Petri förnekelse, av Carl Heinrich Bloch
Petrus visste att Jesus från Nasaret var mer än bara en man, för han såg honom ge syn åt blinda, rena spetälska, få lama att gå och uppväcka döda (se Matt. 11:4–5; se även Joh. 2:11; 10:25; 20:30–31). Hans logiska slutsats att Jesus var Kristus fick stöd av det han lärde sig när han följde Mästarens anvisningar. Han lade ut sitt nät så som Frälsaren anvisade och fick en stor mängd fisk (se Luk. 5:1–9; Joh. 21:5–7). När Frälsaren sa ”kom”, gick Petrus på vattnet (se Matt. 14:22–33). Och när han delade ut de fåtaliga bröden och fiskarna till folkmängden, så som Frälsaren instruerade, inträffade multipliceringsundret i hans egna händer (se Joh. 6:1–14).
De här bekräftelserna till hans huvud och händer var säkerligen ett betydande tillägg till den mäktigaste bekräftelsen för Petrus: vittnesbördet som uppenbarades för hans hjärta. När Jesus frågade sina lärjungar: ”Vem säger folket att Människosonen är?” nämnde de de vanliga slutsatserna som andra gjort. Då gjorde Frälsaren frågan mer personlig och sa: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” (se Matt. 16:13–15). Petrus sa utan att tveka:
”’Du är Messias, den levande Gudens Son.’
Jesus sade till honom: ’Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen’” (Matt. 16:16–17).
Petrus förberedelse för att bli ett särskilt vittne om Kristus inbegrep flera tämligen personliga upplevelser med Jesus.2 Sådana personliga råd och instruktioner kom ofta när han ställde frågor till Frälsaren eller när Kristus anade att han behövde ytterligare fostran.3
Petrus var förmodligen också den bland Kristi apostlar som blev mest tillrättavisad.4 Anmärkningsvärt nog valde Petrus att inte bli förolämpad utan fortsatte i stället att följa Mästaren, och hans vittnesbörd och kunskap om honom växte dagligen.5
Den galileiske fiskarens förberedelse nådde sin höjdpunkt i det han bevittnade efter korsfästelsen. När Petrus fick höra om den tomma graven rusade han dit för att själv få se den, och han gick därifrån ”fylld av förundran över det som hade hänt” (Luk. 24:1–12; se även Joh. 20:1–9). Lukas skrev att någon gång under dagen visade den uppståndne Frälsaren sig enbart för Petrus, men vi vet inte så mycket om den händelsen (se Luk. 24:34; 1 Kor. 15:3–7). Senare den kvällen visade den uppståndne Herren sig för apostlarna och för några andra lärjungar och uppmanade dem att känna på såren på hans kropp. Sedan upplyste han deras förstånd om hur hans uppståndelse uppfyllde profetiorna i Moses lag och i skrifterna: ”Ni är själva vittnen om detta” (se Luk. 24:36–48; se även Mark. 16:14; Joh. 20:19–23). De elva lärjungarna begav sig senare till Galileen, så som Frälsaren hade uppmanat dem, och där, på ”det berg … dit Jesus hade befallt dem att gå”, sa han: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden” (se Matt. 28:7, 10, 16–20).
I allt detta blev Petrus genom sitt huvud, sina händer och sitt hjärta ytterligare skolad i att bli ett vittne om den uppståndne Kristus, för han såg den uppståndne Herren med egna ögon, hörde honom med egna öron och kände på honom med egna händer, och han kände säkerligen återigen Andens bekräftelse i hjärtat.
Petrus uppdrag
Precis som det tog tid, undervisning och erfarenhet för Petrus att till fullo förstå Messias sonande mission, var det en gradvis process för honom att lära sig förstå sitt eget uppdrag som ett särskilt vittne om Kristus.
Det verkar som om Petrus till fullo insåg vad som krävdes av honom när Herren undervisade honom på stranden vid Galileiska sjön. Petrus hade känt på korsfästelsens sår på Mästarens uppståndna kropp två gånger, men undrade tydligen fortfarande vad han skulle göra, för han sa: ”Jag ger mig ut och fiskar” (Joh. 21:3). Nu när Jesus inte längre var med dem verkade Petrus resignerat återvända till sitt gamla liv och livsuppehälle. Hans bröder följde med.
De arbetade hela natten men fångade ingenting. När de närmade sig stranden, troligtvis utmattade och missmodiga, såg de någon där som de inte kände igen. Han uppmanade dem att kasta ut sina nät igen. Kanske mindes de ett tidigare tillfälle när de hade följt ett liknande råd och fått en stor fångst, och den här gången lydde de utan att protestera eller ifrågasätta (se Luk. 5:1–9; Joh. 21:3–6). När de drog in sina nät som återigen var fyllda av fisk, sa Johannes till Petrus: ”Det är Herren” (Joh. 21:7). Petrus var alltför ivrig för att vänta på att båten skulle nå stranden, så han ”kastade sig i sjön” för att nå Mästaren fortare (Joh. 21:7). När de andra kom fram väntade en måltid med fisk och bröd (se Joh. 21:9).
Älskar du mig mer än dessa? av David Lindsley
Efter måltiden vände Jesus sig till Petrus och pekade troligen på just den fisk Petrus hade valt att fånga, och frågade sin apostel: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än dessa?” (Joh. 21:15). Petrus tyckte nog att det var en konstig fråga. Naturligtvis älskade han Frälsaren mer än fisk – eller att fiska. Kanske fanns det en släng av misstrogenhet i hans svar ”ja, Herre, du vet att jag har dig kär”, på vilket Kristus svarade: ”För mina lamm på bete” (Joh. 21:15). Ännu en gång ställde Frälsaren samma fråga till Petrus, och Petrus bedyrade ännu en gång sin kärlek till Kristus, och Kristus befallde: Var en herde för mina får” (Joh. 21:16). Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången bad lärjungen att bekräfta sin kärlek. Vi kan känna Petrus känslosamhet och intensitet i hans tredje försäkran: ”Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär” (Joh. 21:17). På nytt befallde Jesus: ”För mina får på bete” (Joh. 21:17).6 Om Petrus verkligen älskade Herren skulle han inte längre vara en fiskare utan en herde som tog hand om Mästarens hjord.7 Petrus gärningar och verksamhet från och med då bekräftar att han äntligen förstod sitt uppdrag att vara en särskild tjänare och ett särskilt vittne om Kristus.
Petrus vittnesbörd
Jesus förvandlades inför dem, av Walter Rane
Efter den där dagen i Galileen fullföljde Petrus sitt uppdrag från Kristus med anmärkningsvärd tro, djärvhet och flit. Som ledare bland apostlarna iklädde han sig sitt ämbete att presidera över kyrkan. Fastän Petrus var upptagen med alla ämbetets plikter försummade han inte sitt ansvar att alltid vara ett vittne om Kristus, bland annat för mängden som hade samlats under den Helige Andens utgjutelse på pingstdagen (se Apg. 2:1–41), vid Sköna porten till templet efter en mirakulös helbrägdagörelse (se Apg. 3:6–7, 19–26), när han greps och fördes inför de judiska ledarna (se Apg. 4:1–31; se även Apg. 5:18–20), i sina predikningar för de heliga (se Apg. 15:6–11) och i sina brev.
I sina brev reflekterar han över sitt vittnesbörd om Kristi lidande och uttrycker sitt hopp om att få ”del i den härlighet som kommer att uppenbaras” (1 Petr. 5:1). Mot slutet fastslog han beslutsamt att också han ”plötsligt skall lägga av mitt tält. Det har vår Herre Jesus Kristus visat mig” (2 Petr. 1:14).
När Petrus gjorde det här högtidliga tillkännagivandet kanske han tänkte tillbaka på det som Jesus hade sagt så många år tidigare på Galileens strand. Efter att ha befallt Petrus att föra hans får på bete förkunnade Frälsaren: ”När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill” (Joh. 21:18). Som Johannes förklarade: ”Detta sade [Jesus] för att ge till känna med vilken död Petrus skulle förhärliga Gud. Sedan sade han till [Petrus]: ”Följ mig!” (Joh. 21:19). När Petrus som gammal begrundade döden fann han säkerligen frid och glädje i vetskapen om att han verkligen hade följt Kristus i livet och var redo att följa honom i döden.
Vi önskar att mer av det som Petrus gjorde och skrev hade bevarats i Nya testamentet. Det som har bevarats är en skatt och gör denne trofaste fiskare omtyckt bland oss. Uppteckningen, liten som den är, visar oss hur Petrus noggrant och personligen förbereddes av Kristus på att vara ett särskilt vittne om honom. När vi läser redogörelsen kan vi se vår tro och kunskap om Kristus växa tillsammans med Petrus. Den tillväxten kan ge oss hopp och perspektiv i vår egen strävan att tro. När vi ser hur det som Kristus förväntade sig av Petrus stod klart för honom, och sedan ser hans mod och hängivenhet när han arbetade för att fullfölja sitt uppdrag från Frälsaren, kan vi själva undra: ”Vad förväntar Kristus sig av mig?” och ”gör jag tillräckligt?” När vi studerar Petrus vittnesbörd om Kristus blir vi själva angelägna om att upprepa hans ord: ”Vi tror och förstår att du är Guds Helige” (Joh. 6:69).