”Han skulle befria oss”

Ledarskapsmötena för Koriyama zon hölls nästan alltid på torsdagar. Men den här gången hade mötet flyttats till fredagen den 11 mars 2011 – dagen när jordbävningen inträffade. Ledarskapsmötena bestod vanligtvis bara av zon- och distriktsledarna. Den här gången hade alla missionärerna i zonen inbjudits till ledarskapsmötet. Det innebar att dagen när jordbävningen inträffade var de missionärer i Japanmissionen Sendai som bodde närmast kärnkraftsreaktorerna som skadades av jordbävningen och tsunamin långt borta från sina lägenheter och satt i säkerhet på ledarskapsmötet i kyrkan i Koriyama. Herren hade flyttat dem till säker mark.

Missionärerna på vårt ledarskapsmöte var inte de enda som hade blivit ledda till säkerhet innan jordbävningen slog till. Missionärer lär sig tidigt att lita till Herren och till Andens maningar. När jordbävningen slog till fanns det ingen tid till att ringa ledare för att få vägledning. De andra missionärerna överlevde för att de redan hade följt Anden, som ledde dem till de säkra platser som vår himmelske Fader hade berett åt dem.

Efter jordbävningen begav sig många missionärer till evakueringscenter. Några zoner drogs instinktivt mot kyrkans möteshus som hade ådragit sig förhållandevis liten skada och där de kunde känna den Helige Andens frid starkare. Några få lyckligt lottade kunde stanna kvar i sina lägenheter, utan värme, vatten, elektricitet eller mat. Men alla var i säkerhet.

Eftersom jag inte visste att kärnkraftverken hade skadats försökte jag först skicka tillbaka missionärerna som var på ledarskapsmötet till sina lägenheter omedelbart efter jordbävningen. Men Herren satte hinder i vägen. Det gick inga bussar eller tåg. Så vår himmelske Fader fortsatte att bevara missionärerna tryggt i Koriyama.

Jag trodde att jag skulle behövas i missionshemmet nära jordbävningens epicentrum. Men efter att ha kört i åtta timmar på skadade och blockerade vägar insåg vi att det inte gick. Det visade sig att vi, genom att stanna kvar i Koriyama, hade större chans att hjälpa till med evakueringen av våra andra missionärer, en process som ytterligare bevisar att Herren vakade över oss.

Efter jordbävningen var det svårt att få tag på bensin. De lastbilar som körde bränsle och kunde manövrera längs de skadade vägarna var mycket långsamma, vilket resulterade i en tre timmar lång väntan på bensin, om det alls gick att få tag på någon. Men Herren sörjde för oss på mirakulösa sätt. När vi till exempel evakuerade systrar och äldster i säkerhet i Niigata på andra sidan ön, insåg vi att vi hade kört i 18 timmar på en enda tank, och bensinmätaren hade hela tiden stått på ”full”. När vi närmade oss Niigata gick bensinmätaren genast ner på ”tom”.

Som väl var fortsatte vår kärleksfulle Fader att leda en välordnad evakuering mitt i all förödelse. Det var farligt att företa längre resor. Det kom flera efterskalv. Kollektivtrafiken låg nere. Det blev avbrott i vatten- och eltillförseln och det var nästan omöjligt att köpa bensin eller mat. Syster Tateoka och jag insåg mycket väl att vi var de enda som kunde nå två äldster i ett bergigt område och två andra äldster på andra sidan av berget, på andra sidan ön. Motorvägarna var stängda, så den här sista resan skulle ta fem eller sex timmar norrut uppför berget på småvägar, ytterligare två till tre timmar över bergen och ner till Tsuruoka, och sedan fyra timmar till innan vi var tillbaka i säkerhet.

Vi gav oss av tidigt på morgonen den 16 mars och kom fram till äldste Ohsugis och äldste Yuasas lägenhet omkring fem på kvällen. För att hämta de två sista äldsterna behövde vi åka tillbaka söderut, över en bergskam och ner till staden Tsuruoka. Med mindre än en halv bensintank förstod vi att vi inte kunde vända tillbaka. På vägen till de två sista äldsterna började det snöa. Snart befann vi oss i en rykande snöstorm och körde i mindre än 25 kilometer i timmen. Jag kunde inte se mittlinjerna på vägen.

När vi äntligen nådde bergskammen vid halv åtta-tiden blev vi stoppade av polisen. En polisman berättade att en snölavin hade blockerat vägen och stängt igen bergspasset. Han sa att vi inte kunde köra längre. Vi var tvungna att vända om och ta en annan väg till andra sidan ön, runt lavinen. Utan tillräckligt med bensin att ta oss runt lavinen verkade det inte finnas något sätt att nå äldste Lay och äldste Ruefenacht i Tsuruoka.

Bild

earthquake aftermath 2

Beklämda vände vi tillbaka enligt anvisningarna från polisen. Jag bad äldsterna i bilen att ringa alla medlemmar i Yamagata församling och se om det fanns någon som kunde ge oss lite bensin. Vi stannade och bad innerligt för att få all den kraft från himlen som vi kunde. Vi bad om ytterligare ett underverk och vände oss på nytt till Herren.

Missionärerna ringde varje aktiv medlem. Men ingen hade bensin. Bensinstationerna hade slut på bensin och var stängda. Då kände missionärerna sig manade att ringa en mindre aktiv vän, broder Tsuchihashi. Vår himmelske Fader hade ännu en gång väglett oss. Broder Tsuchihashi kunde ge oss 20 liter bensin. Men för att träffa den gode brodern behövde vi köra ännu en timme norrut, i motsatt riktning mot vart vi ville komma. Den mängden bensin skulle vara till hjälp men inte räcka för att ta oss runt snölavinen.

Med tro åkte vi norrut, utan att veta hur vi skulle kunna hämta de båda äldsterna. Vi tog oss till staden Shinjo där vi fick de tjugo literna bensin. Strax därefter fick jag ett samtal från president Yoshida, min rådgivare, som var mycket orolig eftersom vi inte hade kommit tillbaka än. Han frågade var vi var och när jag sa Shinjo blev han chockad över vår långa omväg. Han hade ingen möjlighet att nå oss och hjälpa oss återvända.

Då tittade han på en karta och stammade fram med känslosam röst: ”Det finns ett litet bergspass som inte är så välkänt som tar er från Shinjo till äldsterna i Tsuruoka.” Herren hade berett en väg åt oss så att vi kunde vara exakt där vi behövde vara för att kunna köra runt snölavinen. Den mängd bensin vi hade fått var exakt den mängd som vi behövde för att säkert ta oss runt lavinen och hämta äldsterna.

När jag kontaktade var och en av missionärerna efter jordbävningen och fick veta hur de alla hade vägletts till säker mark precis före jordbävningen och tsunamin, blev jag så tacksam. Två missionärer, som hade blivit skyddade från tsunamin genom att klättra upp till fjärde våningen av ett evakueringscenter, uttryckte sin tacksamhet för att de hade bevarats under stor fara.

De kände att Helamans ord beskrev deras situation: ”Herren vår Gud ingav oss förvissning om att han skulle befria oss, ja, han talade frid till våra själar och skänkte oss stor tro och fick oss att hoppas på att vi genom honom skulle bli befriade” (Alma 58:11).