2018
Min mission i släkten
February 2018


Min mission i släkten

Författaren bor i Chihuahua, Mexiko.

Missionspresidentens fråga stannade kvar hos mig – varför hade Herren låtit mig stanna kvar och avsluta min mission?

Bild
sister lagunes

När jag öppnade min missionskallelse blev jag förvånad när jag såg att jag hade blivit kallad till Mexikomissionen Veracruz. Min familj bodde i Veracruz när jag föddes, och de flesta i min släkt bor där. Vi är de enda medlemmarna i kyrkan i vår familj, så jag gladdes åt tanken att få möjlighet att berätta om evangeliet för mina släktingar.

Men när jag väl var där kom jag inte till något av områdena där mina släktingar bodde. Jag gav deras adresser till mina kamrater så att de kunde besöka dem.

När jag hade varit där i femton månader började jag få problem med ena knät. Jag hade mycket ont och ibland var smärtan outhärdlig. När jag besökte en läkare sa han att en operation var enda lösningen. Det innebar att jag skulle åka hem från missionen i förtid. Jag kunde inte fatta att det här hände. Jag hade bara tre månader kvar.

Jag bestämde mig för att vända mig till Herren och be om tröst och, om möjligt, ett underverk. Som svar på bönen kände jag en enorm lättnad. Missionspresidentens fru uppmanade mig med uppriktig moderlig kärlek att åka hem och återhämta mig, så jag skrev till min familj och berättade att jag skulle komma hem om två veckor.

Sedan blev jag intervjuad av missionspresidenten. Han sa att mamma hade kontaktat honom och gett honom ett alternativ: Hon kunde komma till Veracruz och ta hand om mig hemma hos min moster och morbror tills jag hade återhämtat mig, eftersom jag behövde avbryta missionsarbetet för en tid. Missionspresidenten sa att det kunde vara ett rimligt alternativ men att han behövde begära tillstånd för det.

När jag senare fick vet att det hade blivit godkänt kände jag hur hjärtat hoppade till av glädje – jag kunde stanna kvar och avsluta min mission! Jag höll en bön av tacksamhet.

När dagen var inne för min operation, sa missionspresidenten till mig: ”Syster Gómez, du måste ta reda på varför Herren lät dig stanna kvar i Veracruz.” Från det ögonblicket var jag fast besluten att ta reda på anledningen.

Samma dag sa mamma, som hade kommit till Veracruz: ”Mamá Lita (min farmor) kommer till sjukhuset för att hälsa på dig. Det här är ett bra tillfälle att fråga henne om dina förfäder.”

”Vilken bra idé!” tänkte jag. Jag var så ivrig över att få fråga mina släktingar om mina förfäder. Mamá Lita frågade mig vad det innebar att vara missionär. Jag undervisade henne om återställelsen och sedan berättade jag om frälsningsplanen eftersom farfar – hennes man – hade dött för några år sedan. Sedan kom frågan jag hade hoppats på att hon skulle ställa: ”Kommer jag att få träffa min käresta igen?”

Hennes fråga gjorde mig glad och jag svarade: ”Javisst får du det!” Hennes ögon tindrade. Det var underbart att berätta om den eviga sanningen för henne. Det kom flera frågor, alla inriktade på frälsningsplanen. Jag i min tur ställde frågorna jag hade om min släkt så att jag kunde fylla i mitt släktträd. Jag kände hur Anden hjälpte henne att förstå frälsningsplanen.

När jag senare besökte resten av mina släktingar pratade jag med mormor som hjälpte mig hitta fler släktnamn. Jag kunde också berätta om evangeliet för alla vi besökte.

Jag insåg varför Gud hade låtit mig komma till Veracruz på mission och sedan stanna kvar efter min operation. Jag återvände till missionen med en djup kärlek till släktforskning. Tack vare mammas ömma vård kunde jag avsluta min mission.

Farmor dog ett år senare vilket gjorde mig mycket ledsen. Å andra sidan var jag tacksam och ivrig över att kunna tjäna i templet för henne ett år senare. När jag döptes för henne kunde jag inte hålla tillbaka glädjetårarna. Hon skulle äntligen få vara tillsammans med sin käresta igen, som hon hade varit gift med i över 60 år.

Jag är övertygad om att Herren vet vad vi önskar. Han lät mig stanna kvar i Veracruz för att jag skulle kunna undervisa min släkt och förkunna det glada budskap som vår Frälsare Jesus Kristus kom med. Jag vet att jag en dag kommer att träffa mina farföräldrar igen. Vi har ansvaret att utföra våra släktingars arbete så att Gud en dag kan säga till oss: ”Kom till mig, du välsignade, det finns en plats beredd åt dig i min Faders boningar” (Enos 1:27).