Plåtar av guld

Bild

Moroni appearing

Han kallade mig vid namn, av Michael Malm

Tre år och tre skördar passerade. Joseph arbetade de flesta dagar med att röja mark, plöja och arbeta som lejd arbetskraft för att få ihop pengar till den årliga kontantbetalningen på familjens egendom. Arbetet gjorde att han sällan kunde gå i skolan och på fritiden var han oftast tillsammans med familjen eller med andra arbetare.

Joseph och hans vänner var unga och lättsinniga. Ibland gjorde de dumma misstag och Joseph upptäckte att bara för att han blivit förlåten en gång betydde det inte att han aldrig behövde omvända sig igen. Och inte heller hade den fantastiska synen besvarat alla frågor eller gjort slut på hans förvirring för gott.¹ Så han försökte hålla sig nära Gud. Han läste Bibeln, litade på Jesu Kristi makt att frälsa honom och lydde Herrens befallning om att inte ansluta sig till någon kyrka.

Liksom många andra i trakten, inklusive hans far, trodde Joseph på att Gud kunde uppenbara kunskap genom föremål som käppar och stenar, liksom han hade gjort med Mose, Aron och andra i Bibeln.² En dag när Joseph hjälpte en granne att gräva en brunn hittade han en liten sten djupt nere i jorden. Eftersom Joseph kände till att folk ibland använde särskilda stenar för att leta efter försvunna saker eller gömda skatter, undrade han om det var en sådan sten som han hade hittat. När han såg in i den såg han sådant som var osynligt för det naturliga ögat.³

Josephs förmåga att använda stenen imponerade på familjen, som såg det som ett tecken på gudomlig välvilja.⁴ Men även om Joseph hade siargåvan var han fortfarande osäker på om Gud var nöjd med honom. Han kände inte längre samma förlåtelse och frid som han hade känt efter synen av Fadern och Sonen. I stället kände han sig ofta fördömd för sin svaghet och sina ofullkomligheter.⁵

Den 21 september 1823 låg den sjuttonårige Joseph vaken på sovloftet som han delade med sina bröder. Han hade varit uppe sent den kvällen och hört familjen prata om olika kyrkor och läror som dessa predikade. Nu sov alla och det var tyst i huset.⁶

I mörkret började Joseph be och bönföll innerligt Gud om att förlåta hans synder. Han längtade efter att få tala med en himmelsk budbärare som kunde bekräfta hur hans förhållande till Herren var och ge honom den kunskap om evangeliet som hade lovats honom i lunden. Joseph visste att Gud hade besvarat hans böner förut och han hade full förtröstan på att Gud skulle svara igen.

När Joseph bad visade sig ett sken bredvid sängen och det blev allt starkare tills det fyllde hela loftet. Joseph tittade upp och såg en ängel stående i luften. Ängeln bar en sömlös vit mantel som gick ner till handlederna och vristerna. Ljus strålade ut från honom och hans ansikte lyste som blixten.

Först blev Joseph rädd, men snart fylldes han av frid. Ängeln kallade Joseph vid namn och presenterade sig som Moroni. Han sa att Gud hade förlåtit Josephs synder och nu hade ett verk för honom att utföra. Han sa att man skulle tala både gott och ont om Josephs namn bland alla nationer.⁷

Moroni berättade om några guldplåtar som låg nedgrävda i en kulle i närheten. På plåtarna var en uppteckning inristad om ett forntida folk som en gång bodde på den amerikanska kontinenten. Uppteckningen berättade om deras ursprung och om hur Jesus Kristus besökte och undervisade dem om evangeliets fullhet.⁸ Moroni sa att två siarstenar, som Joseph senare kallade urim och tummim eller uttydare, var nedgrävda tillsammans med plåtarna. Herren hade förberett de här stenarna så att Joseph kunde översätta uppteckningen. De klara stenarna var fästa tillsammans på en bröstplåt.⁹

Under resten av besöket citerade Moroni ur bibelböckerna Jesaja, Joel, Malaki och Apostlagärningarna. Herren skulle komma snart, förklarade han, och människosläktet skulle inte uppfylla sin skapelses syfte om inte Guds forntida förbund först blev förnyat.¹⁰ Moroni sa att Gud hade valt ut Joseph till att förnya förbundet och att om han valde att vara trofast mot Herrens befallningar så skulle han vara den som fick uppenbara uppteckningen på plåtarna.¹¹

Innan han lämnade Joseph befallde ängeln honom att ta hand om plåtarna och att inte visa dem för någon, utom då han fick tillsägelse om det, och varnade honom för att han skulle förgås om han inte lydde det här rådet. Ljuset samlades sedan runt Moroni och han steg upp till himlen.¹²

När Joseph låg och tänkte på synen, fylldes rummet av ljus igen och Moroni visade sig återigen och gav samma budskap som tidigare. Sedan avlägsnade han sig igen, bara för att visa sig på nytt och ge samma budskap en tredje gång.

”Nu måste du akta dig Joseph”, sa han. ”När du går för att hämta plåtarna kommer ditt sinne att fyllas av mörker, och allt slags ont kommer att forsa in i dina tankar för att hindra dig från att hålla Guds befallningar.” För att vägleda Joseph till någon som kunde ge honom stöd, uppmanade Moroni honom att berätta om synen för sin far.

”Han kommer att tro varje ord du säger”, lovade ängeln.¹³

Följande morgon sa Joseph inget om Moroni, även om han visste att hans far också trodde på syner och änglar. I stället tillbringade de morgonen med att skörda tillsammans med Alvin på ett fält i närheten.

Arbetet var tungt. Joseph försökte hålla jämna steg med sin bror när de svingade sina liar fram och tillbaka genom den högväxta säden. Men Moronis besök hade hållit honom vaken hela natten och hans tankar gick hela tiden tillbaka till den forntida uppteckningen och kullen där den var nedgrävd.

Efter en stund slutade han arbeta, vilket Alvin lade märke till. ”Vi måste fortsätta jobba”, ropade han till Joseph, ”annars får vi inte vårt arbete gjort.”¹⁴

Joseph försökte arbeta hårdare och snabbare, men vad han än gjorde kunde han inte hålla jämna steg med Alvin. Efter en stund märkte Joseph sr att Joseph såg blek ut och hade slutat arbeta igen. ”Gå hem”, sa han eftersom han trodde att hans son var sjuk.

Joseph lydde sin far och stapplade tillbaka mot huset. Men när han försökte klättra över ett staket föll han ihop på marken, helt utmattad.

När han låg där och samlade kraft såg han Moroni stå över honom igen, omgiven av ljus. ”Varför berättade du inte för din far vad jag sa till dig?” frågade han.

Joseph sa att han var rädd att hans pappa inte skulle tro honom.

”Han kommer att tro dig” försäkrade Moroni och upprepade sedan sitt budskap från föregående natt.¹⁵

Joseph sr grät när hans son berättade för honom om ängeln och budskapet. ”Det var en syn från Gud”, sa han. ”Följ den.”¹⁶

Bild

Hill Cumorah

Flygfoto av kullen Cumorah och omgivningar, Craig Dimond

Joseph gav sig genast av mot kullen. Under natten hade Moroni visat honom i en syn var plåtarna låg gömda, så han visste vart han skulle gå. Kullen, en av de största i området, låg omkring fem kilometer från hans hem. Plåtarna var nedgrävda under en stor, rund sten på västra sidan av kullen, inte långt från toppen.

Joseph tänkte på plåtarna där han gick. Även om han visste om att de var heliga var det svårt för honom att låta bli att undra hur mycket de var värda. Han hade hört talas om gömda skatter som skyddades av andar, men Moroni och plåtarna som han hade beskrivit skilde sig från de berättelserna. Moroni var en himmelsk budbärare utsedd av Gud till att överlämna uppteckningarna i säkerhet till Guds utvalde siare. Och plåtarna var värdefulla, inte för att de var av guld, utan för att de vittnade om Jesus Kristus.

Men Joseph kunde ändå inte låta bli att tänka att han nu visste precis var han kunde hitta en skatt som var tillräckligt stor för att rädda hans familj från fattigdom.¹⁷

När Joseph kom fram till kullen letade han upp platsen som han hade sett i synen och började gräva vid foten av stenen tills kanterna blev synliga. Sedan hittade han en stor gren och använde den som hävstång för att lyfta stenen och häva den åt sidan.¹⁸

Under stenen låg en kista vars väggar och botten var gjorda av sten. När Joseph tittade in i den såg han guldplåtarna, siarstenarna och bröstplåten.¹⁹ Plåtarna var fulltecknade med forntida skrift och sammanbundna på ena sidan av tre ringar. Varje plåt var omkring 15 centimeter bred och 20 centimeter hög, och tunn. En del av plåtarna verkade vara förseglade så att ingen kunde läsa dem.²⁰

Häpen undrade Joseph igen hur mycket plåtarna kunde vara värda. Han sträckte sig mot dem, och fick plötsligt en stöt. Han ryckte tillbaka handen men sträckte sig efter dem två gånger till, och fick en stöt varje gång.

”Varför kan jag inte få tag i boken?” utropade han.

”Därför att du inte har hållit Herrens bud”, svarade en röst i närheten.²¹

Joseph vände sig om och såg Moroni. Genast fylldes hans minne med budskapet från föregående natt och han förstod att han hade glömt uppteckningens verkliga syfte. Han började be, och hans själ och sinne vaknade för den Helige Anden.

”Se”, befallde Moroni. En ny syn uppenbarades för Joseph och han såg Satan omgiven av sin otaliga skara. ”Allt detta visas för dig, det goda och det onda, det heliga och det orena, Guds härlighet och mörkrets makt”, sa ängeln, ”för att du hädanefter ska ha lärt känna de två makterna och aldrig bli påverkad eller övervunnen av den onde.”

Han befallde Joseph att rena sitt hjärta och stärka sitt sinne så att han kunde ta emot uppteckningen. ”Om dessa heliga ting ska erhållas måste det ske genom bön och trofasthet i att lyda Herren”, förklarade Moroni. ”De förvaras inte här i syfte att vinna den här världens rikedom och ära. De beseglades genom trons bön”.²²

Joseph frågade när han kunde få plåtarna.

”Den tjugoandra dagen i nästa september”, svarade Moroni, ”om du tar rätt person med dig.”

”Vem är rätt person?” frågade Joseph.

”Din äldste bror.”²³

Ända sedan Joseph var barn visste han att han kunde lita på sin äldste bror. Alvin var nu 25 år och kunde ha skaffat en egen gård om han hade velat. Men han hade valt att stanna på familjens gård för att hjälpa sina föräldrar att komma i ordning och vara trygga på sin mark när de blev äldre. Han var allvarlig och hårt arbetande och Joseph älskade och beundrade honom oerhört mycket.²⁴

Kanske insåg Moroni att Joseph behövde sin brors visdom och styrka för att bli en sådan person som Herren kunde anförtro plåtarna åt.

När Joseph kom hem den kvällen var han trött. Men hans familj samlades omkring honom så fort han kom in genom dörren, ivriga att få veta vad han hade hittat vid kullen. Joseph började berätta för dem om plåtarna, men Alvin avbröt Joseph när han märkte hur trött han såg ut.

”Vi går och lägger oss”, sa han, ”och så går vi upp tidigt i morgon och arbetar.” De skulle ha gott om tid nästa dag för att höra resten av Josephs berättelse. ”Om mor ger oss tidig middag”, sa han, ”kan vi alla sedan ha en härlig, lång kväll till att sitta tillsammans och höra dig berätta.”²⁵

Nästa kväll berättade Joseph vad som hade hänt på kullen och Alvin trodde honom. Som äldste son i familjen hade Alvin alltid känt ett ansvar för sina åldrande föräldrars fysiska välfärd. Han och hans bröder hade till och med börjat bygga ett större hus för familjen så att de skulle kunna få det lite mer bekvämt.

Nu verkade det som om Joseph tog hand om deras andliga välfärd. Kväll efter kväll fängslade han familjen med berättelser om guldplåtarna och de människor som hade skrivit dem. Familjen kom närmare varandra och deras hem var fridfullt och lyckligt. Alla kände att något underbart höll på att hända.²⁶

Men så en höstmorgon, mindre än två månader efter Moronis besök, kom Alvin hem med en intensiv smärta i magen. Dubbelvikt av smärtan bad han sin far att kalla på hjälp. När en läkare till slut kom gav han Alvin en hög dos av en kritvit medicin, men den gjorde bara allting värre.

Alvin låg till sängs i flera dagar och vred sig av smärta. När han förstod att han antagligen skulle dö, kallade han till sig Joseph. ”Gör allt vad du förmår för att kunna ta emot uppteckningen”, sa Alvin. ”Var trofast i att ta emot undervisning och lyd varje befallning du får.”²⁷

Han dog kort därpå och sorgen sänkte sig över huset. På begravningen antydde predikanten i princip att Alvin hade kommit till helvetet, och använde hans död för att varna andra för vad som skulle hända om inte Gud ingrep för att rädda dem. Joseph sr var rasande. Hans son hade varit en god ung man och han kunde inte tro att Gud skulle fördöma honom.²⁸

Med Alvin borta upphörde allt prat om guldplåtarna. Han hade varit ett sådant starkt stöd för Joseph i hans gudomliga kall att familjen tänkte på hans död bara plåtarna nämndes. De stod inte ut med det.

Joseph saknade Alvin hemskt mycket och tog hans död särskilt hårt. Han hade hoppats att kunna förlita sig på sin äldste brors hjälp med att få plåtarna. Nu kände han sig övergiven.²⁹

Bild

statue of Moroni

När dagen slutligen kom då Joseph skulle återvända till kullen, gick han ensam. Utan Alvin var han osäker på om Herren skulle anförtro honom plåtarna. Men han trodde att han skulle klara att hålla alla befallningar som Herren hade gett honom, vilket hans bror hade rått honom till. Moronis instruktioner för att han skulle kunna få plåtarna var tydliga. ”Du måste ta dem och gå direkt till huset utan dröjsmål”, hade ängeln sagt, ”och låsa in dem.”³⁰

På kullen baxade han undan stenen, sträckte sig efter plåtarna i kistan och lyfte ut dem. Då fick han en tanke: De andra sakerna i kistan var värdefulla och borde gömmas innan han gick hem. Han satte ner plåtarna och vände sig om för att täcka över kistan. Men när han vände tillbaka till plåtarna var de borta. Förskräckt föll han på knä och bad att få veta var de var.

Moroni visade sig och sa till Joseph att han återigen hade misslyckats med att följa anvisningarna. Han hade inte bara ställt ifrån sig plåtarna innan han hade satt dem i tryggt förvar, utan han hade dessutom släppt dem ur sikte. Även om den unge siaren var villig att utföra Herrens verk, kunde han ännu inte skydda den forntida uppteckningen.

Joseph var besviken på sig själv, men Moroni instruerade honom att komma tillbaka och hämta plåtarna följande år. Han lärde honom också mer om Herrens plan för Guds rike och om det stora verk som började rulla fram.

Men när ängeln hade försvunnit och Joseph lommade nedför backen, var han ändå orolig för vad hans familj skulle tro när han kom hem tomhänt.³¹ När han klev in i huset väntade de på honom. Hans far frågade om han hade plåtarna.

”Nej”, svarade han. ”Jag kunde inte få tag i dem.”

”Såg du dem?”

”Jag såg dem men jag kunde inte ta dem.”

”Jag skulle ha tagit dem”, sa Joseph sr, ”om jag hade varit i ditt ställe.”

”Du vet inte vad du säger”, sa Joseph. ”Jag kunde inte få tag i dem, eftersom Herrens ängel inte lät mig.”³²