Jag kände mig som hemma igen

Jag var inte redo för min brors telefonsamtal. ”Mamma har precis gått bort”, sa han. ”Hon ramlade och slog i huvudet.”

Jag var chockad. Mamma var borta. Men jag hade ju pratat med henne kvällen innan! Jag frågade mig om och om igen varför det hade hänt. Jag kunde inte förstå varför hon behövde lämna mig. Jag var arg! Jag var arg i flera veckor.

Till slut hade jag bestämt mig för vem som var skyldig. Det var Guds fel. Han tog henne ifrån mig för tidigt. Mamma missade många stora händelser i mitt liv, och jag tyckte att det var på grund av honom. Jag tillhörde inte kyrkan just då, men jag var en hängiven kristen. I stället för att lita till Gud för att få styrka, vände jag mig bort från honom och utestängde honom från mitt liv.

Jag saknade mamma så mycket. Under mitt uppväxt var hemmet med mina föräldrar en trygg plats. Oavsett var jag var eller vad jag gjorde så kände jag mig hemma när jag pratade med mamma eller var med henne. Nu var den där ”hemmakänslan” borta.

Åren gick och jag tappade nästan all min tro. Jag försökte förstå varför mamma behövde dö, men inget gav mig frid. Sedan hade jag i ungefär en vecka en tanke som kom upprepade gånger: Jag behövde vända mig mot himlen för att förstå. Jag berättade det för en kär vän som var medlem i kyrkan. Hon frågade om jag ville veta mer om hennes tro.

Jag insåg det inte med en gång, men Anden hade väckt min själ från en djup sömn. Ju mer jag lärde mig om evangeliet, desto mer kände jag att jag hade hittat en trygg plats igen. Känslan av att vara ”hemma” kom tillbaka.

Jag döptes i maj 2013. Jag är tacksam för att min tro kom tillbaka. Jag vänder mig inte bort från Gud längre. I stället omfamnar jag honom. Jag är fortfarande ledsen över mammas plötsliga bortgång, men tack vare min tro på Gud vet jag att jag en dag får vara ”hemma” med mamma och min familj för evigt.