Porträtt av tro

Rakotomalala Alphonse

Sarodroa, Madagaskar

När Rakotomalala blev intresserad av evangeliet låg den närmaste kyrkan i Antsirabe, en stad som ligger 5 mil bort från hans by i Sarodroa. Rakotomalala och en vän lyckades hitta ett sätt att ta sig till kyrkan varje söndag.

I dag finns det ett litet möteshus i Sarodroa dit över 100 medlemmar kommer varje söndag. Rakotomalala har sett sin by omfamna evangeliet. Fyra missionärer har sänts ut från Sarodroa och kyrkan fortsätter att växa.

Cody Bell, fotograf

När farfar blev sjuk åkte jag till Antsirabe för att vara hos honom. Missionärerna kom hem till honom flera gånger. Farfar och jag tillhörde inte kyrkan, men han tyckte om att prata med missionärerna. En kväll gav de farfar en välsignelse, och efter en hemafton gav de oss en Mormons bok.

”Läs den här boken och fråga Gud om den är sann”, sa de.

När jag kom tillbaka till Sarodroa ville jag inte läsa Mormons bok, för jag trodde inte att den var sann. Så en dag blev jag så sjuk att jag var hemma i flera dagar. När jag ville ha något att göra hittade jag Mormons bok och började läsa.

Senare återvände jag till Antsirabe och träffade missionärerna. De lärde mig mer om Mormons bok och om profeten Joseph Smith. Jag sa till dem att vi inte behöver profeter och att det inte fanns någon profet i dag. Missionärerna bad mig att be till Gud och fråga om det fanns en profet nu. De lovade att Gud skulle svara mig. Jag bad och kände att det som missionärerna hade sagt var sant.

Jag ville gå i kyrkan, men hade inga pengar till bussen. Jag pratade med min vän Razafindravaonasolo och hon sa att vi kunde åka på min cykel. Vi cyklade i två timmar från Sarodroa till Antsirabe varje söndag. När jag blev för trött för att trampa satt jag på pakethållaren medan hon trampade. Och när hon blev trött bytte vi plats igen.

Till slut blev Razafindravaonasolos familj och jag medlemmar i kyrkan. Vi åkte till kyrkan i Antsirabe tills en gren öppnades i Sarodroa. Vi var så glada att vi kunde gå i kyrkan i vår egen by!

Razafindravaonasolos pappa kallades som grenspresident. En dag pratade han med mig och uppmanade mig att förbereda mig för en mission. Jag trodde inte att jag kunde göra det, men han försäkrade mig att jag kunde det. Jag tackade ja till kallelsen att verka i Madagaskarmissionen Antananarivo. Jag är gift nu och har två barn. Jag är tacksam för min familj och jag har haft fler upplevelser än jag kan nämna som har hjälpt mig veta att den här kyrkan är sann.