Att förstå Islam
Foton från Getty Images
En mosaikillustration från 1800-talet som skildrar Kaba i Mecka, staden där Muhammed föddes och den heligaste staden i den islamiska världen.
På gott och ont går det knappt en dag utan att man ser något om Islam och muslimer i nyheterna. Förståeligt nog är många som inte delar den tron – även sista dagars heliga – nyfikna, och kanske bekymrade. Har vi något gemensamt med våra muslimska grannar? Kan vi leva och arbeta tillsammans?
Först kan viss historisk bakgrund vara till hjälp:
År 610 vandrade en medelålders arabisk handelsman som hette Muhammed uppför kullarna ovanför sin hemstad Mecka för att begrunda och be om den religiösa förvirring som omgav honom. Efteråt berättade han att han hade fått en syn där han kallades att vara en profet för sitt folk. Den här händelsen markerar början på den religion som kallas Islam, ett ord som betyder ”underkastelse” (under Gud). Den som tror på Islam kallas muslim, som betyder ”underkastare”.
Därefter sa Muhammed att han fick många uppenbarelser tills han dog, nästan 25 år senare. Först berättade han om dem för invånarna i sin hemstad. Han varnade för kommande domar från Gud. Han uppmanade sina åhörare att omvända sig och att behandla änkor, föräldralösa och fattiga väl. Han förkunnade de dödas universella uppståndelse och Guds slutliga dom.
Men hånet och förföljelserna som han och hans följare utsattes för blev så intensiva att de var tvungna att fly till staden Medina, en fyra dagar lång färd norrut på kamel.
Där förändrades Muhammeds roll dramatiskt.1 Från att enbart ha predikat och varnat blev han laggivare, domare och politisk ledare över en viktig arabisk stad, och med tiden över den arabiska halvön. Det här första etablerade samhället av troende gav Islam en religiös identitet rotad i lagar och rättvisa som fortfarande är bland dess mest slående och betydande karaktärsdrag.
Två huvudgrupper framträdde bland Muhammeds följare efter hans död 632 e.Kr., där de i huvudsak var oense om vem som skulle efterträda honom som ledare för det islamiska samhället.2 Den största huvudgruppen har kommit att kallas sunni (den gör anspråk på att följa sunna, eller Muhammeds sedvanliga lärdomar, och är relativt flexibel när det gäller successionsordningen). Den andra, som växte upp kring Muhammeds svärson ’Ali, kallades shia ’Ali (’Alis fraktion) och är nu mest känd som shia. Till skillnad från sunni tror shia (shiiter eller shiamuslimer) att rätten att efterträda Muhammed som ledare för samhället tillhör profeten Muhammeds närmaste manlige släkting ’Ali och hans arvtagare.
Trots de här meningsskiljaktigheterna har den islamiska världen varit mer enade, religiöst sett, än kristendomen. Dessutom var den islamiska civilisationen i flera århundraden efter 800 e.Kr. enligt många den mest avancerade i fråga om vetenskap, medicin, matematik och filosofi.
Källor till muslimska lärdomar och sedvänjor
Uppenbarelserna som Muhammed gjorde anspråk på samlades i en bok som kallas Koranen (från det arabiska verbet qara’a, ”att läsa” eller ”att recitera”) inom ett eller två årtionden efter hans död. Koranen som består av 114 kapitel handlar inte om Muhammed. I likhet med Läran och förbunden är det inte en berättelse alls. Muslimer betraktar den som Guds ord, givna direkt till Muhammed.3
Kristna som läser den hittar bekanta teman. Den talar till exempel om hur Gud skapade universum på sju dagar, satte Adam och Eva i Edens lustgård, hur de blev frestade av djävulen, deras fall och kallelsen av en rad efterföljande profeter (varav de flesta också nämns i Bibeln). De här profeterna beskrivs i Koranen som muslimer eftersom de har underkastat sig Guds vilja.
Abraham som beskrivs som Guds vän figurerar ofta i texten.4 (Bland annat tror man att han fick uppenbarelser som han skrev ner men som senare har gått förlorade.5) Mose, Farao och Israels barns uttåg spelar också en roll.
Anmärkningsvärt nog nämns Maria, Jesu mor, 34 gånger i Koranen, jämfört med 19 gånger i Nya testamentet. (Hon är faktiskt den enda kvinna som nämns i Koranen.)
Ett återkommande tema i Koranen är läran om tawhid, ett ord som kan översättas till ”monoteism” eller, mer bokstavligt, till ”göra till en”. Det representerar en av Islams centrala principer: att det bara finns en helt unik gudomlig varelse. ”Han har inte avlat och inte blivit avlad”, förkunnar Koranen, ”och ingen finns som kan liknas vid honom”.6 Det som följer på detta är säkerligen den viktigaste skillnaden mellan Islam och kristendomen: Muslimer tror inte att Jesus Kristus eller den Helige Anden är en del av gudomen. Koranen antyder också att alla är Guds skapelser men enligt den islamiska läran är vi inte hans barn.
Muslimer tror dock att Jesus var en syndfri Guds profet, född av en jungfru och ämnad att spela en central roll i de sista dagarnas händelser. Han nämns ofta och på ett vördnadsfullt sätt i Koranen.
Grundläggande muslimska lärosatser och sedvänjor
Islams fem pelare, som de kallas – kort sammanfattade, inte i Koranen utan i ett uttalande som traditionellt sett tillskrivs Muhammed – framlägger några grundläggande muslimska lärosatser:
1. Trosbekännelsen
Om Islam har en universell troslära så är det shahada – ”trosbekännelsen” eller ”vittnesbördet”. Begreppet härrör från en arabisk formel som kan översättas till följande: ”Jag vittnar om att det inte finns någon gudom utom Gud [Allah] och att Muhammed är Guds sändebud.” Shahada är inkörsporten till Islam. Att citera den med uppriktig tro är att bli muslim.
Den arabiska motsvarigheten till ordet Gud är Allah. En sammandragning av orden al- (bestämd artikel) och ilah (”gud”) är inte ett egennamn utan en titel, och är nära besläktat med hebreiskans Elohim.
Eftersom det inte finns något islamiskt prästadöme så finns det inte några prästadömsförrättningar. Inte heller finns det någon enskild islamisk ”kyrka”. Därför är förkunnelsen av shahada på sätt och vis en islamisk motsvarighet till dopet. Den nuvarande bristen på en formell, enad, världsomfattande ledarskapsstruktur får vissa konsekvenser. Det finns till exempel ingen universell ledare för världens muslimer, ingen som talar för hela gemenskapen. (Muhammed anses allmänt sett vara den sista profeten.) Det innebär också att det inte finns någon kyrka som terrorister eller avfällingar kan uteslutas från.
2. Bönen
Många icke-muslimer känner till den muslimska rituella bönen som kallas salat, där man gör ett visst antal nedfallningar, fem gånger om dagen. Genom att citera vissa verser från Koranen och lägga pannan mot marken visar man ödmjuk underkastelse under Gud. En mer spontan bön, som kallas duáa, kan uppsändas när som helst och kräver inga nedfallningar.
För bönerna mitt på dagen på fredagar är muslimska män ålagda och muslimska kvinnor uppmuntrade att be i en moské (från arabiskans masjid, eller ”plats för nedfallan”). Där samlas de i könsseparerade grupper och sätter sig i rader. De ber efter ledning av moskéns imam (från arabiskans amama, vilket betyder ”framför”), och lyssnar på en kort predikan. Men fredagen är inte en exakt motsvarighet till sabbaten. Fastän veckoslutet i de flesta muslimska länder är inriktade på yawm al-jum’a (”samlingsdagen”) eller fredagen, anses det inte vara fel att arbeta den dagen.
3. Allmosan
Zakat (”det som renar”) innebär att man ger välgörande donationer till hjälp för fattiga, samt till moskéer och annan islamisk verksamhet. Den beräknas i allmänhet som 2,5 procent av en muslims totala förmögenhet, över ett visst minimibelopp. I vissa muslimska länder samlas den in av staten. I andra är den frivillig.
4. Fasta
Varje år avstår hängivna muslimer från vatten, mat och sexuellt umgänge från soluppgång till solnedgång under hela månvarvet som kallas Ramadan. De ägnar sig vanligtvis åt att hjälpa fattiga och läsa Koranen under månaden.7
5. Vallfärden
Muslimer som har hälsan och resurser till att göra det bör företa en pilgrimsfärd till Mecka minst en gång i sitt liv. (Ett besök i Medina, den näst heligaste staden inom Islam, ingår vanligtvis, men är inte obligatorisk.) För trofasta muslimer är det här en djupt andlig och rörande händelse, som att personligen vara med på generalkonferensen, eller att besöka templet för första gången.
Aktuella frågor
Tre huvudpunkter som just nu bekymrar icke-muslimer angående Islam är det religiösa våldet; den islamiska lagen, eller sharia, och Islams behandling av kvinnor.
Vissa extremister har använt begreppet jihad enbart i betydelsen ”heligt krig”, men ordet innebär egentligen ”praktiskt arbete”, till skillnad från ”enbart” bön och skriftstudier.
Muslimska juristers och tänkares uppfattning av jihad varierar. Grundläggande juridiska källor hävdar till exempel att ett acceptabelt militärt jihad måste vara defensivt och att motståndarna måste förvarnas och tillåtas få möjlighet att upphöra med provocerande handlingar. Vissa jurister och andra muslimska tänkare i dag menar att jihad kan vara vilken praktisk handling som helst som har för avsikt att gynna det islamiska samhället eller förbättra världen i stort. Muhammed lär ha skilt mellan ”större jihad” och ”mindre jihad”. Det senare, sa han, är krigföring. Men större jihad är att bekämpa orättvisor likaväl som ens personliga motstånd mot att leva rättfärdigt.
Dagens islamiska terrorism säger sig ha religiösa rötter, men det är uppenbart att den speglar ett missnöje med sociala, politiska och ekonomiska förhållanden som har lite eller inget samband med religionen som sådan.8 Dessutom är viktigt att påpeka att den stora majoriteten av världens muslimer inte står bakom terroristerna i deras våld.9
Sharia är något annat som bekymrar en del icke-muslimer. Med ursprung i Koranen och hadith – korta rapporter om vad Muhammed och hans närmaste anhängare sa och gjorde som blev förebilder för muslimskt beteende, och som kompletterar och förklarar stycken i Koranen – utgör sharia normerna för muslimskt uppförande.10 Regler som styr både mannens och kvinnans klädsel (till exempel hijaben, eller slöjan) finns i sharia. I vissa muslimska länder är klädseln ett krav, medan det är ett personligt val i andra. Sharia tar också upp sådant som personlig hygien, bönens längd och innehåll, samt regler angående äktenskap, skilsmässa och arv. Så när muslimer anger i enkäter att de vill följa sharia, så gör de kanske eller kanske inte ett politiskt uttalande. De kanske bara säger att de vill leva ett äkta muslimskt liv.
Många icke-muslimer, när de tänker på Islams behandling av kvinnor, tänker omedelbart på månggifte och slöjor. Men den kulturella verkligheten är mycket mer komplicerad än så. Många stycken i Koranen förkunnar att kvinnor och män är jämlika, medan andra verkar tilldela dem underordnade roller. Säkerligen finns det seder i många islamiska länder – ofta med rötter i förislamisk stamkultur eller andra tidigare seder – som gör kvinnorna underställda. Men sättet muslimer ser på kvinnans roller varierar stort från land till land och även inom länder.
Sista dagars heligas syn på Islam
Hur kan då vi som sista dagars heliga bygga relationer med muslimer, trots skillnaderna i våra trosuppfattningar?
För det första bör vi erkänna muslimernas rätt att ”tillbe hur, var eller vad de vill” (TA 1:11). 1841 godkände stadsfullmäktige i Nauvoo ett lagförslag om religionsfrihet som garanterade ”tolerans och lika förmåner” för ”katoliker, presbyterianer, metodister, baptister, sista dagars heliga, kväkare, episkopaler, universalister, unitarier, muhammedaner [muslimer] och alla andra religiösa sekter och samfund”.11
Vi bör också komma ihåg att kyrkans ledare i allmänhet har varit anmärkningsvärt positiva i sin uppskattning av Islams grundare. År 1855, till exempel, under en tid när många kristna fördömde Muhammed som antikrist, gav äldsterna George A. Smith (1817–1875) och Parley P. Pratt (1807–1857) i de tolv apostlarnas kvorum långa predikningar där de inte bara visade att de hade en imponerande välinformerad och rättvis uppfattning om islamisk historia utan också prisade Muhammed själv. Äldste Smith påpekade att Muhammed ”utan tvekan upprestes av Gud i syftet” att predika mot avgudadyrkan, och han uttryckte sympati för muslimerna som, i likhet med sista dagars heliga, har svårt ”att få en sanningsenlig historia” upptecknad om sig. Äldste Pratt talade direkt efteråt och uttryckte uppskattning för Muhammeds lära och för det muslimska samhällets moral och institutioner.12
Ett nyare officiellt uttalande kom 1978 från första presidentskapet. Där nämns Muhammed särskilt bland ”världens stora religiösa ledare” och att han liksom dem ”mottog en del av Guds ljus. Etiska sanningar gavs till [dessa ledare] av Gud”, skrev presidenterna Spencer W. Kimball, N. Eldon Tanner och Marion G. Romney, ”för att upplysa hela nationer och ge en högre nivå av insikt till enskilda.”13
Bygga på gemensam grund
Sista dagars heliga och muslimer skiljer sig förstås åt i fråga om viktiga lärosatser – särskilt Jesu Kristi gudomlighet, hans roll som Frälsare, och nutida profeter – men vi har mycket gemensamt. Till exempel tror vi båda att vi är ansvariga inför Gud, att vi bör sträva efter personlig rättfärdighet och ett gott och rättvist samhälle, och att vi kommer att uppstå och dömas inför Gud.
Både muslimer och sista dagars heliga anser att det är viktigt med starka familjer och tror på den gudomliga befallningen att hjälpa fattiga och behövande och att vi visar vår tro genom lärjungeskapets gärningar. Det verkar inte finnas någon anledning till att sista dagars heliga och muslimer inte kan göra detta sida vid sida och även, när möjligheter uppstår, samarbeta i samhällen där vi allt oftare är grannar i denna allt mer sekulariserade värld. Tillsammans kan vi visa att religiös tro kan vara en mäktig kraft för det goda och inte bara en källa till stridighet och våld, som vissa kritiker hävdar.
Koranen själv föreslår ett sätt för oss att leva i fred med varandra trots våra skillnader: ”Om Gud hade velat hade Han helt visst gjort er till ett enda samfund, men det var Hans vilja att sätta er på prov genom det som Han har skänkt er. Tävla därför med varandra om att göra gott! Till Gud skall ni alla vända åter och Han skall upplysa er om allt det som ni var oense om.”14