LÖPNING MED OVÄNTADE FÖLJDER
Daniel R. Thompson, Kalifornien, USA
Illustration Allen Garns
En dag när jag letade efter en plats att springa på bestämde jag mig för att testa parkeringen vid en kyrka i mitt grannskap. Jag gillade den eftersom den var upplyst och asfalterad. Jag upptäckte att om jag sprang tio till femton varv runt byggnaden så skulle jag ha gjort mitt femkilometerspass.
Jag fortsatte med löpningen på parkeringen, till och från, i tre år. Då och då såg jag folk på parkeringen eftersom jag ibland sprang när det var möten eller andra aktiviteter.
Flera gånger fick jag intrycket att jag borde prata med någon om kyrkan, men jag visste inte hur jag skulle göra det. På väg hem från jobbet en kväll bestämde jag mig för att åka förbi och se om någon var där. När jag gick in i byggnaden träffade jag missionärerna som höll på att avsluta sina intervjuer med missionspresidenten. Jag presenterade mig själv och vi satte oss i foajén. Det var där de gav mig min första lektion om evangeliet.
De följande veckorna fortsatte jag att träffa missionärerna. När jag besökte sakramentsmötet gav medlemmarna mig kärlek, acceptans, vänskap och uppmuntran. När jag tänkte på vad jag hade lärt mig insåg jag att min nyfikenhet på kyrkan hade utvecklats till ett behov av att fatta ett beslut om att döpas eller inte. Jag kände att Anden manade mig att göra vad min himmelske Fader ville att jag skulle göra, men jag fortsatte att brottas med beslutet. Till slut döptes jag i november 2001, vid 36 års ålder.
Mitt beslut att springa på kyrkans parkering verkade obetydligt för stunden. Men det ledde till mina största välsignelser: mitt medlemskap i kyrkan, att jag träffade min underbara fru och att jag beseglades till henne för tid och evighet i San Diego tempel, Kalifornien.
Så, om ni råkar se någon som tränar på parkeringen utanför ert möteshus, presentera er! Man vet aldrig – han eller hon kan bli nästa medlem i er församling!