Maria, Jesu mor

Tyvärr står det inget i Nya testamentet om Marias föräldrar, hennes födelse eller något om hennes liv i Nasaret. Lukas kallar Nasaret en polis, vilket kan översättas till stad eller ort, men det verkar inte ha varit någon betydande plats. Utanför Nya testamentet nämns inte Nasaret i något text förrän i slutet av andra århundradet efter Kristus.

Vi vet att Nasaret låg på en höjd i nedre Galileen med utsikt över den bördiga Jisreeldalen, 10 mil norr om Jerusalem. Arkeologiska fynd tyder på att Nasaret under första århundradet var mer som en by än en stad, med en uppskattad befolkning på omkring 400–500 personer.⁴ Med få undantag kämpade befolkningen i Galileen med att överleva som naturabönder. De bedrev boskapsskötsel, fiskade och brukade jorden för att ge familjen mat på bordet och för att kunna betala skatt. Byn var inte befäst, det finns inga tecken på att den hade gatubeläggning eller imponerande arkitektur, inte heller på att det fanns lyxartiklar som marmor, mosaik eller freskomålningar i byggnaderna, eller att hushållen hade importerad keramik.⁵ De första husen från första århundradet som har grävts ut ser ut att vara enkla envåningshus med två rum, halmtak och en mindre gårdsplan.⁶ Begravningssätt och en del fragment från kalkstenskärl tyder på att innevånarna var judar och inte av något annat folkslag.

Även om ingen av dessa upptäckter kan länkas direkt till Maria eller hennes familj, ger de oss en känsla för hur hennes liv i Nasaret kan ha sett ut: En bondflicka som bodde i en by på landet, långt bort från Jerusalems religiösa center med dess tempel, prästaristokrati och rikedom. Även som ung flicka arbetade hon troligtvis bredvid sin mor och de andra kvinnorna i byn med att väva tyg, laga mat, samla ved, hämta vatten från hushållsreservoarerna eller byns brunnar och arbeta på fältet – allt för att hjälpa familjen överleva från dag till dag.

Marias berättelse i Lukasevangeliet inleds med att ängeln Gabriel visade sig för henne, samma ängel som tidigare hade visat sig för Sakarias i templet (se Luk. 1:11, 19, 26). När Gabriel visar sig är Maria en ung kvinna som var förlovad och skulle gifta sig med Josef (se Luk. 1:27). Vi vet inte hur gammal Maria var när detta hände, men vi vet att i forntiden kunde äktenskapskontrakt upprättas redan före puberteten. Gabriels besök och budskap om att Maria har ”fått nåd”, att ”Herren är med dig”, att hon är ”välsignad bland kvinnor” och att hon, enligt Joseph Smiths översättning av Lukas 1:28, var ”utvald” (se även Alma 7:10), måste ha fått Maria att känna sig både förvirrad och rädd. Vi kan bara föreställa oss vilka tankar som virvlade runt i hennes huvud i det ögonblicket, men kanske frågade hon sig: ”Varför anser Gud att jag är välsignad bland kvinnor? Varför har jag ’fått nåd av Gud’ och vad betyder det? Varför sände Gud Gabriel till mig och inte till någon av de andra unga kvinnorna i Nasaret, eller i Jerusalem?” Ja, hon var av Davids hus (se Luk. 1:32; Rom. 1:3), men det betydde inte mycket under romarnas ockupation. Hon var trots allt bara en ung kvinna från en bondfamilj som bodde i en obetydlig by. Som Natanael senare frågade: ”Från Nasaret? Kan det komma något gott därifrån?” (Joh. 1:46).

Gabriel svarar inte på någon av de frågor som kan ha fyllt Marias sinne och hjärta. I stället fortsätter han med sitt budskap: Hon ska föda en son, men inte vilken son som helst. Hennes barn ska kallas ”den Högstes Son” och få ”hans fader Davids tron” (se Luk. 1:32–33). Med andra ord talade Gabriel om för Maria att hennes son skulle vara både Guds Son och den utlovade Messias. Om Maria kände sig förvirrad och rädd före denna förkunnelse kan vi bara tänka oss hur mycket starkare dessa känslor blev nu.

Låt oss se på en princip som denna del av Marias berättelse kan lära oss om lärjungeskap. Maria hade inte bett om den plan som Gud hade för henne. Gabriel visade sig för Sakarias eftersom han och Elisabet hade bett om ett mirakelbarn, men han kom till Maria under helt andra omständigheter: inte för att uppfylla en vädjan utan för att förkunna Guds vilja för henne. Med det förestående bröllopet hade Maria troligen tänkt på att hon skulle kunna få barn i framtiden. Men även om judaismen under det första århundradet fokuserade på den kommande Messias, skulle Maria ha trott att hon, en ung bondflicka från Nasaret, skulle bli Messias mor? Förmodligen inte. Poängen är att kallet till lärjungeskap ofta kräver att man ändrar sina egna planer för livet.

Lukas fokuserar sin redogörelse på Gabriels budskap och sedan på Elisabets. Men tre gånger får vi läsa om vad Maria tänkte och kände.

Bild

Mary seeing the angel Gabriel

Ängelns budskap till Maria, av Joseph Brickey

Den första är hennes fråga till Gabriel: ”Hur ska detta ske? Jag har ju inte haft någon man” (Luk. 1:34). Med tanke på omständigheterna är hennes fråga rimlig. Den påminner om Sakarias fråga: ”Hur ska jag kunna vara säker på det [att Elisabet ska föda en son]?” (v. 18). Men där hans fråga uttrycker tvivel på Gabriels svar på en bön som Sakarias själv uppsänt, söker Marias fråga klarhet i Guds uttryckta vilja för hennes del. Frågor är oundvikliga när Guds inbjudan sporrar lärjungar att höja ribban och lämna sin trygghetszon, och inspirerade frågor leder till uppenbarelse.

Gabriels svar på Marias fråga har tre delar:

1. För det första säger han till Maria att ”den helige Ande ska komma över dig” (v. 35). Den Helige Anden är den kraft som hjälper lärjungar i alla tidsåldrar att utföra sin uppgift. ”Minns att detta verk är inte enbart ditt och mitt”, lärde president Thomas S. Monson (1927–2018). ”Det är Herrens verk, och när vi går Herrens ärenden är vi berättigade till Herrens hjälp. Kom ihåg att den Herren kallar, den dugliggör Herren.”⁷ Sedan ger Gabriel Maria information som gäller just hennes situation: ”Och den Högstes kraft ska vila över dig.⁸ Därför ska barnet som föds kallas heligt och Guds Son” (v. 35).

2. För det andra berättar Gabriel för Maria om Elisabet, en person som upplever en liknande, även om den inte är exakt likadan, mirakulös graviditet (se v. 36). Elisabets graviditet visar Maria att hon inte är ensam, att det åtminstone finns en person till som kan förstå vad hon går igenom.

3. För det tredje förkunnar Gabriel tydligt: ”Ingenting är omöjligt för Gud” (v. 37). Gud gjorde det omöjliga när Elisabet blev med barn.⁹ Gabriels förkunnelse är en påminnelse till lärjungar i alla tidsåldrar att när vi följer Guds uppmaningar kan under ske.

Marias andra svar i berättelsen skildrar, i mitt sinne, en lärjunges hängivenhet och inställning: ”Jag är Herrens tjänarinna. Låt det ske med mig som du har sagt” (Luk. 1:38). ”Tjänarinna” visar på att Maria har valt att acceptera kallet som Gud gett henne. Det uttalandet är Marias version av det hennes son sa i Getsemane: ”Ske inte min vilja, utan din” (Luk. 22:42). Även om det tycks vara tydligt att hon i detta skede av sin vandring omöjligen kan förstå allt som kommer att krävas av henne – Simon profeterar senare för henne att ”också genom din själ ska det gå ett svärd” (Luk. 2:35) – väljer Maria att gå framåt i tro.

”Och ängeln lämnade henne” (Luk. 1:38). När Gabriel har lämnat henne är Maria ensam kvar. Även om det är en sak för en lärjunge att svara som hon inför en himmelsk budbärare, vad gör hon nu när ängeln är borta? Hur förklarar hon sin upplevelse för sina föräldrar? För Joseph? Vad händer med henne om de eller Nasarets befolkning inte tror på henne? Det lilla samhället Nasaret hon bor i blir nu till en svårighet.

Bild

Elisabeth greeting Mary

MARIA OCH ELISABET TRÄFFAS, av Carl Heinrich Bloch

Så hon minns den andra delen av Gabriels svar på hennes fråga och reser hem till Elisabet. Återigen vävs Lukas inledande berättelser samman. Så snart Maria hälsade på Elisabet ”spratt barnet till i [Elisabets] moderliv. Hon blev uppfylld av den helige Anden och ropade med hög röst: ’Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt’” (Luk. 1:41–42). Hälsningen som Anden manar henne till förstärker det som Gabriel redan har förkunnat om Marias välsignade plats bland kvinnor. Maria fick nu ett andra vittne om sin uppgift, men den kom först när hon villigt hade accepterat uppgiften.

Berättelsen om Maria och Elisabet påminner om två stora aspekter av nutida lärjungars liv. Den påminner om det stora symbiotiska värdet som Hjälpföreningen världen över förkroppsligar: kvinnor i alla åldrar och i olika stadier i livet som kommer samman för att stärka och stödja varandra när det behövs. Den påminner också om att Gud inte överger dem han kallat i nödens stund, utan att han ofta ordnar så att de tas om hand av andra som han också kallat.

Marias sista uttalande kallas för Magnificat eller Marias lovsång, där hon visar den glädje hon känner efter Elisabets ord. Hon uttrycker sina känslor om vad som skett i hennes liv och reflekterar över den insikt hon nyligen fått om sin plats i Guds plan. Först och framför allt vill hon upphöja, prisa och ära sin Gud, som hon lovsjunger som sin Frälsare (se Luk. 1:46–47). Hennes upplevelse har lärt henne om Guds ständiga nåd, både genom att han har valt någon som är så ringa som hon (se v. 48–50) och genom att han har utvalt henne till att spela en central roll i uppfyllelsen av Abrahams förbund (se v. 54–55).

Och ”Maria stannade hos Elisabet omkring tre månader och återvände sedan hem” (v. 56). Maria var nu bättre förberedd att utföra sitt gudomliga uppdrag.

Bild

Mary holding baby Jesus

I MARIAS FAMN, av Simon Dewey

Nutida lärjungars och Marias berättelser skiljs åt av både kultur och av 2 000 år. Ändå är hennes berättelse en tidlös påminnelse om lärjungeskapets pris. Gud förväntar sig att hans efterföljare tar på sig de uppdrag han ger dem. President Russell M. Nelson påminner oss om att ”Gud alltid har bett sina förbundsbarn att göra svåra saker”.¹⁰ Mary var inte undantagen och det är inte vi heller. Vår utmaning är att ha tro till att underkasta oss hans vilja, att ta emot hans kallelse i tron på att hans Ande stärker oss i hans tjänst. Bonnie H. Cordon, Unga kvinnors generalpresident, påminner oss också om att ”vi kan göra svåra saker” och lägger sedan till ”men vi kan också göra dem med glädje”.¹¹

Som nutida lärjungar, hur låter vårt Magnificat? Hur uttrycker vi vår glädje över vår Gud? Hur uttrycker vi det magnifika i hans nåd i våra liv? Hur finner vi sätt att fira vår del i att uppfylla Abrahams förbund i vår tid? Det är bara några av de saker vi kan lära oss av Marias anmärkningsvärda berättelse om lärjungeskap.