Jag är glad att jag lyssnade
Alan B. Sanderson
Utah, USA
Illustration Allen Garns
Under en hektisk dag på min neurologklinik hade jag halkat efter med schemat. Som väl var gick ett av besöken fort. Jag kände mig lättad när jag ställde mig upp för att gå, men min patient började berätta något som inte hade med besöket att göra. Jag blev otålig men kände att jag borde sätta mig ner igen och lyssna.
Han berättade att hans fru nyligen hade börjat må dåligt. ”Hon visste vad som var på gång”, sa han, ”men hon berättade det inte för mig eftersom hon var rädd för att åka till sjukhuset”.
Efter en tid tillbringade hon all sin tid i sängen. Hon blev förvirrad och det hon sa var svårt att förstå. Min patient hade själv allvarliga hälsoproblem, och snart förvärrades bådas tillstånd. De kunde inte längre ta hand om varandra. När min patients svägerska besökte dem blev hon orolig. Hon ringde efter två ambulanser som kunde ta dem till sjukhuset. Läkarna upptäckte snart att hans fru hade långt framskriden bröstcancer.
”Jag pratade aldrig med min fru igen”, sa mannen.
Hans fru fick en hjärtinfarkt och kopplades till livsuppehållande maskiner. Min patient beskrev hur han rullades från sitt sjukrum till intensivvården för att träffa sin fru en sista gång. Sedan sa han till läkarna att de skulle koppla bort maskinerna.
Mannen slutade prata. Uppenbarligen hade han sagt allt han ville säga. Jag talade om för honom hur ledsen jag var. Vi skakade hand och han gick. Jag är glad att jag satte mig ner igen och lyssnade. Jag är glad att jag inte gick när jag hade tänkt göra det! Hur skulle det ha känts för honom om jag hade rusat ut ur rummet just när han ville dela sin börda?
Jag vet inte varför patienten berättade det där för mig den dagen, men jag vet varför jag lyssnade. Alma sa att de som har en önskan att bli döpta och följa Jesus Kristus ska vara ”villiga att bära varandras bördor, … sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst” (Mosiah 18:8–9).
Min patient bar på en börda, och på något litet sätt kunde jag hjälpa honom att bära den. Han sörjde, och jag sörjde med honom. Han stod i behov av tröst, så jag tröstade honom. På det enkla sättet försökte jag hedra mitt löfte om att vara mer som min Frälsare.