Att finna frid i missbrukets storm

Att se någon man älskar kämpa mot missbruk är nästan outhärdligt. Missbruk föder lögner, hemlighetsfullhet och svek, vilket frambringar intagande av försvarsställning, skam och misstro. Allt detta skadar relationerna till andra och får var och en av oss att ifrågasätta vår uppfattning om verkligheten. Jag vet inte hur många gånger mina föräldrar, syskon, och jag personligen har ställts inför den förkrossande tyngden av ”tänk om” och ”om bara”.

Varje familj som påverkas av missbruk har inte samma upplevelse, men i min familjs fall har min brors missbruk lett till meningsskiljaktigheter om hur vi ska hantera hans situation. Det har fällts passiv-aggressiva kommentarer om ”möjliggörande”, och orsakat sårade känslor hos mig och mina systrar på grund av våra föräldrars ständiga fokusering på vår bror. Ibland är vi alla tvungna att gå som på äggskal runt varandra.

Ett missbruk är som ett hotande åskväder – ett ständigt närvarande moln av osäkerhet och oro som hänger över våra huvuden. Vi är alltid på vår vakt och väntar på att blixten ska slå ner, men när den gör det blir vi ändå överrumplade – och fullständigt panikslagna. Varje gång. Det är en ond cirkel som inte har något slut.

När min bror tog en överdos hade han varit ren i två år. Vi hade äntligen börjat se ljuset efter att ha sett honom lida de brutala konsekvenserna av missbruket i över ett årtionde. Men i det ögonblick han återigen föll för frestelsen rasade allt han hade arbetat på att bygga upp under de föregående två åren.

Efter att ett kort ögonblick ha sett frihet vid horisonten, sög min brors återfall oss tillbaka in i den rasande, virriga och till synes ofrånkomliga missbrukarorkanen, en storm som knuffar omkring missbrukaren och samtidigt slänger hans eller hennes närstående hit och dit.

President Russell M. Nelson har förklarat missbruk på följande sätt: ”Det som från början var menat som ett bagatellartat experiment kan leda till en ond cirkel. Ett smakprov kan skapa en vana. Från vanan kommer beroendet. Från beroende kommer begär. Greppet hårdnar gradvis. Vanans bojor, som gör oss till slavar, är så små att de inte känns förrän de är så starka att de inte går att bryta sönder.”¹

Känslor av fullständigt och fullkomligt svek drabbade mig och min familj.

Men det vi ofta glömmer i fråga om missbruk är att när min bror får återfall väljer han inte missbruket i stället för familjen, utan han ställs dagligen inför en nästan outhärdlig frestelse som vi inte helt kan förstå.

Medan jag låg på sängen kände jag den bekanta förvirringen krypa tillbaka in i sinnet. Det kändes hopplöst. Jag var besegrad. Det gjorde ont. Jag bad Gud att ta bort smärtan i hjärtat och ge min bror styrkan att övervinna den här prövningen ännu en gång, men jag var övertygad om att jag aldrig skulle kunna dra mig upp ur den mörka avgrunden av förtvivlan när jag hade sett min bror så nedbruten.

Ändå gjorde jag det på något sätt.

Varje gång jag befinner mig längst ner på botten, oavsett om det gäller min brors missbruk eller det är på grund av egna prövningar, lyckas jag ställa mig upp, stabilisera min båt och åter hissa segel. Det kan verka omöjligt, men det är det underbara med Frälsarens nåd och barmhärtighet: När jag lägger mitt liv i hans händer gör han det omöjliga möjligt. Som aposteln Paulus sa: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft” (Fil. 4:13).

Mina stunder av förtvivlan, mina ”botten”-stunder, kommer oftast när allt är bra, när jag är glad. Och sedan ramlar jag helt plötsligt – och pang! så ligger jag där med ansiktet nedåt på den yttersta bottnens obarmhärtiga mark. Fallet är tvärt, oväntat och smärtsamt. Men förvånansvärt nog har jag lärt mig – efter att ha tillbringat en hel del tid där, mitt i olika prövningar – att den yttersta bottnen också kan vara en vacker plats. För även om man är omgiven av kompakt mörker, lyser Frälsarens ljus ändå klart. När du befinner dig längst ner på botten, tänk då på något som äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Det är omöjligt för dig att sjunka så lågt att Kristi försonings oändliga ljus inte kan nå dig.”²

Mina stunder på botten har hjälpt mig att bättre förstå kraften i Jesu Kristi försoning. När jag sörjer över min bror och tror att ingen förstår vad jag går igenom, vet jag att Frälsaren gör det. Jag vet att han också förstår min brors missbruk på ett sätt som ingen annan kan. Fastän jag avskyr det plötsliga, fruktansvärda fallet till bottnen, är jag tacksam för de stunder när Frälsaren har hjälpt mig att ställa mig upp, när jag inte har kraften att ställa mig upp på egen hand. När det gäller min brors missbruk stärker Herren mig så att jag kan visa medkänsla med min bror i stället för att döma eller beskylla honom, och så att jag kan känna empati för honom fastän han kämpar med något jag inte till fullo kan förstå, och så att jag kan förlåta och älska honom oavsett hur många gånger jag blir sårad av hans val.

Min bror är verkligen en bra människa. Han är vänlig och respektfull. Han är ödmjuk och mild. Han är intelligent och jätterolig. Han är en älskad morbror, en god vän och en dyrbar medlem i min familj. Han är inte alls någon dålig människa. Han är ett Guds barn med oändligt värde som har fångats av Satan och sitt missbruk på grund av att han fattade några dåliga beslut. Som president Dallin H. Oaks, förste rådgivare i första presidentskapet, har sagt: ”Små olydiga gärningar eller mindre misslyckanden med att leva rättfärdigt [kan] dra oss ner mot det resultat som vi blivit varnade för.”³ Trots min brors dåliga val behöver han och alla andra som kämpar med missbruk, liksom deras familjer, stöd och styrka.

Min familj led länge i tystnad på grund av min brors kamp. Vi plågades av en självpåtagen skam i åratal. Missbruk var ett tabu, så vi pratade inte om det. Vi trodde inte att drogmissbruk skulle påverka familjer som gjorde sitt bästa för att leva efter evangeliet och följa Jesus Kristus. Vi var så rädda för vad folk skulle tänka om de fick reda på det. Mina föräldrar kände sig hela tiden skyldiga för min brors beslut, jag dolde det som hände från mina vänner, och vi svarade undvikande på alla frågor om min bror. Vi visste inte att situationen skulle bli värre när vi teg om den.

Nu hanterar jag min brors missbruk på ett annat sätt. Och det är nyckelordet: hanterar. Under så många år vände jag mig bort från det och dolde det för alla andra, men nu hanterar jag det mer direkt tillsammans med min familj. Vi söker stöd och vi försöker stödja andra. Allteftersom åren har gått har vi upptäckt att missbruk påverkar många familjer på många olika sätt – och det finns ingen anledning att skämmas eller att gömma sig. Vi behöver prata om det här, och de som har blivit sårade av det, vare sig de är närstående eller de som själva kämpar, behöver mindre fördömanden och mer stöd, medkänsla, förståelse och kärlek. Ingen ska behöva lida ensam.

Bild

woman reaching up in the storm

Jag bad i åratal om att min brors missbruk skulle tas bort från honom, men jag har lärt mig att det inte går att påverka hans handlingsfrihet. Han har fortfarande viss handlingsfrihet och gör sina val, även om han är fångad i ett missbruk. Min familj och jag kan vara där för honom och älska honom, men vi kan inte tvinga honom att ändra sig. Det är han som måste fatta beslutet. Så när vi är mitt i den rasande orkan som omger min bror, känns det ibland som om det inte finns någon utväg. Liksom många andra som ställs inför missbruk känns det som om vi aldrig kan undfly det. Men Frälsaren är alltid där, utan undantag, och ger oss små stunder av frihet genom känslor av frid, lindring och vetskapen om att allt kommer att bli bra en dag.

Frälsarens sätt att ge mig frid är inte alltid ögonblickligt eller ett häpnadsväckande underverk. När jag utsätts för missbrukets orkanvindar tänker jag ofta på när Frälsaren sov genom stormen under båtfärden på Galileiska sjön. Vid det tillfället var hans apostlar skräckslagna. De valde att fokusera på stormen i stället för på Frälsaren, och ändå var han bredvid dem hela tiden. Han lämnade aldrig deras sida och han kom till deras undsättning – också när de tvivlade på honom. (Se Mark. 4:36–41.)

Jag har lärt mig att Frälsaren inte låter mig drunkna heller. Det har alltid varit små upplevelser av Herrens barmhärtighet som har hjälpt mig att fortsätta paddla mot stormvågorna som livet utsätter mig för. Han hjälpte mig att vara lugn och sansad när min bror behövde mig. Han har hjälpt mig uppbringa tillräckligt med styrka för att komma ur sängen de dagar när jag tror att jag inga krafter har kvar. Och han fortsätter att ge mig frid, trots min ständiga förlamande rädsla för det okända.

Eftersom vi ofta hör om tragedierna i samband med drogöverdoser, alkoholförgiftning eller alla skilsmässor till följd av pornografi, kan missbruk kännas som ett hopplöst fall, men det behöver inte alltid vara så. Tack vare Frälsaren finns det verkligen hopp att hålla fast vid i alla situationer.

Även om jag inte vet hur min brors svårigheter ska kunna övervinnas håller jag ändå fast vid hoppet, också när det känns meningslöst. Jag fastar. Nu ber jag om förståelse, empati och vägledning i stället för att hans missbruk ska tas bort omedelbart. Jag ser den personliga och andliga tillväxten hos mig själv som kommit av den här tioåriga prövningen. Jag använder så många resurser jag kan för att förstå det ofattbara. Och jag sträcker mig ut för att ta emot ett underbart stöd från vänner och ledare i kyrkan.

Men först och främst litar jag på Frälsaren och på hans helande och frälsande kraft. Hans försoning är verklig. Det finns ingen större tröst än att veta att han förstår precis vad både jag och min bror kämpar med.I Psaltaren 34:19 står det: ”Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta och frälser dem som har en bedrövad ande.”

Jag vet att han är nära mig de stunder när mitt hjärta värker, och jag vet att han alltid är där och hjälper mig att lägga pusselbitarna på plats igen. Han tittar inte bara på orkanen från stranden, utan för det mesta är han på båten och möter de rasande vindarna och vågorna med mig. Han fortsätter att lugna de stormiga vattnen i mitt liv och hjälper mig att växa och känna sann frid.