Wentworthbrevet

”Jag föddes i staden Sharon i Windsor County i Vermont den 23 december år 1805 e Kr. Då [jag var] tio år gammal flyttade mina föräldrar till Palmyra i New York, där vi bodde i omkring fyra år. Därpå flyttade vi till staden Manchester. Min far var bonde och lärde mig lantbruksgöromål. När jag var omkring fjorton år gammal, började jag begrunda vikten av att förbereda mig för mitt framtida tillstånd. Då jag började förfråga mig om frälsningsplanen fann jag att mycken stridighet rådde i religiösa frågor: Gick jag till en sammanslutning förelade de mig en plan, och en annan en annan. Var och en såg just sin trosuppfattning som summum bonum av fullkomning Då jag tänkte att alla inte kunde ha rätt samt att Gud inte kunde vara ursprunget till så mycken förvirring, beslöt jag att undersöka detta ämne fullständigt. Jag trodde nämligen att om Gud hade en kyrka skulle den inte vara splittrad, och om han lärde en sammanslutning att dyrka honom på ett sätt och utföra vissa förrättningar, så skulle han inte lära någon annan sammanslutning principer som var diametralt motsatta.

Då jag trodde på Guds ord, litade jag på Jakobs ord: ’Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.’ [ Jak 1:5] Jag drog mig tillbaka till en avskild plats i en lund och började åkalla Herren. Medan jag var försänkt i ivrig bön togs mitt sinne bort från det som omgav mig, jag omgavs av en himmelsk syn och såg två härliga personligheter, fullkomligt lika varandra till anletsdrag och gestalt, omgivna av ett bländande ljus, starkare än middagssolens. De berättade för mig att alla religiösa församlingar trodde på felaktiga läror och att ingen av dem var erkänd av Gud såsom hans kyrka och rike. Jag befalldes uttryckligen att ’inte söka dem’ och fick samtidigt löftet att evangeliets fullhet framdeles skulle bliva bekantgjord för mig.

På kvällen den 21 september 1823 e Kr bad jag till Gud och försökte utöva tro på skriftens dyrbara löften. Plötsligt uppfylldes rummet av ett ljus lika starkt som dagsljuset, endast renare, härligare och ljusare, ja det första intrycket var att huset fylldes av en förtärande eld. Dess uppträdande orsakade en chock som påverkade hela kroppen. Inom ett ögonblick stod en person framför mig, omgiven av en härlighet som var än större än den som redan omgav mig. Denne budbärare förklarade sig vara en ängel från Gud som sänts för att överbringa glädjebudskapet att det förbund som Gud upprättat med det forna Israel snart skulle fullbordas, att förberedelsen inför Messias andra ankomst snart skulle påbörjas, att tiden var inne för att evangeliet i all sin fullhet skulle predikas med makt för alla nationer så att ett folk skulle beredas för tusenårsriket. Jag fick veta att jag utvalts att vara ett redskap i Guds hand för att fullborda några av hans avsikter i denna härliga utdelning.

Jag fick också veta något om detta lands urinnevånare och visades vilka de var och varifrån de kom. En kort berättelse om deras ursprung, utveckling, civilisation, lagar och regeringar, om deras rättfärdighet och ogudaktighet och om att Guds välsignelse slutligen bortdragits från dem såsom ett folk, bekantgjordes för mig. Jag fick också veta var vissa plåtar förvarades på vilka ingraverats en förkortning av forna profeters uppteckningar vilka existerat på denna kontinent. Ängeln uppenbarade sig för mig tre gånger samma natt och berättade samma saker. Sedan jag mottagit många besök av Guds änglar vilka berättade om undret och härligheten i de händelser som skulle ske i de sista dagarna, överlämnade Herrens ängel dessa uppteckningar i min hand morgonen den 22 september 1827 e Kr.

Dessa uppteckningar var ingraverade på plåtar som såg ut som guld. Varje plåt var 15 centimeter bred och 20 centimeter hög, inte fullt så tjock som vanligt tenn. De var fyllda med graverad text, med egyptiska skrivtecken, och sammanbundna liksom bladen i en bok, med tre genomgående ringar. Volymen var nära 15 centimeter tjock och en del av den var förseglad. Skrivtecknen på den oförseglade delen var små och vackert ingraverade. Hela boken uppvisade många tecken på ålderdomlighet i sin konstruktion och mycken färdighet i graveringskonsten. Tillsammans med uppteckningarna fanns ett märkligt instrument, vilket de gamle kallade ’Urim och Tummim’, som bestod av två genomskinliga stenar infattade i en båge som fästs på en bröstplåt. Med Urim och Tummim som hjälpmedel översatte jag uppteckningen genom Guds gåva och kraft …

Denna bok berättar … för oss att vår Frälsare uppenbarade sig på denna kontinent efter sin uppståndelse, att han här gav evangeliet i all dess fullhet, rikedom, kraft och välsignelse, att de hade apostlar, profeter, herdar, lärare och evangelister. Här fanns samma ordning, samma prästadöme, samma förrättningar, gåvor, kraft och välsignelser som fanns på den östra kontinenten. Här berättas att folket avskars på grund av sina överträdelser, att de sista av deras profeter befalldes att skriva ett sammandrag av deras profetior, historia och så vidare samt gömma det i jorden och att det skulle komma fram och sammanställas med Bibeln för att Guds avsikter skulle fullbordas i de sista dagarna. För den som vill ha en mera fullständig redogörelse hänvisar jag till Mormons bok, vilken kan inköpas i Nauvoo eller av vilken som helst av våra resande äldster.

Så snart nyheten om denna upptäckt tillkännagavs spreds falska redogörelser, förvrängningar och förtal liksom för vinden åt alla håll. Vårt hem belägrades ofta av pöbelhopar och personer med onda avsikter. Flera gånger blev jag beskjuten och undkom med knapp nöd, och varje ansträngning gjordes för att ta plåtarna ifrån mig. Men Guds kraft och välsignelse var med mig och flera började tro på mitt vittnesbörd.

Den 6 april 1830 organiserades ’Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga’ i staden Fayette i Seneca County i staten New York. Några få kallades och ordinerades genom uppenbarelsens och profetians Ande och började predika såsom Anden ingav dem, och fastän svaga stärktes de av Guds kraft, och många fördes till omvändelse, nedsänktes i vatten och uppfylldes av den Helige Anden genom händers påläggning. De såg syner och profeterade, djävlar drevs ut och sjuka botades genom händers påläggning. Från den tidpunkten rullade verket framåt med förvånande hastighet och kyrkor bildades snart i staterna New York, Pennsylvania, Ohio, Indiana, Illinois och Missouri. I sistnämnda stat skapades en ansenlig koloni i Jackson County. Skaror slöt sig till kyrkan och vi utökades snabbt. Vi gjorde stora markköp, våra gårdar blomstrade och vi njöt frid och lycka i våra hem och i vårt grannskap. Men eftersom vi inte kunde umgås med våra grannar (vilka i många fall vad de simplaste av män, vilka flytt från civiliserade samhällen till nybyggarland för att undkomma rättvisans hand) i deras nattliga orgier, deras sabbatsbrytelser, hästkapplöpningar, spel och dobbel, började de först håna och sedan förfölja oss. Slutligen samlades en organiserad pöbelhop och brände ner våra hem, smorde in många av våra bröder i tjära och fjäder samt piskade dem och slutligen, tvärt emot lag, rättvisa och humanitet, drev dem från deras boplatser. Hemlösa måste de sedan vandra över de öde slätterna tills prärien fläckades av deras barns blod. Detta skedde i november och de hade inget annat tak än himlavalvet, under denna stränga årstid. Regeringen blundade för vad som skedde, och trots att vi hade lagfart på våra markområden och inte hade brutit någon lag kunde vi inte få någon gottgörelse.

Många var sjuka av dem som sålunda på ett omänskligt sätt drevs från sina hem och måste uthärda all denna hårda behandling samt söka sig skydd där de kunde finna det. Följden blev att många av dem, sedan de berövats livets nödtorft och nödvändig omvårdnad, avled. Många barn blev föräldralösa, hustrur [blev] änkor och män blev änklingar. Våra gårdar togs i besittning av pöbeln, hjordar på tusentals nötkreatur, får, hästar och svin togs ifrån oss och vårt husgeråd, matförråd samt tryckpress bröts sönder, stals eller förstördes på annat sätt.

Många av våra bröder flyttade till Clay County där de stannade i tre år tills 1836. Inget våld skedde, men hot om våld förekom. På sommaren 1836 började emellertid dessa hotelser ta allvarligare form. Allmänna möten sammankallades, beslut fattades, hämnd och förgörelse utlovades och allt såg än en gång mörkt och dystert ut. I Jackson County hade samma sak skett och emedan myndigheterna i detta county inte ingripit skröt man nu med att de [myndigheterna i Clay County] heller inte skulle göra det här. Detta visade sig, efter skrivelser till myndigheterna, alltför sant och efter många umbäranden och förlust av egendom drevs vi än en gång från våra hem.

Därnäst slog vi oss ner i Caldwell County och Daviess County, där vi byggde stora och omfattande nybyggen. Vi tänkte befria oss från förtryckets makt genom att bosätta oss i nya områden med få innevånare. Inte heller här tilläts vi emellertid leva i fred. År 1838 angreps vi återigen av pöbelhopar, en ’utrotningsorder’ utfärdades av guvernör Boggs, och under lagens täckmantel genomsvepte ett organiserat rövarband landet och berövade oss våra nötkreatur, får, svin o s v. Många av vårt folk mördades kallblodigt, man våldförde sig på våra kvinnors dygd och under vapenhot tvingades vi att avskriva oss rätten till våra egendomar. Efter att ha utstått varje förödmjukelse som kunde hopas över oss av ett omänskligt och ogudaktigt följe av marodörer drevs män, kvinnor och barn — tolv till femton tusen själar — från hemmets härd och från det land de hade laglig rätt till, hemlösa och utan vänner (mitt i vintern) att vandra som flyktingar på jorden eller söka skydd i ett bättre klimat och bland ett mindre barbariskt folk. Många insjuknade och dog, som följd av kylan och de umbäranden de måste utstå, många hustrur blev änkor, och barn [blev] föräldralösa och lämnades helt utblottade. Det skulle ta större utrymme än som här tilldelats mig att beskriva all den orätt, de övergrepp, de mord och den blodsutgjutelse, de stölder, det elände och den jämmer som orsakats av dessa barbariska, omänskliga och laglösa handlingar i staten Missouri.

I den situation som tidigare beskrivits anlände vi till staten Illinois 1839. Vi fann där ett gästvänligt folk och ett inbjudande hem; ett folk som var villigt att styras av lagens och medmänsklighetens principer. Vi har börjat att bygga en stad, kallad ’Nauvoo’, i Hancock County. Vi är här sex till åttatusen, förutom ett stort antal i trakten omkring oss och i nästan varje county i staten. Vi har beviljats stadsrättigheter och rätt att upprätta en stadsmilis, vilken nu mönstrar 1 500 man. Vi har även fått tillstånd att upprätta ett universitet, jordbruk och fabriker; vi har våra egna lagar och styresmän och besitter alla de privilegier som andra fria och upplysta medborgare åtnjuter.

Förföljelse har inte hindrat sanningens frammarsch, de har endast gett bränsle åt elden, den har spridits med ökande hastighet. Stolta över den sak de åtagit sig och medvetna om vår oskuld och sanningen i läran, mitt ibland förtal och motstånd, har denna kyrkas äldster gått fram och sått evangeliet i nästan varje stat i vår union. Det har genomträngt våra städer, det har spridits över i våra byar och har fått tusentals av våra intelligenta, ädla och patriotiska medborgare att lyda dess gudomliga påbud och styras av dess heliga sanningar. Det har också spridits till England, Skottland, Irland och Wales, dit några av våra missionärer sändes 1840 och där över fem tusen slöt sig till sanningens baner. Skaror förenar sig nu med oss i varje land.

Våra missionärer går ut till olika nationer, och i Tyskland, Palestina, Nya Holland [Australien], Ostindien och på andra platser har sanningens baner upprests. Ingen ohelig hand kan hindra verket från att framåtskrida. Förföljelser må rasa, pöbelhopar samlas, arméer må organiseras, förtalet må nedsvärta, men Guds sanning kommer att gå framåt oförväget, ädelt och oberoende, tills den genomträngt varje kontinent, färdats till varje trakt, svept över varje land och ljudit i varje öra, tills Guds avsikter uppnåtts och den store Jehova säger att verket är utfört.

Vi tror på Gud den evige Fadern, på hans Son Jesus Kristus och på den Helige Anden.

Vi tror att människorna kommer att straffas för sina egna synder och inte för Adams överträdelse.

Vi tror att hela människosläktet kan frälsas genom Kristi försoning och genom lydnad till evangeliets lagar och förordningar.

Vi tror att evangeliets första grundsatser och förordningar är: (1) Tro på Herren Jesus Kristus, (2) omvändelse, (3) nedsänkningsdop till syndernas förlåtelse, (4) handpåläggning för den Helige Andens gåva.

Vi tror att en man för att predika evangeliet och betjäna i dess förordningar måste kallas av Gud genom profetia och handpåläggning av dem som har myndighet.

Vi tror på samma organisation som i den ursprungliga kyrkan, nämligen apostlar, profeter, herdar, lärare, evangelister och så vidare.

Vi tror på tungomålsgåvan, profetia, uppenbarelse, syner, helbrägdagörelse, uttydning av tungomål och så vidare.

Vi tror att Bibeln är Guds ord i den mån den är rätt översatt. Vi tror också att Mormons bok är Guds ord.

Vi tror allt vad Gud har uppenbarat, allt vad han nu uppenbarar och vi tror att han ännu kommer att uppenbara många stora och viktiga ting angående sitt rike.

Vi tror på Israels bokstavliga insamling och de tio stammarnas återkomst, att Sion kommer att grundläggas på detta fastland [Amerika], att Kristus personligen kommer att regera på jorden samt att jorden kommer att förnyas och erhålla sin paradisiska härlighet.

Vi gör anspråk på förmånen att dyrka Gud den Allsmäktige i enlighet med vårt samvetes bjudande och erkänner alla människors rätt till samma förmån, att tillbedja hur, var eller vad de vill.

Vi tror på att erkänna konungar, presidenter, styresmän och domstolar samt att lyda, ära och understödja lagarna.

Vi tror på att vara ärliga, sanna, kyska, barmhärtiga och dygdiga och att göra gott mot alla, ja, vi kan verkligen säga att vi följer Paulus uppmaning: Vi tror allting, vi hoppas allting, vi har uthärdat mycket och hoppas kunna uthärda allting. Vi söker efter allt som är dygdigt, älskligt, prisvärt och gott. [Se Trosartiklarna 1:1–13.]

Högaktningsfullt o s v,

JOSEPH SMITH.”⁴