KAPITEL 32

Alma undervisar de fattiga, vars lidanden hade gjort dem ödmjuka — Tro är ett hopp om det som inte syns men som är sant — Alma vittnar om att änglar betjänar män, kvinnor och barn — Alma jämför ordet med ett frö — Det måste sås och ges näring — Sedan växer det till ett träd, från vilket det eviga livets frukt kan plockas. Omkring 74 f Kr.

  Och det hände sig att de gick ut och började predika Guds ord för folket. De gick in i deras synagogor och in i deras hem, ja, och de predikade även ordet på deras gator.

  Och det hände sig att de efter mycket arbete bland dem började få framgång bland den afattiga delen av folket. Ty se, dessa var utdrivna ur synagogorna för att deras kläder var så torftiga.

  Därför fick de inte komma in i deras synagogor för att tillbe Gud, utan de ansågs som orena. De var fattiga, ja, deras bröder höll dem för intet eftersom de var afattiga på den här världens gods och även var fattiga i hjärtat.

  När nu Alma undervisade och talade till folket på kullen Onidah kom en stor skara till honom, och det var de som vi har talat om, de som var afattiga i hjärtat på grund av sin fattigdom på det som hör världen till.

  De kom till Alma, och den som var den främste bland dem sade till honom: Se, avad skall dessa mina bröder göra? Ty de är föraktade av alla människor för sin fattigdoms skull, ja, och i synnerhet av våra präster, ty de har bstött ut oss från våra synagogor som vi har arbetat flitigt för att bygga med våra egna händer. Och de har stött ut oss för vår stora fattigdoms skull, och vi har ingen plats där vi kan tillbe vår Gud. Och se, cvad skall vi göra?

  Och när nu Alma hörde detta vände han sig om med ansiktet rakt mot honom, och han blev glad över det han såg. Ty han såg att deras alidanden verkligen hade bödmjukat dem och att de var cberedda att höra ordet.

  Därför sade han inte mera till den andra skaran, utan han sträckte ut sin hand och ropade till dem han såg, vilka verkligen var ångerfulla, och sade till dem:

  Jag ser att ni är aödmjuka i hjärtat, och om så är, är ni välsignade.

  Se, er broder har sagt: Vad skall vi göra? Ty vi är utdrivna ur våra synagogor så att vi inte kan tillbe vår Gud.

  10  Se, jag säger er: Tror ni att ni inte kan atillbe Gud annat än i era synagogor?

  11  Och vidare vill jag fråga: Tror ni att ni inte får tillbe Gud mer än en gång i veckan?

  12  Jag säger er att det är gott att ni har drivits ut ur era synagogor så att ni kan bli ödmjuka och så att ni kan lära avisdom. Ty det är nödvändigt att ni lär er visdom. Ty det är för att ni har blivit utdrivna, och för att ni är föraktade av era bröder för er stora bfattigdoms skull, som ni har gjorts ödmjuka i hjärtat, ty ni har tvingats bli ödmjuka.

  13  Och nu, eftersom ni har tvingats till ödmjukhet är ni välsignade, ty ibland när en människa tvingas att bli ödmjuk strävar hon efter att omvända sig. Och förvisso skall var och en som omvänder sig finna barmhärtighet, och den som finner barmhärtighet och ahåller ut intill änden, densamme skall bli frälst.

  14  Och nu, som jag sade till er, att eftersom ni tvingades att ödmjuka er blev ni välsignade, tror ni inte då att de som verkligen ödmjukar sig för ordets skull blir ännu mera välsignade?

  15  Ja, den som verkligen ödmjukar sig och omvänder sig från sina synder och håller ut intill änden, han skall bli välsignad, ja, mycket mera välsignad än de som tvingas att vara ödmjuka på grund av sin stora fattigdom.

  16  Välsignade är därför de som aödmjukar sig utan att vara tvungna att vara ödmjuka. Eller snarare, med andra ord: Välsignad är den som tror på Guds ord och blir döpt utan motsträvighet i hjärtat, ja, utan att vara tvungen att få kännedom om ordet eller vara tvingad att veta innan de vill tro.

  17  Ja, det finns många som säger: Om du vill visa oss ett atecken från himlen, då skall vi förvisso veta, då skall vi tro.

  18  Nu frågar jag: Är detta tro? Se, jag säger er: Nej, ty om en människa vet något, har hon ingen anledning att atro, eftersom hon vet det.

  19  Och hur mycket mera förbannad är inte den som avet Guds vilja och inte gör den, än den som bara tror, eller bara har anledning att tro, och som faller i överträdelse?

  20  Och om detta måste ni döma. Se, jag säger till er att det är precis likadant i det ena fallet som i det andra, och att varje människa skall få efter sina gärningar.

  21  Och nu som jag sade om tro — atro är inte att ha fullkomlig kunskap om något. Om ni därför har tro, så har ni bhopp om ting som cinte syns men som är verkliga.

  22  Och se, nu säger jag er, och jag vill att ni skall minnas att Gud är barmhärtig mot alla som tror på hans namn. Därför vill han i första hand att ni skall tro, ja, på hans ord.

  23  Och genom änglar ger han sitt ord till människorna, ja, ainte bara till män utan också till kvinnor. Nu är detta inte allt. Också små bbarn får många gånger ord givna till sig som bringar de visa och lärda på skam.

  24  Och nu, mina älskade bröder, eftersom ni har begärt att få veta av mig vad ni skall göra emedan ni är föraktade och utdrivna — nu vill jag inte att ni skall tro att jag tänker döma er, utom i enlighet med det som är sant —

  25  ty jag menar inte att ni alla har blivit tvungna att ödmjuka er. Ty jag tror verkligen att det finns några bland er som skulle ödmjuka sig i vilka omständigheter de än befann sig.

  26  Och som jag sade om tro — att det inte är fullkomlig kunskap — så är det också med mina ord. Ni kan till att börja med inte ha fullkomlig kunskap om att de är sanna, lika litet som tro är fullkomlig kunskap.

  27  Men se, om ni vaknar upp och väcker era själsförmågor så att ni kan pröva mina ord och utöva en smula tro, ja, även om ni inte kan göra mera än aönska att tro, så låt denna önskan verka i er till dess ni tror så mycket att ni kan ge plats i hjärtat för en del av mina ord.

  28  Nu skall vi jämföra ordet med ett afrö. Om ni ger plats så att ett bfrö kan sås i ert chjärta, se, om det är ett verkligt frö eller ett gott frö, och om ni inte kastar ut det genom er dotro, så att ni motsätter er Herrens Ande, se, då skall det börja svälla i ert bröst. Och när ni känner dessa svällningsrörelser skall ni börja säga inom er själva: Det måste så vara att detta är ett gott frö, eller att ordet är gott, ty det börjar utvidga min själ. Ja, det börjar upplysa mitt eförstånd, ja, det börjar bli välbehagligt för mig.

  29  Och se, skulle inte detta få er tro att växa? Jag säger er: Jo. Men ändå har det inte vuxit till fullkomlig kunskap.

  30  Men se, när fröet sväller och gror och börjar växa, då måste ni säga att fröet är gott, ty se, det sväller och gror och börjar växa. Och se, stärker inte detta er tro? Jo, det stärker er tro. För ni säger då: Jag vet att detta är ett gott frö, ty se, det gror och börjar växa.

  31  Och se, är ni säkra på att det är ett gott frö? Jag säger till er: Ja, för varje frö ger växt efter sin egen aavbild.

  32  Om därför ett frö växer är det gott, men om det inte växer, se, då är det inte gott och därför kastas det bort.

  33  Och se, eftersom ni har gjort försöket och sått fröet, och det sväller och gror och börjar växa, måste ni veta att fröet är gott.

  34  Och se, är nu er akunskap fullkomlig? Ja, er kunskap är fullkomlig i fråga om detta, och er btro ligger i dvala. Och detta beror på att ni vet, ty ni vet att ordet har fått era själar att svälla, och ni vet också att det har spirat upp så att ert förstånd börjar bli upplyst och ert csinne börjar utvidgas.

  35  O, är då detta inte verkligt? Jag säger till er: Jo, eftersom det är aljus, och allt som är ljus är gott, eftersom det kan urskiljas, och därför måste ni veta att det är gott. Och se, är er kunskap fullkomlig när ni har erfarit detta ljus?

  36  Se, jag säger till er: Nej. Inte heller bör ni lägga er tro åt sidan, ty ni har bara utövat er tro till att så fröet, så att ni kan göra försöket att få veta om fröet var gott.

  37  Och se, när trädet börjar växa säger ni: Låt oss vårda det med stor omsorg så att det kan slå rot, så att det kan växa upp och bära frukt åt oss. Och se, om ni vårdar det med stor omsorg slår det rot och växer upp och bär frukt.

  38  Men om ni aförsummar trädet och inte ser till att det får näring, se, då kan det inte slå rot. Och när solens hetta kommer och bränner det vissnar det bort, eftersom det inte har någon rot, och ni rycker upp det och kastar bort det.

  39  Detta beror nu inte på att fröet inte var gott, inte heller beror det på att dess frukt inte skulle vara önskvärd. Utan det beror på att er ajordmån är ofruktbar och att ni inte vårdar trädet, och därför kan ni inte få någon frukt därav.

  40  Och om ni därför inte vårdar ordet och med trons öga ser framåt mot dess frukt, kan ni aldrig plocka frukten från alivets träd.

  41  Men om ni vårdar ordet, ja, vårdar trädet när det börjar växa, genom er tro och med stor flit och med atålamod, och ser framåt mot dess frukt, skall det slå rot. Och se, det skall bli ett träd som bskjuter upp till evigt liv.

  42  Och tack vare er aflit och er tro och ert tålamod i att vårda ordet så att det kan slå rot i er, se, då skall ni snart få plocka bfrukten därav som är högst dyrbar, som är sötare än allt som är sött och som är vitare än allt som är vitt, ja, och renare än allt som är rent. Och ni skall njuta av denna frukt ända till dess ni är mättade, så att ni inte hungrar, och inte heller skall ni törsta.

  43  Då, mina bröder, skall ni få skörda lönen för er tro och er flit och ert tålamod och er långmodighet då ni väntade på att trädet skulle bära frukt åt er.