KAPITEL 2

Abraham lämnar Ur för att bege sig till Kanaan — Jehova visar sig för honom i Haran — Alla evangeliets välsignelser utlovas till hans avkomlingar och genom hans avkomlingar till alla — Han beger sig till Kanaan och vidare till Egypten.

  Nu lät Herren Gud hungersnöden bli svår i landet Ur, så att min bror aHaran dog. Men min far, bTera, bodde ännu i kaldeernas Ur.

  Och det hände sig att jag, Abraham, tog aSarai till hustru och min bror bNahor tog Milka, som var Harans dotter, till hustru.

  Nu hade Herren asagt till mig: Abraham, gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, till ett land som jag skall visa dig.

  Därför lämnade jag kaldeernas aUr för att bege mig till Kanaans land, och jag tog med mig Lot, min brors son, och hans hustru samt min hustru Sarai. Och även min bfar följde efter mig till det land som vi gav namnet Haran.

  Och hungersnöden lindrades och min far stannade i Haran och bosatte sig där, eftersom det fanns många hjordar i Haran. Och min far vände åter till sin aavgudadyrkan, därför stannade han i Haran.

  Men jag, Abraham, och aLot, min brors son, bad till Herren, och Herren bvisade sig för mig och sade till mig: Stå upp och ta Lot med dig, ty jag har för avsikt att ta dig ut ur Haran och att göra dig till en tjänare som skall bära mitt cnamn i ett främmande dland, som jag skall ge till dina avkomlingar efter dig till evig besittning, när de hörsammar min röst.

  Ty jag är Herren din Gud, jag bor i himlen, jorden är min afotpall, jag sträcker ut min hand över havet och det lyder min röst, jag gör stormen och elden till min bvagn, jag säger till bergen: Vik hädan, och se, de tas bort i en virvelvind, på ett ögonblick, plötsligt.

  Mitt namn är aJehova, och jag bkänner änden från begynnelsen, därför skall min hand vara över dig.

  Och jag skall av dig skapa ett stort folk och jag skall avälsigna dig övermåttan och göra ditt namn stort bland alla folk, och du skall bli till välsignelse för dina avkomlingar efter dig, så att de i sina händer skall bära detta ämbete och bprästadöme till alla folk.

  10  Och jag skall välsigna dem genom ditt namn, ty alla som tar emot detta aevangelium skall uppkallas efter ditt namn och skall räknas som dina bavkomlingar och skall ställa sig upp och prisa dig som sin cfader.

  11  Och jag skall avälsigna dem som välsignar dig och förbanna dem som förbannar dig, och i dig (det vill säga i ditt prästadöme) och i dina bavkomlingar (det vill säga ditt prästadöme), ty jag ger dig ett löfte att denna crättighet skall fortsätta i dig och i dina avkomlingar efter dig (det vill säga den bokstavliga eller den kroppsliga avkomman), skall jordens alla släkter bli välsignade, ja, med evangeliets välsignelser, vilka är frälsningens välsignelser, det vill säga evigt liv.

  12  När nu Herren hade dragit sig bort från att tala till mig och vänt bort sitt ansikte från mig, sade jag i mitt hjärta: Din tjänare har uppriktigt asökt dig, nu har jag funnit dig.

  13  Du sände din ängel att abefria mig från Elkenahs gudar och jag gör väl i att hörsamma din röst, låt därför din tjänare stå upp och dra bort i frid.

  14  Så drog jag, Abraham, bort som Herren hade sagt till mig, och Lot följde med mig. Och jag, Abraham, var asextio och två år gammal när jag drog ut ur Haran.

  15  Och jag tog aSarai, som jag tog till hustru när jag var i bUr i Kaldeen, och Lot, min brors son, med mig och alla de ägodelar som vi hade samlat och de själar som vi hade cvunnit i Haran och begav oss till dKanaans land och bodde i tält på vägen dit.

  16  Därför var evigheten vårt skydd, och vår aklippa och vår frälsning, då vi färdades från Haran genom Jershon för att komma till Kanaans land.

  17  Nu byggde jag, Abraham, ett aaltare i Jershons land och frambar ett offer åt Herren och bad att bhungersnöden skulle vändas bort från min fars hus, så att de inte skulle förgås.

  18  Och sedan fortsatte vi från Jershon genom landet till den plats som heter Sikem. Den låg på Mores slättland, och vi hade redan kommit över gränsen till akanaaneernas land, och jag frambar ett boffer där på Mores slättland och åkallade Herren innerligt, eftersom vi redan hade kommit in i detta avgudadyrkande folks land.

  19  Och Herren visade sig för mig som svar på mina böner och sade: Detta aland skall jag ge åt dina avkomlingar.

  20  Och jag, Abraham, stod upp från platsen vid altaret som jag hade byggt åt Herren, och drog vidare till ett berg öster om aBetel och slog upp mitt tält där med Betel i väster och bAi i öster. Och där byggde jag ännu ett altare åt Herren och cåkallade åter Herrens namn.

  21  Och jag, Abraham, fortsatte färden söderut, och det rådde fortfarande en hungersnöd i landet, och jag, Abraham, beslöt att dra ned till Egypten och vistas där, ty hungersnöden blev mycket svår.

  22  Och det hände sig när jag stod i begrepp att dra in i Egypten att Herren sade till mig: Se, din hustru aSarai är en mycket vacker kvinna att se på,

  23  därför skall det ske att egyptierna, när de får se henne, skall säga: Hon är hans hustru, och de kommer att döda dig men låta henne leva. Se därför till att du gör på detta sätt:

  24  Låt henne säga till egyptierna att hon är din syster, och din själ skall få leva.

  25  Och det hände sig att jag, Abraham, berättade för min hustru Sarai allt vad Herren hade sagt till mig — Därför ber jag dig säga till dem att du är min syster, så att det kan gå mig väl för din skull och min själ får leva tack vare dig.