Utdrag ur profeten Joseph Smiths berättelse
History of the Church, band 1, kapitlen 1 till och med 5

Joseph Smith berättar om sina förfäder, familjemedlemmar och deras första hem — En ovanligt stor upphetsning över religion råder i västra New York — Han bestämmer sig för att söka visdom enligt Jakobs råd — Fadern och Sonen visar sig, och Joseph kallas till sitt tjänande som profet. (Verserna 1–20.)

  grund av de många rykten som har satts i omlopp av illasinnade och beräknande personer angående aJesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas buppkomst och utveckling, vilka alla av sina upphovsmän syftat till att skada dess anseende som kyrka och dess framgång i världen, har jag känt mig föranledd att skriva denna berättelse för att ta allmänheten ur villfarelserna och ge alla sanningssökare kunskap om de verkliga händelserna, så som de har ägt rum, både vad gäller mig själv och kyrkan, så långt som jag har tillgång till dessa fakta.

  I denna berättelse skall jag i sanning och rättfärdighet framställa de olika händelserna som berör denna kyrka, så som de har ägt rum eller som de nu [1838] förekommer i det åttonde året efter det att nämnda kyrka aorganiserades.

  aJag föddes den tjugotredje december i Herrens år artonhundrafem i staden Sharon i Windsor County i staten Vermont ... Min far, bJoseph Smith den äldre, lämnade staten Vermont och flyttade till Palmyra i Ontario (nuvarande Wayne) County i staten New York när jag var på mitt tionde år eller däromkring. Omkring fyra år efter min fars ankomst till Palmyra flyttade han med sin familj till Manchester i samma Ontario County.

  Hans familj bestod av elva själar, nämligen min far aJoseph Smith, min bmor Lucy Smith (vars namn före giftermålet var Mack, dotter till Solomon Mack), mina bröder cAlvin (som dog den 19 november 1823, i sitt 26:e år), dHyrum, mig själv, eSamuel Harrison, William, Don Carlos och mina systrar Sophronia, Catherine och Lucy.

  Någon gång under det andra året efter det att vi flyttat till Manchester, rådde det där vi bodde en ovanligt stor upphetsning över religiösa frågor. Den började hos metodisterna men blev snart allmän bland alla sekterna i den delen av landet. I själva verket tycktes hela landsdelen gripen därav och stora skaror anslöt sig till de olika religiösa grupperna, vilket förorsakade inte så liten uppståndelse och strid bland folket, då några ropade: Se här! och andra: aSe där! Några stred för metodisternas tro, några för presbyterianernas och några för baptisternas.

  Ty trots den stora kärlek som de omvända till dessa olika trosuppfattningar uttryckte vid sin omvändelse, och den stora iver som respektive predikant visade som var verksam med att ställa till och främja denna scen med religiösa känsloutbrott för att få alla att omvända sig, som de tyckte om att kalla det, oavsett till vilken sekt de anslöt sig, så visade det sig dock när de omvända började dela upp sig, några till en grupp och några till en annan, att både prästernas och de omvändas till synes så vänliga känslor var mera låtsade än verkliga, ty det uppstod en scen med stor förvirring och negativa känslor. Präst stred mot präst och omvänd mot omvänd, så att alla de goda känslor de hyst för varandra, om de verkligen hade hyst några, gick helt förlorade i aordstriden och kampen för olika åsikter.

  Jag var vid den här tiden på mitt femtonde år. Min fars familj vanns över till den presbyterianska tron och fyra av dem slöt sig till den kyrkan, nämligen min mor Lucy, mina bröder Hyrum och Samuel Harrison och min syster Sophronia.

  Under denna tid av stor upphetsning väcktes mitt sinne till allvarlig begrundan och stor oro, men fastän jag hade djupa och starka känslor, höll jag mig ändå undan alla dessa grupper, även om jag gick till deras olika möten så ofta tillfälle gavs. Med tiden drogs mitt sinne till metodisterna och jag kände en önskan att förenas med dem. Men så stor var förvirringen och stridigheterna bland de olika samfunden att det var omöjligt för en person så ung som jag, och med så liten erfarenhet av människor och ting som jag hade, att komma till en säker slutsats om vem som hade rätt och vem som hade fel.

  Mitt sinne var tidvis mycket upprört, ty ropet och tumultet var så stort och oavbrutet. Presbyterianerna var högst påstridiga mot baptisterna och metodisterna, och använde sig av både förnuftets och ordklyveriets alla krafter för att bevisa deras felaktigheter, eller åtminstone förmå människorna att tro att de misstagit sig. Å andra sidan var baptisterna och metodisterna lika ivriga från sitt håll i sin strävan att fastslå sina egna lärosatser och vederlägga alla andras.

  10  Mitt i denna ordstrid och detta åsiktstumult sade jag ofta till mig själv: Vad skall jag göra? Vilken av alla dessa grupper har arätt, eller har de alla fel? Om någon av dem har rätt, vilken är det då och hur skall jag kunna veta det?

  11  Medan jag kämpade med dessa stora svårigheter som striden mellan de olika religionssamfunden orsakat, läste jag en dag i Jakobs brev, första kapitlet och femte versen: Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.

  12  Aldrig har något skriftställe gjort större intryck på en människas hjärta än vad detta den gången gjorde på mitt. Det tycktes med stor kraft tränga in i mitt hjärtas innersta känslor. Jag begrundade det om och om igen eftersom jag visste att om någon människa behövde visdom från Gud så var det jag, ty jag visste inte vad jag skulle göra, och om jag inte fick mera visdom än jag då hade, skulle jag aldrig kunna veta det. De olika sekternas religionslärare atolkade nämligen samma skriftställen så olika att de tillintetgjorde allt hopp om att kunna avgöra frågan genom att vädja till bBibeln.

  13  Omsider kom jag till slutsatsen att jag antingen måste förbli i mörker och förvirring, eller också måste jag följa Jakobs råd, det vill säga be till Gud. Jag kom omsider fram till beslutet att afråga Gud, eftersom jag drog slutsatsen att om han gav visdom till dem som saknade visdom, och ger villigt och utan förebråelser, kunde jag våga göra det.

  14  Så i enlighet med detta mitt beslut att be till Gud, drog jag mig undan till skogen för att försöka. Det var på morgonen en härlig, klar dag, tidigt på våren artonhundratjugo. Det var första gången i mitt liv som jag gjort ett sådant försök, ty mitt i alla mina bekymmer hade jag ännu aldrig gjort något försök att abe högt.

  15  Sedan jag dragit mig undan till den plats dit jag förut bestämt mig för att gå och hade sett mig omkring och funnit att jag var ensam, knäböjde jag och började uppsända mitt hjärtas önskningar till Gud. Jag hade knappt gjort det, förrän jag omedelbart greps av en makt som helt och hållet överväldigade mig och hade ett så häpnadsväckande inflytande över mig att min tunga bands, så att jag inte kunde tala. Tätt mörker omslöt mig och det tycktes mig för en stund som om jag vore dömd till plötslig undergång.

  16  Men då jag ansträngde mig av alla krafter att aropa till Gud om befrielse ur denna fiendes makt som gripit mig, och i samma ögonblick som jag höll på att sjunka i förtvivlan och överlämna mig åt undergång — inte åt någon inbillad undergång utan åt en verklig varelses makt, som kom från den osynliga världen och som hade en sådan förunderlig makt som jag aldrig förr känt hos något väsen – just i detta skrämmande ögonblick såg jag en bljuspelare alldeles över mitt huvud, klarare än csolen, som sänkte sig gradvis tills den föll på mig.

  17  Så snart den syntes fann jag mig befriad från den fiende som hållit mig bunden. När ljuset vilade på mig asåg jag btvå personer, vilkas glans och chärlighet trotsar all beskrivning, stående över mig i luften. En av dem talade till mig och nämnde mig vid namn och sade, medan han pekade på den andre: Denne är min älskadeSon. Hör honom!

  18  Min avsikt med att gå och arådfråga Herren var att få veta vilken av alla sekterna som var den rätta, så att jag kunde veta vilken jag skulle ansluta mig till. Så snart jag åter blev herre över mig själv så att jag kunde tala, frågade jag därför personerna som stod över mig i ljuset vilken av alla sekterna som var den rätta (ty vid den tiden hade det aldrig fallit mig in att alla kunde ha fel), och vilken jag skulle ansluta mig till.

  19  Jag fick till svar att jag inte skulle ansluta mig till någon av dem, ty de hade alla gått avilse. Och den person som talade till mig sade att alla deras trosbekännelser var avskyvärda i hans ögon, att alla dessa trosbekännare var fördärvade, att: De bnalkas mig med sina läppar, men deras chjärtan är långt ifrån mig. De läror de förkunnar är dmänniskobud, och de har ett esken av gudaktighet, men de förnekar dess kraft.

  20  Han förbjöd mig på nytt att ansluta mig till någon av dem, och han sade mycket annat till mig som jag inte kan skriva ned nu. När jag hämtat mig upptäckte jag att jag låg på rygg och såg upp i himlen. När ljuset försvunnit hade jag ingen styrka, men så snart jag i någon grad återvunnit den gick jag hem. Och då jag lutade mig mot eldstaden, frågade min mor vad som fattades mig. Jag svarade: Bekymra dig inte, allt är väl. Jag mår bra. Sedan sade jag till min mor: Jag har för egen del fått veta att den presbyterianska läran inte är sann. Det tycks som om amotståndaren redan tidigt i mitt liv förstod att jag var bestämd till att oroa och besvära hans rike. Varför skulle annars mörkrets makter förena sig mot mig? Varför detta bmotstånd och dessa förföljelser som rasade mot mig nästan från barndomen?

Några predikanter och andra trosbekännare förkastar berättelsen om den första synen — Joseph Smith utsätts för förföljelse — Han vittnar om att han verkligen såg synen. (Verserna 21–26.)

  21  Några dagar efter det att jag haft denna asyn, råkade jag vara i sällskap med en av de metodistpredikanter som var mycket verksam i den förut omtalade religiösa upphetsningen, och medan jag talade med honom om ämnet religion, tog jag tillfället i akt att berätta för honom om den syn som jag haft. Jag blev mycket förvånad över hans uppförande. Han behandlade inte bara det jag sade lättvindigt, utan med stort förakt, och sade att alltsamman kom från djävulen, att det inte fanns något sådant som bsyner och cuppenbarelser i dessa dagar, att allt sådant hade upphört med apostlarna och att det aldrig skulle komma fler sådana.

  22  Jag fann emellertid snart att min berättelse hade väckt en hel del fördomar mot mig bland religiösa bekännare och blev orsaken till stor aförföljelse som fortsatte att öka, och trots att jag var en bobetydlig gosse, bara mellan fjorton och femton år gammal, och mina levnadsförhållanden var sådana att de lämnade en gosse utan betydelse i världen, så ägnade dock män i hög ställning mig tillräckligt mycket uppmärksamhet för att upphetsa den allmänna opinionen mot mig och skapa en bitter förföljelse. Och detta var vanligt bland alla sekterna — alla gick samman för att förfölja mig.

  23  Det fick mig då, och ofta senare, att allvarligt begrunda hur märkligt det var att en obetydlig gosse, litet mer än fjorton år gammal, och en som dessutom var hänvisad till att skaffa sig ett knapphändigt levebröd genom sitt dagliga arbete, skulle anses vara en tillräckligt betydelsefull person att tilldra sig uppmärksamhet från de högt uppsatta i den tidens mest populära sekter, och det på ett sätt som skapade en stämning av bittraste förföljelse och smädelse. Men oavsett om det var märkligt, så var det på det viset, och det förorsakade mig ofta stor sorg.

  24  Det var emellertid ett faktum att jag hade sett en syn. Jag har sedan dess tänkt att jag kände mig mycket lik aPaulus, när han höll sitt bförsvarstal inför kung Agrippa och berättade om den syn han haft när han såg ett ljus och hörde en röst. Men ändå var det endast några få som trodde honom, och några sade att han var oärlig, andra sade att han var galen, och han blev förlöjligad och smädad. Men allt detta gjorde inte hans syn mindre verklig. Han hade sett en syn, han visste att han hade gjort det, och all förföljelse under himlen skulle inte kunna förändra den saken, och även om de skulle förfölja honom till döds så visste han ändå, och skulle veta det till sitt sista andetag, att han både hade sett ett ljus och hört en röst som talade till honom, och hela världen skulle inte kunna få honom att tänka eller tro annorlunda.

  25  På samma sätt var det med mig. Jag hade faktiskt sett ett ljus, och mitt i det ljuset såg jag två apersoner, och de talade verkligen till mig, och trots att man hatade och förföljde mig för att jag sade att jag hade sett en syn var det ändå sant, och medan de förföljde mig, smädade mig och falskeligen talade allt ont om mig för att ha sagt detta, blev jag ledd att i mitt hjärta säga: Varför förföljer man mig för att jag talar sanning? Jag har faktiskt sett en syn, och vem är jag att jag kan stå emot Gud, och varför vill världen få mig att förneka vad jag faktiskt har sett? Ty jag hade sett en syn. Jag visste det, och jag visste att Gud visste det och jag kunde inte bförneka det, inte heller vågade jag göra det. I alla händelser visste jag att jag därigenom skulle förtörna Gud och komma under fördömelse.

  26  Vad den sekteriska världen beträffar var jag nu i mitt sinne förvissad om att jag inte förväntades ansluta mig till någon av dem, utan förbli som jag var tills jag fick ytterligare ledning. Jag hade funnit att Jakobs avittnesbörd var sant, att en människa som saknade visdom kunde be till Gud och utan förebråelser få den.

Moroni visar sig för Joseph Smith—Josephs namn skall bli känt på gott och ont bland alla nationer — Moroni berättar för honom om Mormons bok och om kommande straffdomar från Herren och citerar många skriftställen — Guldplåtarnas gömställe uppenbaras — Moroni fortsätter undervisa profeten. (Verserna 27–54.)

  27  Jag fortsatte sköta mina dagliga sysslor i livet till den tjugoförsta september artonhundratjugotre och led hela tiden svår förföljelse från människor av alla de slag, både religiösa och inte religiösa, eftersom jag fortfarande försäkrade att jag hade sett en syn.

  28  Under tiden mellan den dag när jag fick synen och år artonhundratjugotre blev jag — eftersom jag förbjudits att sluta mig till någon av den tidens religiösa sekter, och eftersom jag var mycket ung och förföljd av dem som borde ha varit mina vänner och behandlat mig vänligt och, om de trodde att jag blivit vilseledd, borde ha försökt att vinna mig tillbaka på ett passande och kärleksfullt sätt — utsatt för alla slags afrestelser, och då jag umgicks i alla slags kretsar, begick jag ofta många dåraktiga fel och visade prov på ungdomens svagheter och den mänskliga naturens svaga sidor, vilka, är jag ledsen att behöva säga, ledde mig in i olika frestelser, anstötliga i Guds ögon. Genom att jag erkänner detta, skall ingen tro att jag gjorde mig skyldig till några stora eller grova synder. Benägenheten att begå något sådant låg aldrig i min natur. Men jag gjorde mig skyldig till lättsinne och umgicks ibland med muntra sällskap och så vidare, vilket inte var förenligt med den karaktärsfasthet som borde upprätthållas av en som var bkallad av Gud, som jag blivit. Detta kommer emellertid inte att verka särskilt underligt för någon som minns min ungdom och känner till mitt medfödda muntra sinnelag.

  29  Till följd av detta kände jag mig ofta fördömd för min svaghet och mina ofullkomligheter, och på kvällen den ovannämnda tjugoförsta september, sedan jag gått till sängs för natten, ägnade jag mig åt abön och vädjan till den allsmäktige Guden om förlåtelse för alla mina synder och dårskaper, och även om att få tillkännagivet för mig, så att jag kunde få veta hur min ställning och mitt förhållande till honom var, ty jag hade full förtröstan på att få ett gudomlig tillkännagivande, eftersom jag förut fått en sådant.

  30  Medan jag så höll på att åkalla Gud, upptäckte jag ett sken som visade sig i mitt rum och som tilltog tills rummet var ljusare än mitt på dagen, och i samma ögonblick visade sig en aperson vid min säng, stående i luften, ty hans fötter rörde inte vid golvet.

  31  Han bar en löst hängande, bländande avit mantel. Den var vitare än något jordiskt jag någonsin sett. Inte heller tror jag att något jordiskt skulle kunna göras så enastående vitt och strålande. Hans händer var bara, liksom armarna något ovanför handlederna. Även fötterna var bara, liksom benen något ovanför vristerna. Hans huvud och hals var också bara. Jag kunde se att han inte hade några andra kläder än denna dräkt, eftersom den var öppen så att jag såg hans bröst.

  32  Inte endast var hans mantel enastående vit, utan hela hans person var abländande bortom all beskrivning, och hans ansikte liknade i sanning bljungelden. Rummet var enastående ljust, men inte så ljust som omedelbart runt hans person. Då jag först såg honom blev jag crädd, men fruktan lämnade mig snart.

  33  Han kallade mig vid anamn och sade till mig att han var en budbärare sänd från Guds närhet till mig och att hans namn var Moroni, att Gud hade ett verk för mig att utföra och att mitt namn skulle hållas för gott och ont bland alla nationer, släkter och tungomål, eller att man skulle tala både gott och ont om det bland alla folk.

  34  Han sade att det fanns en abok förvarad, skriven på bguldplåtar, som innehöll en berättelse om denna kontinents forna invånare och varifrån de härstammade. Han sade också att det eviga evangeliets cfullhet fanns däri, så som Frälsaren gav det till de forna invånarna.

  35  Han sade också att där fanns två stenar i silverbågar — och dessa stenar, fästa vid en abröstplåt, utgjorde det som kallas burim och tummim — förvarade tillsammans med plåtarna, och innehavet och användningen av dessa stenar var det som kännetecknade csiare i forna eller gamla tider, och att Gud hade berett dem i avsikt att boken skulle kunna översättas.

  36  Sedan han sagt detta började han citera profetiorna i aGamla testamentet. Han citerade först en del av bMalakis tredje kapitel, och han citerade även det fjärde eller sista kapitlet i samma profetia, fast med en liten avvikelse från hur det står i våra biblar. I stället för att citera första versen som den står i våra böcker, citerade han den sålunda:

  37  Ty se, dagen kommer som skall brinna som en ugn, och alla de högmodiga, ja, och alla som gör det som är ogudaktigt skall brinna som stubb, ty de som kommer skall bränna dem, säger Härskarornas Herre, så att det inte skall lämnas dem vare sig rot eller gren.

  38  Och vidare citerade han femte versen sålunda: Se, jag skall uppenbara prästadömet för er genom profeten Elias hand, innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer.

  39  Han citerade också nästa vers annorlunda: Och han skall inplanta i barnens hjärtan de löften som gavs till fäderna, och barnens hjärtan skall vända sig till sina fäder. Om det inte vore så, skulle hela jorden bli fullständigt ödelagd vid hans ankomst.

  40  Utöver dessa citerade han Jesajas elfte kapitel och sade att det snart skulle fullbordas. Han citerade också de tjugoandra och tjugotredje verserna i Apostlagärningarnas tredje kapitel, precis som det står i vårt Nya testamente. Han sade att denne aprofet var Kristus, men att dagen ännu inte kommit då de som inte ville höra hans röst skulle bavskäras från folket, men att den snart skulle komma.

  41  Han citerade också andra kapitlet i aJoel, från den tjugoåttonde versen till den sista. Han sade också att detta ännu inte uppfyllts, men att det snart skulle ske. Och han sade vidare att bicke-judarnas fullhet snart skulle infalla. Han citerade många andra skriftställen och gav många förklaringar som inte kan nämnas här.

  42  Vidare sade han till mig att när jag fått de plåtar som han talat om — för tiden då jag skulle få dem var ännu inte inne — skulle jag inte visa dem för någon, inte heller bröstplåten med urim och tummim, utan endast för dem som jag skulle få befallning att visa dem för. Om jag gjorde det skulle jag förgås. Medan han talade med mig om plåtarna, öppnade sig en syn för mitt ainre så att jag såg den plats där plåtarna var förvarade, och detta så klart och tydligt att jag kände igen platsen när jag besökte den.

  43  Efter detta samtal såg jag att ljuset i rummet börja samlas närmast omkring personen som hade talat till mig, och detta fortsatte tills rummet åter var mörkt, utom alldeles omkring honom. Då såg jag plötsligt liksom en väg öppna sig rakt upp till himlen, och han uppsteg tills han helt hade försvunnit, och rummet var som det varit innan detta himmelska ljus visade sig.

  44  Jag låg och funderade på det besynnerliga som hade hänt och förundrades storligen över det som denne märklige budbärare hade sagt mig. Medan jag abegrundade detta fann jag plötsligt att det åter började ljusna i rummet, och i samma ögonblick, tycktes det, stod samme himmelske budbärare än en gång vid min säng.

  45  Han började återigen berätta detsamma som han sagt vid sitt första besök, utan minsta avvikelse. När han gjort detta, berättade han för mig om de svåra domar som skulle drabba jorden med stor ödeläggelse genom hungersnöd, svärd och farsoter, och att dessa svåra domar skulle drabba jorden i detta släktled. Sedan han sagt detta, uppsteg han igen som han gjort förut.

  46  Vid det laget var de intryck som gjorts på mitt sinne så djupa att all sömn hade flytt från mina ögon, och jag låg överväldigad av häpnad över det som jag både hört och sett. Och döm om min förvåning, när jag åter såg samme budbärare vid min säng och hörde honom än en gång berätta och upprepa för mig detsamma som han sagt förut. Och han tillfogade en varning till mig och sade att aSatan skulle försöka bfresta mig (till följd av min fars familjs små omständigheter) att ta plåtarna i avsikt att bli rik. Detta förbjöd han mig och sade att jag inte fick ha något annat för ögonen då jag hämtade plåtarna än att förhärliga Gud, och inte fick påverkas av något annat cmotiv än att bygga upp hans rike. I annat fall kunde jag inte få dem.

  47  Efter detta tredje besök uppsteg han åter till himlen som förut, och jag lämnades att på nytt begrunda det märkliga som jag just hade upplevt. Nästan genast efter det att den himmelske budbäraren för tredje gången hade lämnat mig gol tuppen, och jag fann att dagen började gry, så våra samtal måste ha varat nästan hela den natten.

  48  Kort därefter steg jag upp och gick som vanligt till dagens nödvändiga sysslor. Men då jag försökte arbeta som vanligt, fann jag mina krafter så uttömda att jag var helt oförmögen till det. Min far, som arbetade tillsammans med mig, upptäckte att något fattades mig och sade åt mig att gå hem. Jag började gå hemåt, men när jag försökte klättra över staketet omkring den åker där vi var, svek mig krafterna helt och hållet, och jag föll hjälplös till marken och låg en stund helt medvetslös.

  49  Det första jag sedan minns var en röst som talade till mig och kallade mig vid namn. Jag tittade upp och såg samme budbärare stående över mitt huvud, omgiven av ljus som förut. Han upprepade sedan allt som han hade sagt mig föregående natt och befallde mig att gå till min afar och berätta för honom om den syn och de befallningar som jag hade fått.

  50  Jag lydde. Jag återvände till min far på åkern och upprepade alltsammans för honom. Han svarade mig att det var från Gud och sade åt mig att gå och göra som budbäraren hade befallt. Jag lämnade åkern och gick till den plats där budbäraren sagt mig att plåtarna förvarades, och tack vare att den syn som jag haft om detta varit så tydlig, kände jag igen platsen i samma ögonblick som jag kom dit.

  51  I närheten av byn Manchester i Ontario County i New York ligger en stor akulle, den högsta av alla i trakten. På västra sidan av denna kulle, inte långt från toppen, under en stor sten, låg plåtarna förvarade i en stenkista. Stenen var tjock och upphöjd mitt på ovansidan och tunnare mot kanterna, så att mittpartiet var synligt ovanför marken medan kanten runt om var täckt med jord.

  52  Efter att ha tagit bort jorden tog jag en hävstång som jag stack in under kanten på stenen, och med viss ansträngning lyfte jag upp den. Jag tittade in, och där såg jag verkligen aplåtarna, burim och tummim och cbröstplåten så som budbäraren hade sagt. Kistan de låg i hade gjorts genom att stenar sammanfogats med något slags cement. I botten på kistan låg två stenar på tvären, och på dessa stenar låg plåtarna och de andra föremålen tillsammans med dem.

  53  Jag försökte ta ut dem men förbjöds av budbäraren och tillsades återigen, att tiden att ta fram dem ännu inte hade kommit, och inte heller skulle komma förrän fyra år senare. Men han sade till mig att jag skulle komma till samma plats precis ett år senare och att han skulle möta mig där samt att jag skulle fortsätta att göra så tills tiden var inne att ta emot plåtarna.

  54  Jag gick följaktligen dit varje år som jag blivit befalld, och varje gång fann jag samme budbärare där och fick vid våra samtal undervisning och kunskap av honom om vad Herren skulle göra samt hur och på vilket sätt hans arike skulle ledas i de sista dagarna.

Joseph Smith gifter sig med Emma Hale — Han tar emot guldplåtarna från Moroni och översätter en del av tecknen — Martin Harris visar tecknen och översättningen för professor Anthon som säger: Jag kan inte läsa en förseglad bok. (Verserna 55–65.)

  55  Då min fars världsliga omständigheter var mycket begränsade, var vi tvungna att arbeta med våra händer och att anlitas för dagsverken eller på annat sätt närhelst tillfälle gavs. Ibland var vi hemma och ibland på annat håll, och genom ständigt arbete kunde vi skaffa oss tillräckligt levebröd.

  56  År 1823 drabbades min fars familj av en stor sorg genom min äldste bror aAlvins död. I oktober månad 1825 anställdes jag hos en gammal man vid namn Josiah Stoal som bodde i Chenango County i staten New York. Han hade hört något om att en silvergruva öppnats av spanjorerna i Harmony, i Susquehanna County i staten Pennsylvania, och hade innan han anställde mig hållit på att gräva för att om möjligt finna gruvan. Sedan jag rest dit för att bo hos honom, tog han mig och sina övriga arbetare med sig för att gräva efter silvergruvan, något som jag fortsatte arbeta med i nästan en månad utan framgång i vårt åtagande, och till slut förmådde jag den gamle mannen att sluta gräva efter den. Härav uppkom den utbredda historien om att jag skulle ha varit en skattsökare.

  57  Under den tid jag var anställd var jag inackorderad hos en herr Isaac Hale från samma plats. Det var där jag första gången såg min hustru (hans dotter) aEmma Hale. Vi gifte oss den 18 januari 1827, medan jag ännu var anställd i herr Stoals tjänst.

  58  Då jag fortfarande påstod att jag sett en syn, fortsatte aförföljelsen mot mig, och min hustrus fars familj var mycket emot att vi gifte oss. Jag var därför tvungen att föra henne till en annan plats, så vi for och gifte oss i domare Tarbills hem i South Bainbridge i Chenango County i New York. Genast efter giftermålet lämnade jag herr Stoal och for hem till min far och arbetade med honom den sommaren.

  59  Slutligen kom stunden då jag skulle få plåtarna, urim och tummim och bröstplåten. Den tjugoandra dagen i september artonhundratjugosju, sedan jag som vanligt efter ännu ett år hade gått till den plats där de förvarades, överlämnade samme himmelske budbärare dem till mig med tillsägelsen att jag skulle vara ansvarig för dem. Om jag av ovarsamhet eller genom någon aförsummelse från min sida blev av med dem skulle jag bli avskuren, men om jag ansträngde mig på alla sätt för att bbevara dem tills han, budbäraren, kom och hämtade dem, skulle de bli beskyddade.

  60  Jag förstod snart orsaken till att jag hade fått så stränga tillsägelser att ha dem i säkert förvar, och varför budbäraren hade sagt att när jag gjort det som krävdes av mig, skulle han komma och hämta dem. Ty så snart det blivit känt att jag hade dem, gjordes de ihärdigaste ansträngningar för att ta dem ifrån mig. Varje tänkbar list användes i detta syfte. Förföljelsen blev bittrare och svårare än förut, och många bevakade mig ständigt för att om möjligt ta dem ifrån mig. Men genom Guds visdom förblev de i säkert förvar i mina händer tills jag med dem hade utfört det som fordrades av mig. När budbäraren som avtalat kom för att hämta dem, överlämnade jag dem till honom, och han har dem i sin vård intill denna dag, som är den andra dagen i maj artonhundratrettioåtta.

  61  Upphetsningen fortgick emellertid ännu och ryktet med sina tusen tungor var hela tiden sysselsatt med att sprida osanningar om min fars familj och om mig själv. Om jag skulle berätta en tusendel av dem, skulle det fylla volymer. Förföljelsen blev emellertid så outhärdlig att jag tvingades lämna Manchester och fara med min hustru till Susquehanna County i staten Pennsylvania. Medan vi förberedde oss för resan — vi var mycket fattiga och förföljelsen var så svår mot oss att det inte var sannolikt att vi skulle få det annorlunda — fann vi mitt i våra lidanden en vän i en man vid namn aMartin Harris, som kom till oss och gav mig femtio dollar som hjälp till oss på vår resa. Herr Harris bodde i Palmyra kommun i Wayne County i staten New York och var en aktad lantbrukare.

  62  Genom denna hjälp i rätt tid kunde jag nå min bestämmelseort i Pennsylvania, och omedelbart efter ankomsten dit började jag skriva av tecknen från plåtarna. Jag skrev av en hel del av dem, och med hjälp av aurim och tummim översatte jag några av dem, vilket jag gjorde från det att jag anlände till min hustrus fars hem i december månad och till följande februari.

  63  Någon gång i denna februari månad kom förutnämnda herr Martin Harris till vårt ställe, fick tecknen som jag hade skrivit av från plåtarna, och gav sig iväg med dem till staden New York. Beträffande vad som hände med honom och tecknen hänvisar jag till hans egen redogörelse för omständigheterna, så som han återgav dem för mig efter sin hemkomst, vilket var som följer:

  64  Jag reste till staden New York och visade de tecken som blivit översatta, jämte översättningen av dem, för professor Charles Anthon, en man som prisades för sina litterära insikter. Professor Anthon fastslog att översättningen var korrekt, bättre än något annat han tidigare hade sett översatt från egyptiska. Jag visade honom sedan de tecken som ännu inte var översatta, och han sade att de var egyptiska, kaldeiska, assyriska och arabiska, och att det var äkta tecken. Han gav mig ett intyg som intygade för folket i Palmyra att det var äkta tecken, och att översättningen av dem som hade översatts också var korrekt. Jag tog intyget och stoppade det i fickan och skulle just lämna huset, när herr Anthon ropade mig tillbaka och frågade mig hur den unge mannen kommit underfund med att det fanns guldplåtar på den plats där han fann dem. Jag svarade att en Guds ängel hade uppenbarat det för honom.

  65  Sedan sade han till mig: Låt mig se det där intyget. Följaktligen tog jag upp det ur fickan och gav det till honom, och sedan tog han det och rev det i bitar och sade att det nuförtiden inte fanns något sådant som aänglars betjäning, och att om jag gav honom plåtarna skulle han översätta dem. Jag meddelade honom att en del av plåtarna var bförseglade och att jag var förbjuden att ta dit dem. Han svarade: Jag kan inte läsa en förseglad bok. Jag lämnade honom och gick till dr Mitchell som bekräftade vad professor Anthon sagt om både tecknen och översättningen.

 

* * * * * *

Oliver Cowdery verkar som skrivare vid översättningen av Mormons bok — Joseph och Oliver tar emot aronska prästadömet av Johannes Döparen — De döps, ordineras och får profetians ande. (Verserna 66–75.)

  66  Den 5 april 1829 kom aOliver Cowdery till mitt hem. Innan dess hade jag aldrig sett honom. Han berättade för mig att eftersom han undervisat i en skola i närheten av min fars hem, och då min far var en av dem som sänt barn till skolan, var han under en tid inackorderad i hans hem, och medan han var där berättade familjen för honom under vilka omständigheter jag fått plåtarna och därför hade han kommit för att ställa frågor till mig.

  67  Två dagar efter herr Cowderys ankomst (som var den 7 april) började jag översätta Mormons bok och han började skriva åt mig.

 

* * * * * *

  68  Vi höll ännu på med översättningsarbetet när vi följande månad (maj 1829) en dag gick in i skogen för att be och rådfråga Herren angående adop till syndernas bförlåtelse, vilket vi fann nämnt i översättningen av plåtarna. Medan vi var upptagna med att be och åkalla Herren steg en cbudbärare ned från himlen i en dljussky, och efter att ha lagt sina ehänder på oss, fordinerade han oss och sade:

  69  I Messias namn förlänar jag er, mina medtjänare, Arons prästadöme som innehar nycklarna till änglars betjäning och till omvändelsens evangelium och till dop genom nedsänkning till syndernas förlåtelse. Och detta skall aldrig mer tagas bort från jorden förrän Levis söner på nytt offrar ett offer åt Herren i rättfärdighet.

  70  Han sade att detta aronska prästadöme inte hade myndigheten till handpåläggning för den Helige Andens agåva, men att denna skulle förlänas oss senare. Och han befallde oss att gå och bli döpta, och gav oss föreskrifter om att jag skulle döpa Oliver Cowdery och att han därefter skulle döpa mig.

  71  I enlighet därmed gick vi och blev döpta. Jag döpte honom först och därefter döpte han mig — varefter jag lade mina händer på hans huvud och ordinerade honom till det aronska prästadömet, och därefter lade han sina händer på mig och ordinerade mig till samma prästadöme — ty så hade vi blivit befallda.*

  72  Det sändebud som besökte oss vid detta tillfälle och förlänade oss detta prästadöme sade att hans namn var Johannes, densamme som kallas aJohannes Döparen i Nya testamentet, och att han handlade under ledning av bPetrus, cJakob och dJohannes som innehade enycklarna till det fmelkisedekska prästadömet, det prästadöme, sade han, som i rätt tid skulle förlänas oss, och att jag skulle kallas kyrkans förste gäldste och han (Oliver Cowdery) den andre. Det var den femtonde dagen i maj 1829 som vi blev ordinerade under denne budbärares händer och döpta.

  73  Omedelbart efter det att vi kommit upp ur vattnet sedan vi blivit döpta upplevde vi stora och härliga välsignelser från vår himmelske Fader. Jag hade knappt hunnit döpa Oliver Cowdery förrän den aHelige Anden föll på honom, och han stod upp och bprofeterade om mycket som inom kort skulle äga rum. Och vidare: Så snart jag hade blivit döpt av honom fick även jag profetians ande, och sedan stod jag upp och profeterade om kyrkans uppkomst och mycket annat som rörde kyrkan och detta släktled av människobarnen. Vi var fyllda av den Helige Anden och fröjdade oss i vår frälsnings Gud.

  74  Då våra sinnen nu var upplysta började vi få skrifterna öppnade för vårt aförstånd, och den bsanna innebörden av och avsikten med de mera gåtfulla skriftställena uppenbarades för oss på ett sätt som vi aldrig kunnat erfara tidigare, och som vi aldrig hade tänkt på tidigare. På grund av den förföljelseanda som redan visat sig i grannskapet tvingades vi att tills vidare hemlighålla omständigheterna under vilka vi hade tagit emot prästadömet och att vi blivit döpta.

  75  Vi hade tid efter annan hotats med angrepp från pöbeln, och det till och med från trosbekännare. Och deras avsikter med att angripa oss hindrades endast av inflytandet från min hustrus fars familj (under gudomlig försyn), vilka hade blivit mycket vänligt stämda mot mig och var emot pöbelhopar och var benägna att låta mig fortsätta med översättningsarbetet utan avbrott. Och därför erbjöd och lovade de oss beskydd mot alla olagliga handlingar, så långt som det stod i deras förmåga.

 * * Oliver Cowdery beskriver dessa händelser på detta sätt: “Det var dagar som jag aldrig skall glömma — att sitta under ljudet av en röst, dikterad genom himmelsk inspiration, väckte den största tacksamhet i mitt bröst! Dag efter dag fortsatte jag oavbrutet att skriva det som kom från hans mun, när han med hjälp av urim och tummim eller, som nephiterna skulle ha sagt, ‘uttydarna’, översatte berättelsen eller uppteckningen som kallas ‘Mormons bok’.

  Att ens med några få ord nämna den intressanta redogörelse som Mormon och hans trofaste son Moroni gav om ett folk som en gång var älskat och gynnat av himlen, skulle vara att gå längre än vad mitt nuvarande syfte är. Jag skall därför skjuta upp det tills vidare och, som jag sade i inledningen, gå mera direkt in på några få händelser som är nära förknippade med denna kyrkas uppkomst, vilka kan vara intressanta för några tusenden som har trätt fram mitt ibland bigotta personers fördömelse och hycklares förtal och anammat Kristi evangelium.

  Ingen människa med sunt förnuft skulle kunna översätta och skriva ned de föreskrifter som gavs till nephiterna från Frälsarens mun, om på vilket bestämt sätt människorna skulle bygga upp hans kyrka, och särskilt när fördärv hade spritt osäkerhet kring alla regler och system som människor utövade, utan att önska få förmånen att visa hjärtats villighet genom att bli begraven i den våta graven som en vädjan ‘om ett gott samvete genom Jesu Kristi uppståndelse’.

  Efter att ha skrivit ned den redogörelse som gavs om Frälsarens verksamhet bland återstoden av Jakobs avkomlingar på denna kontinent, var det lätt att se att mörker täckte jorden och ett tjockt mörker människornas sinnen, som profeten förutsade. Vid närmare eftertanke var det lika lätt att se att mitt i den stora striden och bråket om religion, var det ingen som hade myndighet från Gud att handha evangeliets förrättningar. Ty man kan ställa sig frågan: Har män som förnekar uppenbarelser myndighet att handla i Kristi namn, när vittnesbördet om Kristus är själva profetians ande, och hans religion är grundad, byggd på och upprätthållen av direkta uppenbarelser i alla världens tidsåldrar när han har haft ett folk på jorden? Om dessa fakta var begravda och omsorgsfullt dolda av män vars sysselsättning skulle ha varit i fara om de en gång fått lysa i människors ansikten, så var de inte längre gömda för oss, och vi väntade bara på att denna befallning skulle ges till oss: ‘Stå upp och låt döpa er.’

  Vi hade inte hyst denna önskan länge förrän den förverkligades. Herren, som är barmhärtig och alltid villig att besvara den ödmjukes enträgna bön, uppenbarade i sin stora nåd sin vilja för oss efter det att vi, långt från människors boningar, hade åkallat honom på ett innerligt sätt. Helt plötsligt, som från evighetens mitt, talade Återlösarens röst frid till oss, medan förlåten delades och Guds ängel kom ned, klädd i härlighet, och överlämnade det ivrigt efterlängtade budskapet och nycklarna till omvändelsens evangelium. Vilken glädje! Vilket under! Vilken förvåning! Medan världen var plågad och förvirrad — medan miljoner famlade som blinda efter väggen, och medan alla människor som en enda stor massa stödde sig på det osäkra, såg våra ögon, hörde våra öron, som i ‘klart dagsljus’, ja, klarare än glansen av majsolens strålar, som just då spred sin glans över naturen! Sedan trängde hans stämma, fastän mild, in i vårt innersta, och hans ord: ‘Jag är er medtjänare’ jagade bort all fruktan. Vi lyssnade, vi skådade, vi beundrade! Det var en ängels röst från härligheten! Det var ett budskap från den Allrahögste! Och när vi hörde den fröjdade vi oss, medan hans kärlek satte våra själar i brand, och vi inhöljdes i synen av den Allsmäktige! Var fanns rum för tvivel? Ingenstans. Osäkerhet hade flytt, tvivel hade sjunkit för att aldrig mera uppstå, medan falskhet och bedrägeri hade flytt för evigt!

  Men tänk, käre broder, tänk vidare för ett ögonblick på vilken glädje som fyllde våra hjärtan och med vilken förvåning vi måste ha böjt oss (ty vem skulle inte ha böjt knä för en sådan välsignelse?) när vi under hans händer mottog det heliga prästadömet, medan han sade: I Messias namn förlänar jag er, mina medtjänare, detta prästadöme och denna myndighet, som skall förbli på jorden, så att Levis söner på nytt kan offra ett offer åt Herren i rättfärdighet.

  Jag skall inte försöka utmåla för er vad jag känner i mitt hjärta, inte heller den majestätiska skönhet och härlighet som omstrålade oss vid detta tillfälle, utan ni får tro mig, när jag säger att varken jord eller människa med tidens vältalighet kan tillnärmelsevis klä språket i en så intressant och sublim dräkt som denna heliga person gjorde. Nej, inte heller förmår denna jord att ge den glädje, att skänka den frid eller förstå den visdom som varje mening innehöll när den uttalades genom den Helige Andens kraft. Människor kan bedra sina medmänniskor, bedrägeri kan följa på bedrägeri, och de ogudaktigas barn kan ha makt att förleda de dåraktiga och okunniga, tills mängden närs av intet annat än fantasier och falskhetens frukter i sin ström leder den lättrogne till graven. Men en enda beröring av hans kärleks finger, ja, en enda härlighets stråle från den högre världen, eller ett enda ord från Frälsarens mun, från evighetens sköte, gör allt sådant till obetydlighet och utplånar det ur sinnet för evigt. Förvissningen om att vi befann oss i en ängels närhet, vissheten om att vi hörde Jesu röst och den obefläckade sanningen så som den strömmade från en helig person, dikterad av Guds vilja, är för mig något obeskrivligt, och jag skall, så länge jag tillåts vara kvar, alltid betrakta detta bevis på Frälsarens godhet med förundran och tacksägelse, och i de boningar där fullkomlighet bor och dit synd aldrig kommer, hoppas jag få tillbe honom på den dag som aldrig skall upphöra.” Messenger and Advocate, band 1 (oktober 1834), s 14–16.