Reflektioner
Fönstret vid bassängen
Författaren bor i Utah, USA.
Våra familjerelationer kan hjälpa oss att lära oss, förstå och efterleva evangeliet.
Illustration Allen Garns
Vår semester gick mot sitt slut. När vi åt våfflor den morgonen, planerade vi hur vi skulle kunna få ut det mesta av vår tid på hotellet innan vi skulle ta oss igenom den fem timmar långa bilresan hem. Min man beslöt sig för att ta med våra tre små döttrar på ett sista äventyr i bassängen. Jag skulle använda ett löpband i träningslokalen.
Löpbandet jag valde stod vänt mot en glasvägg med utsikt över bassängen. Strax såg jag en familj, min familj, gå fram mot bassängen. Badlakan, skor och t-shirts flög åt alla håll när flickorna upprymt gjorde sig redo att hoppa i vattnet. Jag brukade vanligtvis följa efter dem och samla ihop deras kläder och skor och ärligt talat vara lite irriterad över alltihop. I stället såg jag denna familj genom att titta på dem utifrån, som om det enorma fönstret framför mig var en bioduk. Jag tittade medan mina fötter rytmiskt träffade det roterande bandet under mig.
Jag såg hur glada alla var när de skrattade och lekte tillsammans, och jag tänkte på de tillfällen när jag blivit missmodig av de obetydliga gräl som oundvikligen uppstår i en familj, av den obehagliga känslan av att jag, trots att jag försökte så gott jag kunde, inte lyckades lära mina barn att älska varandra. Men när jag tittade, såg jag människor som var glada tillsammans. Jag upptäckte att jag inte hade misslyckats med att lära dem att älska varandra – jag lyckades bara inte se att de gjorde det.
Jag såg på när en av flickorna om och om igen hoppade från bassängkanten ner i sin pappas famn. Jag tänkte på alla stora hopp hon skulle göra under sitt liv och hoppades att hon skulle lita på att hennes himmelske Fader fångade henne varje gång. Jag visste att hon för varje hopp lärde sig tillit och att tillhörigheten till vår familj var ett tryggt sätt att lära sig den tilliten.
En annan dotter försökte fullända en simteknik. Jag såg hur familjens uppmuntran fick henne att fortsätta försöka. Hon kommer att behöva just ett sådant stöd när hon ställs inför svårare utmaningar.
Sedan såg jag hur vår tredje dotter oavsiktligt knuffades ner i bassängen. Upprörd, spottande och fräsande, tog hon sig upp ur vattnet och satte sig på en stol. Hennes familj såg direkt att hon saknades. Jag såg hur var och en av dem kärleksfullt uppmuntrade henne att komma tillbaka till dem. Det gjorde hon till slut, och jag tänkte på hennes framtid, på alla gånger hon skulle bli sårad och frestas att ge upp. Jag hoppades att hon i sin familjs kärlek alltid skulle få styrka att hålla ut.
Plötsligt slogs jag av en insikt: Våra familjer kan vara en nyckel till vår förmåga att lära oss, förstå och efterleva evangeliet. Nephi konstaterade att ”Herren med små medel kan åstadkomma stora ting” (1 Nephi 16:29). Och så är det med familjer. Ja, föräldrar har det kämpigt. Men varje ansträngning att undervisa, träna och älska, oavsett hur liten den är, betyder något.
Min lilla film närmade sig slutet. När jag stängde av löpbandet och såg min familj samla ihop sina kläder, kände jag en förnyad beslutsamhet att fortsätta kämpa, att fortsätta göra alla de små saker som jag ibland är rädd inte spelar någon roll.