Sista dagars heliga berättar
En välsignelse till en främling
Illustration Allen Garns
Flera år efter att min familj och jag hade blivit medlemmar i kyrkan fick jag en kallelse att verka i Nigeriamissionen Port Harcourt. En solig dag kort efter att jag kommit till mitt första område gav min kamrat och jag oss ut på vår vanliga proselytering.
När vi gick på en gata med mycket folk hörde vi en svag röst ropa på oss från ett inhägnat bostadsområde. Vi tittade över muren och såg en medelålders man ligga platt på magen vid porten.
Han bad oss komma in, men det fanns inget sätt att komma in på området. Porten var låst och vi tyckte det skulle vara oetiskt att klättra över muren. Jag kände mig manad att titta på hänglåset på porten igen. Efter några minuter lyckades vi ta bort hänglåset från utsidan och öppna dörren. Vi kunde se att mannen hade varit sjuk och inte blivit omhändertagen. Han förklarade att han hade varit sjuk och kände en sådan intensiv smärta att han inte kunde ställa sig upp.
När vi hade pratat med honom följde vi efter när han kröp tillbaka till sitt hus. Han bad oss att be för honom, och vi erbjöd oss att ge honom en välsignelse. När vi lade händerna på hans huvud kände jag en klump i halsen och kunde inte säga ett ord. Jag blev plötsligt rädd, började darra och svettas, och tårar flödade nerför mina kinder. Det var svårt att be högt så jag började be i mitt hjärta att vår himmelske Fader skulle lossa min tunga enligt hans vilja.
Plötsligt fick jag tillbaka talets gåva. Jag visste att jag pratade, men jag hade ingen kontroll över orden. Jag hörde bara min röst be vår himmelske Fader att bota den lidande mannen. Innan vi sa amen hade mannen somnat. Vi lämnade honom och gick till ett bestämt möte, men vi planerade att komma förbi på vägen tillbaka och se hur han mådde.
När vi kom tillbaka kom mannen utspringande till min stora förvåning och ropade: ”Det fungerade! Det fungerade!” Vi blev så överväldigade av glädje att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna.
På sakramentsmötet följande söndag slutade biskopen plötsligt tala vid talarstolen och tittade rakt mot dörren till sakramentssalen. Vi vände oss om och fick syn på mannen som vi hade välsignat. Biskopen kände honom och blev förvånad över att han kom in i en kyrka. Efter den söndagen kom mannen på sakramentsmötena och andra lektioner regelbundet. Jag förflyttades så småningom ut ur området.
Det är förunderligt hur Gud utförde ett underverk den där dagen, och jag känner mig ödmjuk inför det faktum att min himmelske Fader ansåg mig värdig. Jag vet att vi var redskap i Guds händer. Helbrägdagörelsens välsignelse gavs till mannen, men vittnesbördets och glädjens välsignelse gavs till mig.