”Bära varandras bördor”

Bild

young man in wheelchair laughing

Vi håller oss kvar vid Kristi försoning för ett ögonblick. Om jag förstår läran rätt upplevde Jesus Kristus under försoningen – och bar som ställföreträdare bördan av – alla människors sorger och problem och tårar, alla från Adam och Eva till världens ände. I detta syndade han inte själv utan led smärtan och konsekvenserna för dem som syndat. Han upplevde inte själv ett trasigt äktenskap, men fick känna smärtan och konsekvenserna för dem som gör det. Han upplevde inte själv någon våldtäkt eller schizofreni eller cancer eller förlusten av ett barn, men kände smärtan och konsekvenserna för dem som gör det, samt för alla tänkbara livsbördor och brustna hjärtan.

Den synen på hur försoningen fungerar framhåller det enda sanna, gudomliga exemplet på empati som världen någonsin känt. Det finns förstås inget ord som gör rättvisa åt universums mest betydelsefulla händelse, men i dag har jag inget bättre alternativ, så jag ska använda det.

Empati definieras som ”att förstå … och ställföreträdande uppleva någon annans tidigare eller nuvarande känslor, tankar och upplevelse”.⁴ Som redan nämnts är det faktiskt en ganska bra beskrivning av försoningen, särskilt om vi lägger till ”framtida” till ”tidigare” och ”nuvarande”.

Vi vet alla att alltför många av Guds barn lider i tysthet och ensamhet. Ta till exempel en ung man som skrev till mig och uttryckte sitt vittnesbörd i ett anmärkningsvärt välskrivet brev, men sedan berättade om sin hjärtesorg över att han inte ser någon möjlig personlig tillfredsställelse eller framtida glädje eftersom han dras till personer av samma kön.

”Jag ser en livstid av ensamma nätter och dystra morgnar. Jag går trofast till min församling för unga ensamstående vuxna och går varje gång därifrån med känslan av att jag aldrig kommer att passa in där. Jag får aldrig lära min son att cykla. Jag får aldrig känna min lilla dotter hålla mig i fingret när hon lär sig gå. Jag kommer aldrig att få barnbarn.

Jag får komma hem till ett tomt hus, dag efter dag, månad efter månad, årtionde efter årtionde, endast förankrad till mitt hopp i Kristus. Ibland undrar jag varför Herren gjorde det här mot mig och ber mig att göra en sådan omöjlig uppoffring. Jag gråter på natten när ingen ser det. Jag har inte sagt det till någon, inte ens mina föräldrar. De och mina vänner … skulle avvisa mig om de visste, precis som de alla har avvisat dem som har gått den här stigen före mig. Jag får leva mitt liv i utkanten. Mina alternativ är att antingen trakasseras och undvikas för att jag är ensamstående, eller få medömkan och ignoreras om jag talar om varför. Livet känns långt och trist. Finns det ingen balsam i Gilead?”⁵

Med så mycket smärta och förtvivlan, så mycket hopplöshet, är en försäkran om att han inte är ensam något vi verkligen bör försöka ge en sådan person. Vi bör orubbligt betona att Gud är med honom, att änglar är med honom och att vi är med honom.

Empati. Det låter ganska otillräckligt, men det är en plats att börja på. Vi kanske inte kan ändra på resan, men vi kan se till att ingen vandrar ensam. Säkerligen är det här innebörden av att bära varandras bördor – de är bördor. Och ingen vet när eller om de lyfts bort under jordelivet. Men vi kan gå tillsammans och dela på bördan. Vi kan lyfta våra bröder och systrar så som Jesus Kristus lyfte oss (se Alma 7:11–13).

Och när vi går igenom allt detta får vi säkerligen en ny och starkare uppskattning för vad Frälsaren i slutänden gör för oss. Som jag sa en gång:

”När man strävar efter att finna frid och förståelse i dessa svåra frågor, är det av största vikt att komma ihåg att vi lever – och valde att leva – i en fallen värld, där i en gudomlig avsikt vår strävan mot gudaktighet ska prövas gång på gång. Vi kan vara fullkomligt säkra på att planen utlovade en Frälsare, en Återlösare som genom vår tro på honom skulle lyfta oss segrande över dessa prövningar och motgångar, även om priset för detta skulle vara oändligt stort för både Fadern som sände honom och för Sonen som kom. Det är bara kunskapen om denna gudomliga kärlek som gör vårt eget mindre lidande först uthärdligt, sedan begripligt och slutligen återlösande.”⁶

Vi lär oss snabbt att vårt bästa och mest osjälviska tjänande ofta är otillräckligt för att trösta eller uppmuntra på det sätt som andra behöver. Eller om vi lyckas en gång så verkar det inte som om vi kan upprepa det. Inte heller är vi superhjältar när det gäller att förhindra återfall hos dem vi bryr oss om. Allt det här är anledningen till att vi till slut måste vända oss till Jesus Kristus och lita till honom (se 2 Ne. 9:21).

Ofta kan vi inte vara till hjälp – eller åtminstone inte fortsätta hjälpa, eller upprepa våra tillfälliga framgångar. Men Kristus kan hjälpa. Gud Fadern kan hjälpa. Den Helige Anden kan hjälpa, och vi måste fortsätta försöka att vara deras ombud och hjälpa till när och var vi kan.

För er som uppriktigt strävar efter att bära varandras bördor är det viktigt att ni stärker er själva och bygger upp er själva igen när andra förväntar sig så mycket av er och faktiskt tar så mycket av er. Ingen är så stark att han eller hon aldrig är trött eller frustrerad eller inser behovet av att ta hand om sig själv. Jesus upplevde säkerligen den tröttheten och kände hur hans styrka avtog. Han gav och gav, men till ett högt pris, och han kände effekten av att så många litade till honom. När kvinnan som led av blödningar rörde vid honom i folksamlingen så botade han henne, men han märkte också att ”det hade gått ut kraft från honom” (se Mark. 5:25–34).

Jag har alltid förundrats över att han kunde sova igenom en storm på Galileiska sjön som var så häftig att hans erfarna fiskarlärjungar trodde att båten skulle sjunka. Hur trött är man då? Hur många predikningar kan man hålla och välsignelser kan man ge innan man blir helt utmattad? De som visar omsorg om andra behöver också omsorg. Man måste ha bensin i tanken innan man kan ge av den till andra.

Rosalynn Carter, kommittéordförande för Rosalynn Carter Institute for Caregiving, sa en gång: ”Det finns bara fyra slags personer i den här världen: de som har vårdat, de som vårdar just nu, de som kommer att vårda och de som behöver vårdare.”⁷

Uppenbarligen ”är relationen mellan en vårdare och den som tar emot vård [viktig, ja,] helig”.⁸ Men när vi antar utmaningen att bära varandras bördor kan vi tänka på att ingen av oss är immun mot den inverkan som empati för den smärta och det lidande någon vi bryr oss om har.

Bild

helping a woman put shoes on

Det är viktigt att hitta sätt att balansera din vårdande roll med andra aspekter av ditt liv – bland annat arbete, familj, relationer och aktiviteter du tycker om. I ett generalkonferenstal om det här ämnet försökte jag ”ge er alla mitt erkännande, alla som uträttar så mycket, känner sådan omtänksamhet och arbetar ’i avsikt att göra gott’. Så många är så generösa. Jag vet att många av er [har det svårt känslomässigt eller ekonomiskt] och ändå delar ni med er av något till andra. Som kung Benjamin förmanade sitt folk är det inte meningen att vi ska springa fortare än vi förmår, och allting ska göras med ordning (se Mosiah 4:27).”⁹ Men trots det vet jag att många av er springer mycket fort och att er energi och ert känslomässiga förråd är näst intill tomt.

När problemen känns för stora, tänk då på de här raderna från en essä av David Batty:

”Hopp är inte en känsla – det är inte en tidvåg av glädje mitt i ett problem. …

Hopp är inte en trollstav som får problemet att försvinna. Hopp är livlinan som kan avhålla dig från att bli överväldigad av livets stormar.

När du lägger ditt hopp i Jesus, litar du på hans löften att han aldrig ska lämna dig eller överge dig – att han ska göra vad som är bäst för dig. Även om du befinner dig mitt i ett enormt problem gör hoppet att du är tillfreds och inser att Jesus är med dig varje steg på vägen.”¹⁰

Jag tycker om hur Paulus hanterade den här svårigheten och sin känsla av otillräcklighet. I skrifterna förklarade Herren att hans nåd var nog för Paulus och att Herrens kraft faktiskt ”fullkomnas i svaghet”. Sedan skrev Paulus: ”Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft ska vila över mig” (2 Kor. 12:9).¹¹

Vi måste lita på att vår himmelske Fader och Jesus Kristus verkligen bryr sig om oss och det vi gör, att de vill att vi ska ”fullkomnas i svaghet” – precis det du önskar för dem som du bryr dig om.

Jag vittnar om att Gud är medveten om våra bördor och stärker oss så att vi kan stärka andra. Det betyder inte att våra problem alltid försvinner eller att världen plötsligt blir lugn. Men det är inte heller så att du ber för döva öron. Och inte heller när du ber för dem du bryr dig om – änkor, frånskilda, ensamma, överväldigade, missbrukare, sjuka, misströstande – alla.¹²

Bröder och systrar, det tjänande vi utför när vi bär varandras bördor är ytterst viktigt – bokstavligt talat Mästarens verk. Antalet brev som kommer till mitt kontor visar tydligt hur mycket hjälp som behövs. Den hjälpen är manna från himlen för dem som har det svårt.

Jag sa en gång: ”När vi talar om dem som är redskap i Guds händer, påminns vi om att inte alla änglar kommer från andra sidan förlåten. En del av dem umgås vi med och talar med — här, nu och varje dag. En del av dem bor i vårt eget grannskap. Somliga födde oss, och i mitt fall gick en av dem med på att gifta sig med mig. Ja, himlen verkar aldrig så nära som när vi ser Guds kärlek i människors vänlighet och hängivenhet, människor så goda och så rena att änglalik är det enda ordet som passar in.”¹³

När ni strävar efter att lätta varandras bördor är ni i sanning tjänande änglar i ordets mest bokstavliga bemärkelse. Må ni få tillbaka hundrafalt av allt ni försöker ge.