En vänlig grönskas rika dräkt

1. En vänlig grönskas rika dräkt

har smyckat dal och ängar.

Nu smeker vindens ljumma fläkt

de fagra örtesängar,

och solens ljus

och lundens sus

och vågens sorl bland viden

förkunna sommartiden.

2. Sin lycka och sin sommarro

de yra fåglar prisa:

ur skogens snår, ur stilla bo

framklingar deras visa.

En hymn går opp

av fröjd och hopp

från deras glada kväden,

från blommorna och träden.

3. Men du, o Gud, som gör vår jord

så skön i sommarns stunder,

giv att jag aktar främst ditt ord

och dina nådesunder.

Allt kött är hö,

och blomstren dö,

och tiden allt fördriver;

blott Herrens ord förbliver.

4. Då må förblekna sommarns glans

och vissna allt fåfängligt;

min vän är min och jag är hans,

vårt band är oförgängligt.

I paradis

han, huld och vis,

mig sist skall omplantera,

där intet vissnar mera.