Rörd av medlidande

Broder Thamas, en mager, äldre man, satt för sig själv, ofta en bit bort från de andra medlemmarna som samlades för att hälsa på varandra innan söndagsmötena börjar. Han var en liten man med ödmjukt uppträdande. Han hade nyligen blivit döpt och hade ingen familj. Hans spanska, även om den var förståelig, var en blandning av portugisiska, franska, tyska, engelska och hans modersmål ungerska. I korta samtal med medlemmar som försökte få kontakt med honom talade han om det avlägsna Ungern.

En dag bad biskopen honom att tala i några minuter under sakramentsmötet. Han blev förvånad men svarade ja. Vi blev också förvånade när vi hörde hans namn annonseras. Vi förberedde oss på ett kort och enkelt vittnesbörd.

Men när denna broder väl stod vid talarstolen så förändrades hans utseende på ett högst anmärkningsvärt sätt och han fångade genast vår uppmärksamhet. Han stod rak i ryggen, nästan som en militär, fast utan uniform och medaljer. Han uppförde sig som en soldat – gammal men stolt. Sakta men bestämt påbörjade han sin fängslande berättelse.

Under andra världskriget hade han tillhört en infanteribataljon i ett område där de ständiga striderna täckte marken med blod, smärta och död. Hans grupp kommenderades av en sergeant som var hatad av sina män på grund av sitt utomordentligt hårda sätt. En hemsk kväll exploderade en granat i närheten av sergeanten och skadade honom svårt. Den befälhavande officeren hejdade en fallfärdig lastbil som ofta åkte förbi för att plocka upp sårade och döende soldater och ta dem bort från stridsplatsen så att de kunde få vård eller begravas.

Gruppen betraktade deras döende ledares öde på avstånd. Ingen gick dit för att hjälpa honom. Officeren frågade efter en frivillig som kunde bära mannen till lastbilen och följa med honom bort från platsen. Ingen erbjöd sig.

Efter en liten stund gick broder Thamas fram. ”Jag rördes av medlidande”, sade han, ”och bestämde mig för att bära den otursdrabbade mannen och följa med honom på bilturen. Jag tog hand om honom så gott jag kunde under hans långa och smärtsamma biltur.

Jag återvände senare och letade efter min grupp. När jag kom fram till fronten fick jag veta att en våldsam bombning hade dödat ett stort antal män på kvällen då jag hade åkt iväg. Inte en enda man från min grupp hade överlevt förutom jag själv. Och då förstod jag. Jag tackade Gud för att han hade hjälpt mig att känna medlidande. Han räddade mitt liv och gav mig möjligheten att få höra det återställda evangeliet.”

Vår enkla tillgivenhet för en böjd gammal man ändrades till uppskattning, beundran och tacksamhet för att han hade visat ett exempel på Kristi rena kärlek.

Juan Aldo Leone är medlem i Villa Allende församling i Sierras stav i Córdoba i Argentina.