Alla behöver en vän
Tim Overton
Arizona, USA
Illustration Allen Garns
Jag gick mot kyrkans dörr med en enda tanke i huvudet: ”Om jag inte får en vän i kyrkan i dag så kommer jag aldrig tillbaka.” Jag hade varit i kyrkan med en vän några gånger, men det här var första gången jag hade kommit som undersökare själv och för mig själv. Jag kände att jag behövde gå med i kyrkan men det var flera saker jag var rädd för och som bekymrade mig.
När jag gick in i kyrkan kom en ung vuxen med ett stort leende och ett hjärtligt handslag fram och hälsade. Han presenterade sig som Dane McCartney. Jag hade sett Dane förut, när han var med på en uttagning till fotbollslaget på college som jag spelade i. Min oro försvann när han bad mig sitta med honom under kyrkans möten. Han bjöd också hem mig till sina föräldrar på middag efteråt. Jag hade inte en chans att känna mig ensam den dagen. Dane och hans familj fanns där för mig och besvarade många av mina frågor. Jag blev medlem i kyrkan några veckor senare.
Om Dane bara hade varit vänlig mot mig den dagen hade jag förmodligen gått hem efter sakramentsmötet och gett upp och tänkt att jag hade gett det en chans, men kyrkan var nog inget för mig. Naturligtvis är det viktigt att vara vänlig, men att vara en vän innebär mer än att bara vara trevlig. Familjen McCartneys kärlek och stöd var en viktig del av min omvändelse.
Det här var för 14 år sedan. Sedan dess har jag verkat som heltidsmissionär, gift mig i templet och välsignats med fem underbara barn. Jag har också verkat som biskop och stavspresident. Jag har pratat med många medlemmar som har slutat komma till kyrkan därför att de har känt sig ensamma och inte haft några vänner i kyrkan. Det är hjärtskärande att höra. Jag önskar att någon kunde ha hjälpt dem, så som familjen McCartney hjälpte mig.
Jag tackar min himmelske Fader för att Dane blev min vän den där dagen. Jag hoppas att vi alla fattar mod och blir vänner till dem som undersöker kyrkan, är nya i kyrkan eller håller på att komma tillbaka.