Vad anser Kristus om mig?

En reporter från en ledande brasiliansk tidning studerade kyrkan inför en större nyhetsartikel.¹ Han undersökte vår lära och besökte centren för missionärsutbildning och humanitär hjälp. Han talade med vänner till kyrkan och med andra som inte var så vänligt sinnade. När reportern intervjuade mig verkade han uppriktigt förbryllad när han frågade: ”Hur kan någon anse att ni inte är kristna?” Jag vet att han menade kyrkan, men i mina tankar blev hans ord till en personlig fråga och jag fann att jag tyst undrade: ”Återspeglar mitt liv den kärlek och hängivenhet jag känner till Frälsaren?”

Jesus frågade fariseerna: ”Vad anser ni om Messias?”² I den slutliga domen bedöms inte vårt personliga lärjungeskap av vänner eller fiender. Istället, som Paulus sade, ”skall [vi] ju alla stå inför Guds domstol”.³ På den dagen ställs vi var och en inför den viktiga frågan: ”Vad anser Kristus om mig?”

Fastän Jesus älskar hela mänskligheten kallade han förebrående somliga omkring sig för hycklare,⁴ dårar⁵ och laglösa.⁶ Med beröm kallade han andra rikets barn⁷ och världens ljus.⁸ Ogillande kallade han andra blinda⁹ och utan frukt.¹⁰ Han lovordade andra för att de var renhjärtade¹¹ och hungrade efter rättfärdighet.¹² Han beklagade att somliga inte ville tro¹³ och var av den här världen,¹⁴ men andra värdesatte han som utvalda,¹⁵ lärjungar¹⁶ och vänner.¹⁷ Och så frågar vi oss var och en: ”Vad anser Kristus om mig?”

President Thomas S. Monson har sagt att vår tid rör sig bort från ”det som är andligt … [och] förändringens vindar blåser omkring oss och samhällets moraliska fibrer fortsätter att upplösas inför våra ögon”.¹⁸ Det är en tid av växande otro och vanvördnad mot Kristus och hans lärdomar.

Under sådana oroliga förhållanden gläds vi åt att vara Jesu Kristi lärjungar. Vi ser Herrens hand i allt omkring oss. Vårt mål är vackert utstakat framför oss. ”Detta är evigt liv”, bad Jesus, ”att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus”.¹⁹ Att vara en lärjunge i dessa ödesmättade dagar är ett hederstecken genom evigheterna.

Budskapen vi har hört under konferensen är vägvisare från Herren under vårt lärjungeskaps resa. När vi har lyssnat under de gångna två dagarna och under bön sökt andlig vägledning, och när vi studerar och ber om konferenstalen i kommande dagar, välsignar oss Herren med personlig vägledning genom den Helige Andens gåva. Sådana känslor får oss att vända oss ännu mera mot Gud med omvändelse, lydnad, tro och tillit. Frälsaren besvarar våra trosfyllda handlingar. ”Om någon älskar mig, håller han [eller hon] fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.”²⁰

Jesus kallelse ”kom… och följ mig”²¹ gavs inte bara till dem som är förberedda på att tävla i en andlig olympiad. Faktum är att lärjungeskap inte alls är en tävlan, utan en inbjudan till alla. Vårt lärjungeskaps resa är inte ett snabbt lopp runt löparbanan. Inte heller kan det riktigt jämföras med ett långvarigt maraton. Det är snarare i sanning en livslång resa mot en mer celestial värld.

Hans inbjudan är en kallelse till dagliga plikter. Jesus sade: “Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.”²² ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.”²³ Vi kanske inte gör vårt bästa varje dag, men om vi arbetar på det, är Jesu ord fulla av uppmuntran och hopp: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila.”²⁴

Var du än nu befinner dig på lärjungeskapets resa är du på rätt väg, på vägen mot evigt liv. Tillsammans kan vi lyfta och stärka varandra under de kommande stora och viktiga dagarna. Oavsett de svårigheter vi ställs inför, de svagheter som begränsar oss eller de omöjligheter vi omges av, så låt oss ha tro på Guds Son, som förkunnade: ”Allt förmår den som tror.”²⁵

Låt mig berätta om två exempel på lärjungeskap i handling. Det första är ur president Thomas S. Monsons liv, vilket visar kraften i den enkla vänligheten och Jesu lärdom att ”den som är störst bland er skall vara de andras tjänare”.²⁶

För nästan 20 år sedan talade president Monson på en generalkonferens om en tolvårig ung kvinna som led av cancer. Han berättade om hennes mod och hennes vänners godhet när de bar henne uppför berget Timpanogos i centrala Utah.

För några år sedan träffade jag Jami Palmer Brinton och hörde berättelsen ur ett annat perspektiv — utifrån det som president Monson hade gjort för henne.

Jami träffade president Monson i mars 1993, dagen efter att hon fått veta att en knöl ovanför hennes högra knä var en snabbt växande bencancer. Tillsammans med hennes far gav president Monson henne en prästadömsvälsignelse och lovade att ”Jesus skall vara på din högra sida och på din vänstra för att bära upp dig”.

”När jag lämnade hans kontor den dagen”, sade Jami, ”tog jag loss en ballong som knutits fast vid min rullstol och gav den till honom. Det stod ’Du är bäst!’ på ballongen i klara färger.”

Hon gick igenom kemoterapi och operationer för att rädda hennes ben, och president Monson glömde henne inte. Jami sade: ”President Monson visade vad det betyder att vara en sann Kristi lärjunge. Han lyfte mig från sorg till stort och bestående hopp.” Tre år efter deras första möte satt Jami återigen på president Monsons kontor. När mötet var över gjorde han något som Jami aldrig glömmer. Med president Monsons typiska omtänksamhet överraskade han henne med samma ballong som hon hade gett honom tre år tidigare. ”Du är bäst!” förkunnade ballongen. Han hade sparat den, för han visste att hon skulle återvända till hans kontor när hon blivit fri från cancer. Fjorton år efter deras första möte vigde president Monson Jami Palmer och Jason Brinton i Salt Lake-templet i Utah, USA.²⁷

Vi kan lära oss så mycket från president Monsons lärjungeskap. Ofta påminner han generalauktoriteterna om att minnas denna enkla fråga: ”Vad skulle Jesus göra?”

Jesus sade till synagogföreståndaren: ”Var inte rädd. Tro endast.”²⁸ Lärjungeskap betyder att tro på honom när vi åtnjuter frid och att tro på honom när vi upplever svårigheter, när vår smärta och rädsla bara kan lugnas genom övertygelsen att han älskar oss och håller sina löften.

Jag mötte nyligen en familj som är ett underbart exempel på hur vi tror på honom. Olgan och Soline Saintelus från Port-au-Prince i Haiti berättade sin historia för mig.

Den 12 januari 2010 när Olgan var på arbetet och Soline var i kyrkan drabbades Haiti av en ödeläggande jordbävning. Deras tre barn — Gancci, fem år; Angie, tre år och Gansly, ett år — var hemma i lägenheten med en vän.

Massiv ödeläggelse rådde överallt. Som ni minns förlorade tiotusentals människor livet den januarimånaden i Haiti. Olgan och Soline sprang så fort de kunde till sin lägenhet för att ta rätt på sina barn. Den tre våningar höga byggnaden där familjen Saintelus bodde hade brakat ihop.

Barnen hade inte kommit undan. Inga räddningsförsök skulle läggas ner på en byggnad som var så totalt förstörd.

Olgan och Soline Saintelus hade båda verkat som heltidsmissionärer och hade vigts i templet. De trodde på Frälsaren och hans löften till dem. Trots det kände de sig förkrossade. De grät hejdlöst.

Olgan berättade för mig att han i sin mörkaste stund började be. ”Himmelske Fader, om det är din vilja, låt åtminstone ett av mina barn vara vid liv, snälla, snälla hjälp oss.” Om och om igen gick han runt byggnaden medan han bad om inspiration. Grannarna försökte trösta honom och hjälpa honom acceptera förlusten av sina barn. Olgan fortsatte sin vandring runt högen av spillror och fortsatte att hoppas och be. Då hände något helt mirakulöst. Olgan hörde ett nästan ohörbart barnskrik. Det var hans barn som skrek.

I timtal grävde grannarna frenetiskt i spillrorna med risk för sina egna liv. I nattens mörker och över hammares och huggjärns genomträngande ljud, hörde räddningsarbetarna ett annat ljud. De upphörde med sitt bankande och lyssnade. De kunde knappt tro sina öron. Det var ett litet barn de hörde — och han sjöng. Femårige Gancci berättade senare att han visste att hans pappa skulle höra honom om han sjöng. Under den förkrossande tyngden av betong som senare skulle resultera i att hans arm måste amputeras, sjöng Gancci sin älsklingssång: ”Jag är Guds lilla barn.”²⁹

Allteftersom timmarna gick, när så många andra av Guds dyrbara söner och döttrar i Haiti upplevde mörker, död och förtvivlan, fick familjen Saintelus uppleva ett under. Gancci, Angie och Gansly hittades levande under den tillplattade byggnaden.³⁰

Under händer inte alltid så omedelbart. Ibland undrar vi eftertänksamt varför det underverk som vi så uppriktigt har bett om inte inträffar här och nu. Men när vi förlitar oss på Frälsaren sker utlovade under. Antingen i det här livet eller i det nästa, så blir allt väl till sist. Frälsaren förkunnar: ”Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.”³¹ ”I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.”³²

Jag vittnar för dig att när du älskar honom, litar på honom, tror på honom och följer honom så ska du känna hans kärlek och bifall. När du frågar: ”Vad anser Kristus om mig?” ska du få veta att du är hans lärjunge, du är hans vän. Genom sin nåd hjälper Frälsaren dig med det du inte själv klarar av.

Vi väntar ivrigt på vår älskade profets avslutande ord. President Thomas S. Monson ordinerades som en Herrens Jesu Kristi apostel när jag var 12. I över 48 år har vi välsignats med att höra honom bära vittne om Jesus Kristus. Jag vittnar för er om att han nu är Frälsarens främste apostel på jorden.

Med stor kärlek och beundran för de många Jesu Kristi lärjungar som inte är medlemmar i den här kyrkan, förkunnar vi ödmjukt att änglar har återvänt till jorden i vår tid. Jesu Kristi Kyrka, som Jesus fordom organiserade den, har återställts med himlens makt, förrättningar och välsignelser. Mormons bok är ännu ett Jesu Kristi testamente.

Jag vittnar om att Jesus Kristus är världens Frälsare. Han led och dog för våra synder och uppstod på den tredje dagen. Han är uppstånden. En framtida dag skall varje knä böjas och varje tunga bekänna att han är Kristus.³³ På den dagen bekymrar vi oss inte om ifall andra inte anser att vi är kristna. På den dagen är våra ögon fästa på honom och vår själ inriktad på frågan: ”Vad anser Kristus om mig?” Han lever. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.