Att hålla förbunden skyddar oss, förbereder oss och ger oss kraft

Systrar, vi älskar er. När jag nyligen besökte Mexiko fick jag en glimt av det systerskap vi alla känner i kväll. Tänk er följande: Vi hade just avslutat Primär en söndagsmorgon och barnen, lärarna och jag strömmade ut i trängseln i hallen. Just då öppnades dörren till Unga kvinnors klassrum och jag såg de unga kvinnorna och deras ledare. Vi började alla krama varandra. Med barn som hängde mig i kjolarna och kvinnor tätt omkring mig, ville jag ge uttryck för mina känslor i just den stunden.

Jag talar inte spanska, så det var bara engelska ord som kom till mig. Jag såg på dem alla och sade: ”Vi är döttrar till vår himmelske Fader som älskar oss, och vi älskar honom.” Alla stämde genast in, på spanska. Där stod vi i den fullpackade hallen och upprepade Unga kvinnors tema tillsammans: ”Vi ska stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt.”

I kväll samlas vi tillsammans över hela världen som hans lärjungar, med önskan att försvara och stödja Guds rike. Vi är döttrar till vår himmelske Fader. Vi är kvinnor i alla åldrar som ingår förbund och vandrar den jordiska stigen tillbaka till hans närhet. Att hålla förbunden skyddar oss, förbereder oss och ger oss kraft.

Det finns flickor ibland oss ikväll som är i primäråldern. En del av er har nyligen tagit det första steget mot evigt liv genom dopets förrättning.

Se er omkring. Framtiden är ljus, för här ser ni kvinnor som också har ingått förbund och som är redo att visa vägen längs stigen framför er.

Om ni är 8, 9, 10 eller 11 år gamla, vare sig ni är i konferenscentret, hemma eller i ett möteshus någonstans i världen, vill ni stå upp! Vi hälsar er välkomna till kvinnornas allmänna möte. Stå kvar, för jag vill be er delta här ikväll. Jag ska nynna en primärsång. Så snart ni känner igen melodin, vill jag att ni börjar sjunga den med mig. Men ni måste sjunga högt så att alla hör.

Fortsätt stå upp, flickor, medan alla som är 12 år och äldre sjunger den andra versen.

Vad vackert ni sjöng. Nu kan ni sitta ner. Tack.

Som kvinnor i alla åldrar vandrar vi i hans ljus. Vår resa längs vägen är personlig och väl upplyst av Frälsarens kärlek.

Vi går in genom porten till det eviga livets stig genom dopets förrättning och förbund och sedan får vi den Helige Andens gåva. Äldste Robert D. Hales frågar oss: ”Förstår [vi] och förstår [våra] barn att [vi] förändrades för alltid när [vi] döptes?”

Han förklarade också att ”när vi förstår vad vårt dopförbund och den Helige Andens gåva innebär, förändrar dopet vårt liv och befäster vår fullständiga trohet mot Guds rike. När frestelserna kommer i vår väg, påminner oss den Helige Anden, om vi lyssnar, om att vi har lovat att alltid minnas vår Frälsare och hålla hans bud.”²

Vi förnyar vårt dopförbund varje vecka när vi tar del av sakramentet. Äldste David A. Bednar sade: ”När vi står i dopets vatten vänder vi blicken mot templet. När vi tar del av sakramentet vänder vi blicken mot templet. Vi lovar att alltid minnas Frälsaren och hålla hans bud som förberedelse för att delta i de heliga tempelförrättningarna.”³

Templets förrättningar leder till de största välsignelserna som finns att få genom Jesu Kristi försoning. De är de nödvändiga förrättningarna för vår upphöjelse i det celestiala riket. När vi strävar efter att hålla våra förbund, börjar våra känslor av otillräcklighet och ofullkomlighet att blekna medan templets förrättningar och förbund blir mer levande. Alla är välkomna att vandra på stigen till evigt liv.

Jag är helt förundrad inför styrkan hos flickorna och de unga och vuxna kvinnorna som jag möter över hela världen och som går med båda fötterna på den här stigen. Låt mig få berätta om några exempel på förbundets flickor och kvinnor som jag har mött.

Luana var 11 år gammal när jag besökte hennes familj i Buenos Aires i Argentina. På grund av en traumatisk händelse i hennes barndom kunde Luana inte tala. Hon hade inte pratat på flera år. Hon satt tyst medan vi andra pratade. Jag hoppades få höra hennes röst om det så bara var en viskning. Hon såg intensivt på mig, som om ord inte behövdes för att jag skulle förstå vad som fanns i hennes hjärta. Efter en bön reste vi oss för att ta farväl och Luana gav mig en teckning. Hon hade ritat Jesus Kristus i Getsemane. På ett klart och tydligt sätt förstod jag då hennes vittnesbörd. Luana hade ingått ett förbund vid dopet att stå som vittne om Gud ”alltid och i allting och överallt.”⁴ Hon förstod Jesu Kristi försoning, vilket hennes teckning visade. Hade hon förstått att hon, genom försoningens möjliggörande och stärkande kraft, kunde bli botad så att hon kunde tala igen? Efter den dagen för tre år sedan har Luana gjort framsteg i sitt tal. Hon deltar nu i Unga kvinnor med sina vänner. Hon är trogen dopförbundet hon ingått och fortsätter att dela med sig av sitt vittnesbörd om Frälsaren.

Ungdomar över hela världen dras till templen. I Lima i Peru träffade jag en far och tre av hans döttrar utanför templets ingång. Jag såg ljuset i deras ansikten. Två av döttrarna var svårt handikappade och satt i rullstol. Den tredje dottern hjälpte sina systrar och berättade samtidigt att hon hade två systrar till hemma. De satt också i rullstol. De förmådde inte resa de fjorton timmar det tog att komma till templet. Templet betydde så mycket för fadern och hans döttrar att alla fyra hade kommit till templet den dagen – två för att bara se på den som kunde döpas för de döda och utföra den heliga förrättningen. Liksom Nephi gladdes de över Herrens förbund.⁵

En ensamstående kvinna jag känner sätter högt värde på sakramentets förrättning och heliga löfte varje vecka ”att [hon] alltid kan ha hans Ande hos sig”.⁶ Denna ständiga närvaro är ett löfte som mildrar hennes ensamhet. Den ger henne styrka att kunna ägna sig åt att utveckla sina talanger och en önskan att tjäna Herren. Hon har upptäckt den stora glädjen i att älska alla barnen i sitt liv, och när hon vill uppleva djup och innerlig frid finner man henne i templet.

Till sist, en kvinna i nittioårsåldern har sett sina barn och barnbarn växa upp och sina barnbarnsbarn komma till världen. Som så många av oss har hon haft ett liv fyllt av sorg, svårigheter och outsäglig glädje. Hon erkänner att om hon kunde skriva om sitt livs historia skulle hon välja bort några av kapitlen. Men med ett leende säger hon: ”Jag måste bara leva lite längre för att se hur det ska gå!” Hon fortsätter att hålla fast vid förbunden längs stigen.

Nephi lärde:

”Sedan ni kommit in på den trånga och smala stigen vill jag fråga er om allt är gjort. Se, jag säger er: Nej …

Därför måste ni sträva framåt med ståndaktighet i Kristus, med fullkomligt klart hopp och kärlek till Gud och till alla människor. Om ni alltså strävar framåt, mättar er med Kristi ord och håller ut intill änden, se, så säger Fadern: Ni skall få evigt liv.”⁷

Var och en av oss befinner oss på den stigen. I kväll sjöng vi om att vandra på stigen i ljuset. En och en är vi starka. Tillsammans med Gud är vi oövervinneliga.

Herren sade till Emma Smith: ”Lyft … upp ditt hjärta och gläd dig och håll fast vid de förbund som du har slutit.”⁸

Vi gläder oss verkligen över att vi, genom att vi håller våra förbund, kan känna vår himmelske Faders och vår Frälsare Jesu Kristi kärlek. Jag vittnar om att de lever. I Jesu Kristi namn, amen.