Guds övertygande vittne: Mormons bok

Mormons bok är inte bara slutstenen i vår religion, den kan också bli slutstenen i våra vittnesbörd så att den kan hålla våra vittnesbörd säkert på plats när vi står inför prövningar eller obesvarade frågor. Den här boken är den enda vikten i sanningens vågskål som väger mer än alla kritikernas argument tillsammans. Varför det? Eftersom den är sann var Joseph Smith profet och det här är Jesu Kristi återupprättade kyrka, oavsett alla historiska eller andra argument som motsäger det. Av den anledningen är kritikerna fast beslutna att vederlägga Mormons bok, men de hinder de möter är oöverstigliga eftersom boken är sann.

Först måste kritikerna förklara hur Joseph Smith, en 23-årig bondpojke med begränsad utbildning, skapade en bok med hundratals unika namn och platser samt detaljerade berättelser och händelser. På grund av det säger många kritiker att han måste ha varit ett kreativt geni som använde sig av ett flertal böcker och andra lokala resurser för att skapa det historiska innehållet i Mormons bok. Men trots deras påstående finns det inte ett enda vittne som påstår sig ha sett Joseph med någon av de här påstådda resurserna innan översättningen påbörjades.

Även om det här argumentet vore sant är det bedrövligt otillräckligt för att förklara Mormons boks existens. Man måste besvara frågan: Hur kunde Joseph läsa igenom alla dessa påstådda resurser, sila bort de irrelevanta, hålla ordning på intrikata fakta gällande vem som var på vilken plats och när de var där, och sedan diktera det perfekt ur minnet? För när Joseph Smith översatte hade han inga anteckningar alls. Faktum är att hans hustru Emma sa: ”Han hade varken ett manuskript eller en bok att läsa ur. … Om han hade haft något sådant hade han inte kunnat dölja det för mig.”¹

Så hur lyckades Joseph åstadkomma den här anmärkningsvärda bedriften att diktera en bok på över fem hundra sidor utan några anteckningar? För att kunna göra det måste han inte bara ha varit ett kreativt geni utan också ha haft ett häpnadsväckande fotografiskt minne. Men om det är sant, varför har då inte kritikerna uppmärksammat en sådan anmärkningsvärd talang?

Men det finns mer. De här argumenten täcker bara bokens historiska innehåll. De riktiga frågorna kvarstår ännu: Hur lyckades Joseph framställa en bok som strålar av Anden, och varifrån fick han sådana djuplodande lärosatser som till stor del klargör eller motsäger det kristna trodde på hans tid?

Mormons bok lär till exempel, i motsats till vad de flesta kristna tror, att Adams fall var ett steg i rätt riktning. Den uppenbarar förbunden som ingås vid dopet, vilka inte omnämns i Bibeln.

Dessutom kan man fråga sig: Varifrån fick Joseph den kraftfulla insikten om att Kristi försoning gör det möjligt för honom att inte bara rena utan också fullkomliggöra oss? Varifrån fick han den häpnadsväckande predikan om tro som återfinns i Alma 32? Eller kung Benjamins predikan om Frälsarens försoning, som kanske är den mest anmärkningsvärda predikan över det här ämnet någonstans i skrifterna? Eller liknelsen om olivträdet i all sin komplexitet och doktrinära rikedom? När jag läser den här liknelsen måste jag rita en karta för att kunna följa dess invecklade turer. Ska vi verkligen tro på att Joseph Smith bara dikterade de här predikningarna direkt ur fantasin utan några som helst anteckningar?

I motsats till en sådan slutsats finns Guds fingeravtryck överallt i Mormons bok, vilket kan ses i dess majestätiska doktrinära sanningar, särskilt i dess mästerliga predikningar om Jesu Kristi försoning.

Om Joseph inte var en profet måste kritikerna, för att kunna förklara de här och många andra anmärkningsvärda doktrinära insikter, också påstå att han var ett teologiskt geni. Men om så är fallet kan man fråga sig: Varför var Joseph den ende på arton hundra år efter Kristi verksamhet som kunde framställa ett sådant register av unika och förtydligande lärosatser? Eftersom det var uppenbarelse och inte begåvning som var källan till den här boken.

Men även om vi antar att Joseph var ett kreativt och teologiskt geni med fotografiskt minne, gör inte de här talangerna i sig honom till en skicklig författare. För att förklara Mormons boks existens måste kritikerna också hävda att Joseph vid 23 års ålder var en naturligt begåvad författare. Hur kunde han annars väva ihop tjogtals namn, platser och händelser till en harmonisk helhet utan motsägelser? Hur kunde han författa detaljerade stridsstrategier, komponera vältaliga predikningar och skapa fraser som understrukits, memorerats, citerats och satts upp på kylskåpsdörrar av miljontals människor, som till exempel: ”När ni är i era medmänniskors tjänst, är ni endast i er Guds tjänst” (Mosiah 2:17) eller ””Människorna är till för att de skall kunna ha glädje” (2 Ne. 2:25). De är budskap med ett hjärta som slår – budskap som lever, andas och inspirerar. Att påstå att Joseph Smith vid tjugotre års ålder besatt de färdigheter som var nödvändiga för att kunna skriva det här monumentala verket i ett enda utkast under ungefär sextiofem arbetsdagar står helt enkelt i motsats till livets verkligheter.

President Russell M. Nelson, en erfaren och kunnig skribent, berättade att han nyligen gjorde över 40 justeringar i ett konferenstal. Ska vi verkligen tro på att Joseph Smith helt på egen hand dikterade hela Mormons bok i ett enda utkast, med endast små grammatiska förändringar i efterhand?

Josephs hustru Emma bekräftade omöjligheten i ett sådant åtagande: ”Joseph Smith [som ung man] kunde varken skriva eller diktera ett sammanhängande och välformulerat brev, än mindre en bok som Mormons bok.”²

Och slutligen, även om man accepterar alla tidigare framlagda argument, hur tveksamma de än är, står kritikerna fortfarande inför ett stort hinder. Joseph påstod att Mormons bok skrevs på guldplåtar. Det här påståendet kritiserades obarmhärtigt i hans samtid, för ”alla” visste ju att forntida historia skrevs på papyrus eller pergament, tills metallplåtar med forntida skrift upptäcktes många år senare. Dessutom hävdade kritikerna att användningen av cement på det sätt som beskrivs i Mormons bok var bortom dessa tidiga amerikaners tekniska expertis – tills man hittade cementbyggnader i lämningar från forntida Amerika. Hur förklarar kritikerna de här och andra osannolika upptäckter nu? Ni förstår, Joseph måste också ha haft en väldig tur med sina gissningar. Trots alla odds emot honom och i motsats till all befintlig vetenskaplig och akademisk kunskap gissade han på något sätt ändå rätt när alla andra hade fel.

När allt kommer omkring kan man undra hur någon kan tro att alla dessa, enligt kritikerna, påstådda faktorer och krafter så tursamt kunde kombineras att det blev möjligt för Joseph Smith att skriva Mormons bok och starta en djävulsk bluff. Men var är logiken i det? I direkt motsats till ett sådant påstående har den här boken inspirerat miljoner människor att ta avstånd från Satan och leva mer kristuslika liv.

Även om det finns de som kanske väljer att tro på kritikernas resonemang, är det en intellektuell och andlig återvändsgränd för mig. För att kunna tro något sådant skulle jag vara tvungen att tro på det ena obevisade antagandet efter det andra. Dessutom skulle jag behöva bortse från vittnesbörden från vart och ett av de elva vittnena³, trots att var och en av dem höll fast vid sitt vittnesbörd till slutet av sitt liv. Jag skulle behöva ta avstånd från de gudomliga lärosatser som fyller sida efter sida i den här heliga boken med dess himmelska sanningar, jag skulle vara tvungen att ignorera det faktum att mängder av människor, inklusive jag själv, har kommit närmare Gud genom att läsa den här boken än genom någon annan bok, och framför allt skulle jag vara tvungen att förneka den Helige Andens bekräftande viskningar. Det skulle gå emot allt jag vet är sant.

En begåvad god vän till mig lämnade kyrkan ett tag. Han skrev nyligen till mig om sin återkomst: ”Till en början ville jag att man skulle bevisa Mormons bok för mig historiskt, geografiskt, språkligt och kulturellt. Men när jag i stället fokuserade på vad den lär om Jesu Kristi evangelium och hans frälsande mission, började jag få ett vittnesbörd om dess sanning. En dag när jag satt i mitt rum och läste Mormons bok stannade jag till och gick ner på knä och bad från hjärtat. Jag kände tydligt att min himmelske Fader viskade till min ande att kyrkan och Mormons bok definitivt var sanna. De tre och ett halvt år jag undersökte kyrkan på nytt ledde mig helhjärtat och övertygande tillbaka till dess sanning.”

Om man tar sig tid att ödmjukt läsa och begrunda Mormons bok, som min vän gjorde, och uppmärksammar Andens ljuvliga frukter, får man till slut det önskade vittnesbördet.

Mormons bok är en av Guds ovärderliga gåvor till oss. Den är både ett svärd och en sköld – den sänder Guds ord in i striden för att kämpa för de rättfärdigas hjärtan, och tjänar som sanningens främste försvarare. Som heliga har vi inte bara plikten och förmånen att försvara Mormons bok utan också möjlighet att gå på offensiven – att med kraft predika dess gudomliga lärosatser och bära vittnesbörd om dess fulländade vittne om Jesus Kristus.

Jag bär mitt högtidliga vittnesbörd om att Mormons bok översattes genom Guds gåva och kraft. Den är Guds övertygande vittne om Jesu Kristi gudomlighet, Joseph Smiths profetiska kallelse, och att kyrkan är absolut sann. Må den bli slutstenen i våra vittnesbörd, så att det kan sägas om oss som det sades om de omvända lamaniterna, att de ”aldrig avföll” (Alma 23:6). I Jesu Kristi namn, amen.