FÖRÖKA ER OCH UPPFYLL JORDEN

James E Faust, andre rådgivare i första presidentskapet, talade om ”den ändrade attityden till syftet med äktenskapet. Fler och fler ungdomar ser äktenskapet ’som en relation mellan makarna avsedd att tillfredsställa vuxnas känslomässiga behov, snarare än en institution för att frambringa och fostra barn’ …

En annan oroande utmaning för familjen”, sade president Faust, ”är att barn värdesätts allt lägre. I många delar av världen skaffar man allt färre barn. Abort är väl det tydligaste tecknet på att makar inte vill ha barn. Det beräknas att en fjärdedel av alla havandeskap i världen avbryts med framkallad abort.”²

Abort är ett tveeggat svärd. Detta omfattande bruk uppmuntrar inte bara till själviskhet och promiskuöst missbruk av skapelsekraften, det gör det också svårare för gifta par som inte kan få egna barn att adoptera.

År 1991 kom första presidentskapet ut med ett utförligt uttalande om abort. De medgav att det finns vissa ”sällsynta fall då abort kan rättfärdigas”, men betonade att ”de inte automatiskt utgör en anledning till att utföra en abort” och ”rådde människor överallt att vända sig bort från den förödande vanan att utföra aborter på grund av personlig eller social bekvämlighet”³.

Att föda barn till världen är sannerligen inte bekvämt. För det mesta medför det fysisk smärta, följt av stora uppoffringar och osjälviskhet. Men välsignelserna av att följa Guds bud att fostra barn är några av de underbaraste välsignelser han kan ge oss. Faktum är att föräldraskapet på många sätt ger oss en försmak av gudaskap.

Hur viktigt budet att föröka oss och uppfylla jorden än är, har Herren klargjort att vi bara får visa vår lydnad mot detta bud inom äktenskapet. Det finns många anledningar till denna restriktion, men två av de viktigaste är att motverka sexuell promiskuitet och erbjuda barnen ett stabilt och sunt familjeliv.

I de flesta samhällen har det traditionellt setts som genant och skamligt att föda barn utom äktenskapet. Men i dagens värld, där gott kallas ont och ont gott (se Jes 5:20), har det skamliga med en utomäktenskaplig graviditet i stort sett försvunnit. Detta är inte bara en synd i Guds ögon, utan undersökningar har visat att utomäktenskapliga födslar kan innebära ett flertal risker för barnet. Jämfört med barn som föds till gifta par är det till exempel troligare att barn födda utom äktenskapet dör i plötslig spädbarnsdöd eller på grund av någon skada, eller att de så småningom blir ungdomsbrottslingar.

Barn till ogifta föräldrar som adopteras bort klarar sig betydligt bättre än de som inte adopteras. De har lättare för att lära, får bättre yrken och behöver som vuxna inte få socialbidrag i lika stor utsträckning.⁴ Det är tydligt att vi får både andliga och timliga välsignelser av att föda barn till världen och uppfostra dem på Herrens sätt.

När Herren hade befallt Adam och Eva att vara fruktsamma och föröka sig, befallde han dem att uppfylla jorden och lägga den under sig. (Se 1 Mos 1:28.) Vi har i många år varnats för överbefolkning och de ödesdigra följder den kan få. Även om man i vissa områden får erfara de negativa följderna av extrem överbefolkning så är världen i stort på väg i motsatt riktning. Faktum är att undersökningar visar att år 2040 har världsbefolkningen nått sin kulmen och därefter kommer jordens befolkningstäthet att sjunka.⁵

Men en viktigare fråga än befolkningstätheten är förmodligen hur vi ska använda de resurser som Gud har gett oss för att försörja befolkningen nu och i framtiden. ”Ty jorden är full”, sade han, ”och det finnes nog, ja, i överflöd … Om någon därför tager av det överflöd som jag har berett, och icke delar med sig därav åt de fattiga och nödställda enligt mitt evangeliums lag, skall han upplyfta sina ögon i helvetet och plågas med de ogudaktiga.” (L&F 104:17–18) ”Det är inte barnafödandet som är fiende till mänsklig lycka och orsaken till fattigdom och svält”, sade äldste Henry B Eyring i de tolv apostlarnas kvorum. Det är människors uraktlåtenhet att behandla jorden på det sätt som Gud kunde undervisa dem om, om de bara frågade och sedan lydde.”⁶