Tro är svaret

I början av 1950-talet låg Förenta staterna i krig på Koreahalvön. På grund av regeringens dåvarande inkallningsregler var unga män inte tillåtna att verka som missionärer, utan tvungna att gå in i militärtjänst. Jag visste detta, så jag anmälde mig till arméns reservofficersutbildning när jag började på college. Jag ville bli officer som min äldsta bror. Men när jag var hemma på besök under jullovet bad biskop Vern Freeman i min hemmaförsamling mig att komma till hans kontor. Han berättade för mig att en ung ledare i kyrkan vid namn broder Gordon B Hinckley hade förhandlat fram en överenskommelse med Förenta staternas regering att varje församling fick kalla en ung man att verka som missionär. Den unge mannen skulle automatiskt få uppskov från militärtjänsten under sin mission.

Biskop Freeman sade att han hade bett om saken och känt att han skulle rekommendera mig att verka som heltidsmissionär från vår församling. Jag förklarade för honom att jag redan hade andra planer — jag hade anmält mig till reservofficersutbildningen och skulle bli officer! Min biskop påminde mig vänligt om att han hade manats att rekommendera mig att verka som missionär just den här tiden. Han sade: ”Gå hem och tala med dina föräldrar och kom tillbaka i kväll med ditt svar.”

Jag gick hem och berättade om det som hänt för mamma och pappa. De sade att biskopen var inspirerad och att jag med glädje borde acceptera Herrens kallelse att verka. Min mor såg hur besviken jag blev över att inte genast bli officer. Hon citerade:

”Förtrösta på HERREN av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.

Räkna med honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar jämna.”¹

Samma kväll gick jag tillbaka till biskopens kontor och accepterade hans kallelse. Han bad mig besöka värnpliktskontoret och berätta för dem om mitt beslut.

När jag gjorde det sade till min förvåning kvinnan som var chef för värnpliktskontoret: ”Om du går på mission kommer du att bli inkallad innan du hinner anmäla dig till reservofficersutbildningen igen. Du kommer att bli menig, inte officer.”

Trots denna oväntade vändning hade jag en underbar mission. Liksom för alla andra som verkar som missionär förändrade den mitt liv. Men precis som jag informerats om skickade myndigheterna mig en inkallelseorder till Förenta staternas armé omkring en månad innan jag kom hem från min mission.

Efter träningslägret och militärpolisskolan stationerades jag på en armébas som militärpolis. En kväll tilldelades jag uppgiften att eskortera en grupp fångar nattetid från ett läger till ett annat.

Under natten stannade konvojen halvvägs för att ta en paus. Den ansvarige officeren beordrade oss att gå in i restaurangen och dricka kaffe så att vi skulle kunna hålla oss vakna resten av natten. Han såg genast att jag tackade nej. Han sade: ”Soldat, du måste dricka kaffe så att du kan hålla dig vaken under resten av resan. Jag vill inte att några fångar ska fly eller orsaka problem medan jag har ansvaret för dem.”

Jag sade: ”Kapten, jag menar inte att vägra, men jag måste tacka nej. Jag är mormon och dricker inte kaffe.”

Han tyckte inte om mitt svar, och beordrade mig återigen att dricka kaffe.

Jag tackade återigen nej. Jag satte mig på min plats i bakre delen av bussen, med vapen i hand, och bad inom mig att jag skulle kunna hålla mig vaken och inte behöva använda det. Vi kom fram utan incidenter.

Några dagar senare bad samme officer mig att komma in på hans kontor för ett samtal mellan fyra ögon. Han sade att fastän han hade oroat sig över att jag inte skulle kunna hålla mig vaken under natten, så uppskattade han att jag höll fast vid min övertygelse. Sedan berättade han till min häpnad att hans assistent skulle förflyttas och att han rekommenderade mig till att ersätta honom!

Under större delen av de följande två åren fick jag många tillfällen att utföra ledaruppgifter. Det visade sig att jag fick fler positiva erfarenheter under min militärtjänst än jag hade trott vara möjligt.

Från denna enkla berättelse — och från många fler under mitt liv — har jag lärt mig att tro och lydnad är svaren på våra bekymmer, vår oro och vårt lidande. Tro på Herren Jesus Kristus är verkligen kraften som kan förändra vårt liv och leda oss till frälsning.

Hur kan vi bygga denna tro? Genom våra handlingar. Vi måste ”gå och göra det som Herren har befallt”, precis som Nephi råder oss. Vi måste ”förtrösta på Herren av hela vårt hjärta”² som min mor så kärleksfullt lärde mig. Med tacksamhet ser vi, när vi utövar tro att göra Herrens vilja, att vi blir rikt välsignade för vår lydnad.

Men ibland ser vi att även när vi gör vårt bästa för att tjäna Herren så kan det hända att vi måste lida. Ni kanske känner någon som står inför de mest prövande omständigheter. Tänk på föräldern vars barn blir sjukt, och alla fastar och ber av hela sitt hjärta och sin själ, men barnet dör till slut. Eller på missionären som offrar allt för att gå på mission, och sedan drabbas av en svår sjukdom som leder till svåra handikapp eller kronisk smärta. Eller kvinnan som lever så trofast och lydigt hon kan, men som aldrig får barnen hon längtar efter. Eller hustrun som gör allt hon kan för att skapa ett gott hem till sin familj och uppfostra sina barn, men vars make lämnar henne. Skrifterna ger många exempel på människor som räddades efter att ha visat stor tro, som Sadrak, Mesak och Abed-Nego som kastades i den brinnande ugnen. Men skrifterna ger också många exempel på hängivna människor som inte räddades genom gudomligt ingripande i svåra stunder. Abinadi brändes på bål, Johannes Döparen halshöggs, Almas och Amuleks efterföljare kastades i elden. Att man gör det rätta betyder inte alltid att allt kommer att gå väl. Kom ihåg att tro och lydnad fortfarande är svaren — även när saker går fel, kanske särskilt när saker går fel.

Kom ihåg att Herren har lovat att hjälpa oss i våra motgångar. Han känner särskilt för dem som lider. Det var han som sade: ”Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade.”³

Som en del av försoningen tog vår Frälsare på sig all smärta. Han vet vad fysisk och känslomässig smärta innebär, han vet hur det känns att förlora något eller bli sviken. Men han visade oss att kärlek, tålamod, ödmjukhet och lydnad är vägen till sann frid och lycka. Jesus sade: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er.” Men sedan, för att varna oss för att se endast till världslig bekvämlighet, lade Jesus till: ”Inte ger jag er en sådan frid som världen ger.”⁴ Världen ser frid som motsatsen till konflikt och smärta, men Jesus erbjuder oss tröst trots vårt lidande. Hans liv var inte utan konflikter eller smärta, men det var fritt från rädsla och fyllt med mening. Aposteln Paulus skrev: ”Om ni håller ut när ni får lida fast ni handlar rätt, då är det nåd från Gud.

Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår …

När han blev smädad smädade han inte tillbaka, och när han led hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist.”⁵

Vi som har accepterat Jesus Kristus som vår Frälsare måste helt och fullt lita på Kristi förtjänst. Han frälser oss när vi har gjort allt vi kan. När vi modigt utövar vår tro, och när vi går framåt med förtröstan på Kristi förtjänst, välsignar han oss och leder oss i allt vi gör. Då stärker han oss och skänker oss frid mitt i våra prövningar. ”Ty vi lever här i tro, utan att se.”⁶ Det är min bön att var och en av oss ska bli bättre på att lita på Herren och öka vår tro på honom.

Nu, mina bröder och systrar, vill jag som avslutning nämna något annat. Under senare år har jag välsignats med möjligheten att få iaktta president Hinckley på nära håll, och jag vill påminna er om att president Hinckley inte bara är en levande profet utan också en levande siare. Han ser sådant som andra inte ser. Han har urskillningens gåva, han är optimist och realist. Jag är så tacksam för att Herren har bevarat president Hinckley och låtit honom och hans goda rådgivare leda kyrkan under de senaste tio åren. Genom president Hinckleys gudomliga vägledning har kyrkan fått många vittomfattande välsignelser, många som inte är uppenbara. Jag uppmanar var och en av er att mer troget följa hans råd och vägledning, för ”Herren har [i sanning] uppväckt en siare åt sitt folk”.⁷

Jesus är Kristus. Joseph är återställelsens profet. President Gordon B Hinckley är vår levande profet. I Jesu Kristi namn, amen.