”Pappa, jag är stolt över dig!”

Eftersom min hustru och jag inte kände till några skolor i Madrid i Spanien som drevs av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och eftersom vi ville att våra barn skulle få en religiös utbildning så skrev vi in dem vid en skola som drevs av en annan kyrka. Eftersom våra barn var de enda medlemmarna i vår kyrka i den här skolan så hoppades vi att de inte skulle utsättas för någon religiös diskriminering.

En dag i oktober 1999 fick vi en inbjudan från skolan av vår son Pablo, som då var sexton år, att närvara vid ett föredrag och en diskussion med titeln ”Religiösa sekter: Mormonism”. Föreläsningen skulle hållas av en framstående auktoritet som var känd för att ha ägnat en stor del av sitt liv åt att studera religioner, i synnerhet Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Jag var rädd att man kanske skulle ge ett felaktigt intryck av vår tro så jag kontaktade vår stavspresident och informerade honom om mötet. Han antecknade datumet och platsen och bad mig prata med kyrkans informationstjänstavdelning för att se om en representant kunde närvara och besvara eventuella frågor som kunde uppstå.

När dagen var inne åkte min hustru, min son och jag till skolan. Aulan där föreläsningen skulle hållas rymde 500 personer. När vi hade satt oss ner sökte vi efter andra medlemmar i kyrkan bland den stora folksamlingen som fyllde aulan. Snart upptäckte vi broder Quirce från informationstjänsten. Han vinkade glatt till oss från andra sidan aulan.

Mötet började och rektorn presenterade talaren och överöste honom med lovord, och gav en detaljerad beskrivning av de universitet där han hade fått sina examina, både akademiska och ecklesiastiska. Talaren inledde sitt tal med en kort sammanfattning av kristendomens historia från Jesus Kristus och hans apostlars tid ända till år 1830 när världen först började höra talas om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga som organiserats i Amerika.

Talaren var inte särskilt hård i sin bedömning av vår tro. Det var tydligt att han hade läst många av våra böcker för han citerade ofta verser från Mormons bok och Läran och förbunden. Han läste också långa stycken ur profeten Joseph Smiths berättelse om den första synen. Det verkade som om han hade för avsikt att leda åhörarna till slutsatsen att om mormonismen verkligen var en sekt, vilket han ansåg, så var det inte en av de farligare.

Jag antecknade allt som jag ansåg vara felaktigt, till exempel att han sade att mormonerna inte var kristna och att Joseph Smith hade kopierat Mormons bok från en gammal amerikansk roman. Föreläsningen var ganska detaljerad och varade i över 90 minuter. Efteråt hördes applåderna ljuda i aulan.

När applåderna var över och diskussionen började var broder Quirce den förste på fötter. Han presenterade sig som medlem i kyrkan. Han förklarade hur Joseph Smith hade fått guldplåtarna och vad han hade bidragit med som återställelsens profet.

Medan jag lyssnade på broder Quirce kände jag plötsligt behovet av att också ställa mig upp och klargöra vissa begrepp så att alla närvarande fick veta sanningen om vår lära och vår tro.

När jag sade till min familj att jag ville säga något så blev Pablo rädd och sade: ”Nej, snälla pappa. Säg inget, för alla här känner mig och jag får problem med lärarna.” Jag tyckte det skulle vara fegt att bara låta broder Quirce prata, men jag ville inte att min son skulle få några problem så jag höll tyst. Men allteftersom tiden gick kände jag Andens allt starkare maning.

Jag sade återigen till min familj hur jag kände och min son uttryckte återigen sitt ogillande mot att jag ställde mig upp. Men till slut kunde jag inte motstå Andens inflytande utan kom sakta på fötter och gick runt längs bakre delen av aulan och fram till broder Quirce. Det hördes ett överraskat mummel från folkmassan: ”Det är en mormon till.”

När broder Quirce hade talat färdigt körde jag ner handen i fickan för att ta ut anteckningarna som jag hade skrivit, men till min förvåning var fickorna tomma. Jag hade lämnat kvar anteckningarna vid min sittplats. Just då var det min tur att säga något.

Jag visste inte var jag skulle börja. Allt jag hade tänkt säga försvann. Jag började med att säga att jag hade varit medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i 26 år och att jag visste att det var den enda sanna kyrkan på jorden, att Jesus Kristus hade återställt den genom profeten Joseph Smith och att Jesus är Guds Son — vår Frälsare och Återlösare.

Jag minns inte hur länge jag talade eller allt vad jag sade. Jag minns bara att tystnaden var överväldigande och att jag kunde känna hur 500 par ögon hade blicken fäst på mig. När jag var färdig tackade jag de närvarande för möjligheten att uttrycka min tro och vände mig om och gick ut. Jag kände mig tillfreds men benen skakade.

När mötet var över och jag träffade min familj igen kom min son fram till mig och sade: ”Pappa, du gjorde det rätta. Du bar ett fint vittnesbörd och du talade med kraft och myndighet. Pappa, jag är stolt över dig!”

Pablo visste att han kanske skulle få problem i skolan på grund av vad jag hade gjort, men det var viktigare för honom att veta att hans far har ett vittnesbörd som han står för.