Jag älskar bråkiga pojkar

Jag vill berätta för er om en grupp bråkiga unga män som jag lärde känna som ung biskop i Söul i Korea för många år sedan. Pojkarna bodde i närheten av mitt hem. Endast en eller två av dem var då medlemmar i kyrkan. Pojkarna som var medlemmar var de enda medlemmarna i sin familj. De var alla vänner, och de kom till kyrkan för att roa sig och vara tillsammans. De gillade att spela bordstennis under veckorna och de gillade roliga aktiviteter på lördagarna. Få av dem var duktiga i skolan och många tyckte att de var bråkstakar.

Jag var ung far till två söner, som då var sju och nio år gamla. Jag visste inte vad jag kunde göra för dessa unga män. De var så stökiga att min hustru Bon-Kyoung en dag sade att hon ville flytta till en annan församling så att våra söner kunde träffa andra unga män som kunde vara goda exempel för dem. Jag begrundade detta och bad till min himmelske Fader om hjälp att se hur jag kunde hjälpa dessa unga män. Slutligen fattade jag beslutet att försöka lära dem hur de kunde förändra sitt liv.

Jag såg det tydligt framför mig. Jag kände att om de blev missionärer skulle deras liv förändras. Det ändrade allt. Jag försökte entusiastiskt tillbringa så mycket tid tillsammans med dem som möjligt, för att lära dem vikten av missionsarbete och hur de kunde förbereda sig för att verka som missionär.

Samtidigt kom heltidsmissionären äldste Seo till vår församling. Han hade växt upp i kyrkan och hade som bärare av aronska prästadömet deltagit i en unga mäns kör med sina vänner. Han träffade de stojiga pojkarna i vår församling. Äldste Seo gav dem som inte var medlemmar missionärsdiskussionerna och han lärde dem också sångerna han brukade sjunga. Han bildade en trippelkvartett med de här högljudda pojkarna och kallade dem Hanaro-kvartetten, vilket betyder ”var eniga”. De gillade att sjunga tillsammans, men alla andra behövde stort tålamod för att lyssna på dem när de sjöng.

Vår hem stod öppet för alla medlemmar närhelst de ville komma förbi. Pojkarna besökte vårt hem nästan varje helg och ibland även under veckorna. Vi gav dem mat och undervisning. Vi lärde dem både evangeliets principer och hur de kunde tillämpa dem i sitt liv. Vi försökte ge dem en vision av hur deras liv kunde bli.

De sjöng tillsammans nästan varje gång de kom hem till oss. Deras högljudda toner skar i öronen. Men vi berömde dem alltid eftersom vi tyckte mycket bättre om att höra dem sjunga än att se dem hamna i bråk.

Det här fortsatte år efter år. Många av de här unga männen tillväxte i evangeliet och ett mirakel hände. Så småningom döptes nio av pojkarna som inte var medlemmar. De förändrades från högljudda bråkiga pojkar till ”tappra unga krigare”.¹

De verkade som missionärer, träffade vackra unga systrar i kyrkan och gifte sig i templet. Naturligtvis mötte de olika utmaningar när de verkade som missionärer, studerade och gifte sig, men de höll sig alla trofasta eftersom de ville lyda sina ledare och behaga Herren. Idag har de lyckliga familjer med barn födda inom förbundet.

Nio bråkiga pojkar har blivit 45 aktiva medlemmar i Herrens rike när man räknar deras hustrur och barn. Idag är de ledare i sina församlingar och stavar. En är biskop, två verkar i biskopsråd, en verkar i högrådet och två är presidenter för Unga män. Andra är församlingens missionsledare, verkställande sekreterare eller seminarielärare. De sjunger fortfarande tillsammans, och det andra miraklet är att de faktiskt låter bra!

Två grundläggande principer hjälpte de här unga männen bli som Helamans söner.² Trots att deras mödrar inte var medlemmar i kyrkan och inte förstod Herrens ord blev prästadömsledare deras fäder och ledares hustrur deras mödrar.

Dessa nio pojkar — jag kallar dem för ”Herrens pojkar” — lärde sig att de välsignas när de lyssnar till kyrkans ledare även om de inte alltid förstår varför. De blev som Adam, vår förste fader. När han offrade åt Herren frågade en ängel honom: ”Varför frambär du offer åt Herren? Och Adam sade till honom: Jag vet inte, endast att Herren befallde mig.”³ De lärde sig att ivrigt önska att vara lydiga och att tjäna Herren av hela sitt hjärta.

De lärde sig också att det var mycket viktigt att komma till kyrkans möten. President Ezra Taft Benson sade i sitt tal ”Ungdom av ädel härkomst”: ”Låt mig nu rikta er uppmärksamhet på vikten av att närvara vid alla era möten i kyrkan. Trofast närvaro vid kyrkans möten för med sig välsignelser som ni inte kan få på något annat sätt.”⁴ När de närvarade vid sina möten i kyrkan regelbundet kände dessa pojkar en stor kärlek till Herren och lärde sig hur de kunde tillämpa kyrkans lära och principer i sitt eget dagliga liv. De lärde sig också hur man kan delta i möten med stor glädje och lycka.

Vi har idag tre söner. Den yngste föddes medan jag verkade som biskop. När våra söner växte upp blev dessa nio pojkar församlingens och stavens ledare, och de blev våra söners lärare och ledare. De undervisade våra pojkar och andra pojkar på samma sätt som jag undervisat dem när de var bråkstakar. De älskade våra unga pojkar på samma sätt som jag älskade dem. Dessa före detta högljudda bråkiga pojkar blev våra barns hjältar. Våra söner tyckte om att följa deras goda exempel, att bli bra missionärer och vigas till rättfärdiga livskamrater i templet.

De här unga männen utövar fortfarande ett gott inflytande på vår familj. För två månader sedan höll vår församling en missionsaktivitet en lördag kväll som alla var inbjudna till, inklusive familjer där inte alla var medlemmar. Vår yngsta son Sun-Yoon kom hem från ett ungdomsläger samma eftermiddag. Han sade att han inte tänkte komma till missionsaktiviteten eftersom det inte fanns några icke-medlemmar i hans familj och han var för trött. Han kom inte till aktiviteten. Min hustru ringde honom för att förklara att alla var inbjudna till aktiviteten. Han sade: ”Det vet jag, men jag tänker inte komma idag.” Och lade på luren.

När mötet började den kvällen slank Sun-Yoon in och satte sig tyst bredvid sin mor. Han viskade till henne: ”När jag lade på luren kom jag ihåg att jag frågat pappa varför Hanero-kvartetten är så framgångsrika i allt de gör. Han sade att det var för att de följde det som kyrkans ledare sade och att de regelbundet kom till kyrkans möten. Det var nyckeln som förändrade deras liv och gjorde dem så framgångsrika.” Min son fortsatte: ”Plötsligt kom jag ihåg det som pappa sagt och jag beslöt mig för att följa dem eftersom jag vill ha en lycklig familj som de och också bli framgångsrik.”

Kära bröder, låt oss älska våra pojkar — trots att en del av dem är bråkiga pojkar. Låt oss lära dem att förändra sitt liv. Dagens Helamans söner kommer inte endast från våra dyrbara familjer inom kyrkan utan också från nya och unga nyomvända som inte har föräldrar som tror på evangeliet. Ni och er hustru måste vara deras ”goda föräldrar”⁵ tills de blir som Helamans söner.

Jag gläds över att se ert ständiga kärleksfulla ledarskap över våra unga pojkar. Dessa unga män är alla våra söner. När vi räcker ut handen till dem, lyfter dem och hjälper dem så känner vi oss som Johannes, som sade: ”Ingenting gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen.”⁶

Kära unga män, låt oss lyda kyrkans ledare och vara som Adam som inte alltid behövde veta varför utan gladde sig över att vara lydig. Och var snälla och närvara vid era möten i kyrkan. Om ni gör det lär ni er hur ni kan förbereda er för er framtid, och ni kommer att bli framgångsrika. Till alla unga män som fötts in i kyrkan och också till dem som kommit med i kyrkan senare, ni är Herrens armé. Ni kommer att bli underbara missionärer och framtida rättfärdiga fäder i er familj. Vår himmelske Fader kommer att välsigna er med en lycklig familj. Ni har en ljus framtid i evangeliet och liksom Helamans söner för ni med er evig glädje till oss alla.

Jag älskar er och vet att vår himmelske Fader älskar oss alla så mycket att han utgav sin enfödde Son, Jesus Kristus, som vår Frälsare. President Thomas S Monson är vår levande profet som leder oss på den rätta vägen. I Jesu Kristi namn, amen.