Den historiska bakgrunden till Nya testamentet

Under de första åren som följde på Jesu död syftade benämningen ”Nya testamentet” inte på en samling böcker om Herrens liv och död utan snarare på något han sade till sina lärjungar kvällen då de åt den sista måltiden: ”Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt 26:28; kursivering tillagd). De grekiska ord som översatts med ”nya testamentet” syftar faktiskt på ett förbund, det nya förbund Frälsaren erbjuder oss genom försoningen. De ord som nedtecknats i Bibeln och som kallas Nya testamentet beskriver, dokumenterar och undervisar om detta nya förbund mellan Herren och hans folk.

Texten som bevarats i Nya testamentet fokuserar på olika aspekter av Frälsarens verksamhet. Nya testamentet börjar med evangelierna, som betyder ”goda nyheter”, och de tar upp Jesu Kristi liv, verksamhet och gudomliga roll. Nya testamentet innehåller också en redogörelse för kyrkans första missionärsinsatser (Apostlagärningarna), brev från ledare som Petrus och Paulus vilka uppmanar de första kristna (som också kallades heliga) att hålla fast vid tron, ett vittnesbörd (Hebreerbrevet) och en apokalyps (Uppenbarelseboken) som utlovar Herrens återkomst i de sista dagarna. Var och en av författarna hade ett eget perspektiv att erbjuda, och var och en skrev med en särskild åhörargrupp i åtanke snarare än för att fylla olika tomrum i den historiska uppteckningen. I mitten av 300-talet e. Kr. sammanfördes de 27 böcker som redogör för Herrens nya förbund och sattes i den ordning de har i dag.

Jesus kallade 12 män som apostlar ur sin större grupp av lärjungar. Dessa män följde honom genom hans verksamhet, led med honom och fick också glädjas åt triumfer och andliga upplevelser. Efter Jesu död började apostlarna och andra trofasta efterföljare att nedteckna sina upplevelser. Det finns två händelser som kan ha skapat en önskan hos dem att bevara sina uppteckningar om Jesu liv: För det första fick den romerska armén herravälde över Jerusalem och templet år 70 e. Kr. För det andra hade avfallets krafter redan satts i rörelse (se Apg 20:29–30). Därför nedtecknades en stor del av texten i Nya testamentet för att hjälpa de trofasta igenom den tidens elände och kontroverser.

När vi ser tillbaka på deras upplevelser kan vi lära oss hur de bemötte svåra tider och hur evangeliets goda nyheter blev en stabiliserande kraft i kampen mot avfallets krafter.

Mot slutet av första århundradet hade all text som nu bevaras i Nya testamentet sammanställts och cirkulerade fritt bland kyrkans grenar. Skrivare gjorde kopior av texterna på papyrus och senare på pergament, men relativt få exemplar fanns tillgängliga. Kyrkans medlemmar samlade de böcker som fanns tillgängliga och läste och studerade Herrens och apostlarnas ord. Ett märkbart bakslag för cirkuleringen av skrifterna var förföljelsen av kristna som den romerske kejsaren Diocletianus bedrev år 303 e. Kr. Han befallde att de kristna skrifterna skulle brännas och tvingade kristna att frambära offer till hedniska gudar. Många trofasta personer gömde de heliga texterna under de här åren av förföljelse. Senare, när den första kristna kejsaren, Konstantin, befallde att nya kopior av skrifterna skulle göras, kunde hans lärda personer återställa böckerna som hade använts i grenarna före Diocletianus påbud. Våra nutida tryckta utgåvor av Nya testamentet har sitt ursprung i de kopior av Bibeln som gjordes på Konstantins tid och således hos de personer som offrade sin trygghet för att bevara Herrens nya förbund.

Det dröjde inte länge efter att Konstantin hade befallt att Nya testamentet skulle kopieras och börja cirkulera på nytt förrän böckerna som utgör vår nuvarande Bibel organiserades i den nuvarande ordningen. Ordningen följer ett mönster som fastställdes av Gamla testamentet. Nya testamentet innehåller Lagen (evangelierna), kristendomens historia (Apostlagärningarna) och profeterna (från Romarbrevet till och med Uppenbarelseboken). Både Gamla och Nya testamentet avslutas med ett löfte om Herrens återkomst (Malaki och Uppenbarelseboken). Placeringen av de här profetiska verken visar också på ett framsynt hopp om frälsning och framtida uppenbarelser.

Varje författare till Nya testamentet skrev med ett eget perspektiv på Jesu Kristi frälsande mission. Två av evangelierna skrevs av apostlar: Matteus och Johannes. Dessa apostoliska vittnen ger sina vittnesmål som ögonvittnen till Jesu liv. Två senare efterföljare till Herren skrev också evangelier: Markus och Lukas, som vittnade om vad de hade känt och hört. Båda två var en gång missionärskamrater till Paulus (se Apg 12:25; 2 Tim 4:11) och återspeglar delvis det ökande antalet heligas intressen. Dessa heliga bodde utanför Judeen och fick aldrig lära känna Herren medan han levde. Deras redogörelser utgör ett levande vittnesbörd om honom som de trodde på.

Paulus brev är troligen de första uppteckningarna i Nya testamentet, men alla skrevs inte vid samma tillfälle. Hans vittnesbörd framkom ur hans upplevelser som missionär, ur flera mäktiga syner (se Apg 9:1–6; 2 Kor 12:1–7) och ur hans umgänge med Petrus och andra (se Gal 1:18–19). Han skrev i stor utsträckning för att avgöra dispyter inom grenarna, och andra gånger skrev han till sina vänner (Timoteus och Titus). I ett brev ber Paulus en slavägare att ta tillbaka en förrymd slav som Paulus hade träffat när de satt i fängelse (Filemon). Enligt tradition tillskrivs Hebreerbrevet Paulus, men den vanliga introduktionen där han anger sig själv som författare saknas. Oavsett vilket vittnar boken om hur vi djärvt kan komma till Herren genom tro. Efter Paulus brev i Nya testamentet är Hebreerbrevet en avhandling om att ha tro när man möter motgångar.

Jakobs korta brev skrevs också relativt tidigt och tar bland annat upp lärdomar från Jesu undervisning i Bergspredikan, som förts vidare muntligt och åtskilt från Matteus skrivna evangelium (se Jak 1:13; 4:12; 5:12). Det är förmodligen Jakob, Herrens yngre bror, som är författare till det här brevet. Han hade förmånen att känna och se den uppståndne Frälsaren (se 1 Kor 15:7) och hade en viktig roll i många händelser i kyrkans historia (se Apg 15:13–29).

Nya testamentet innehåller också två brev av aposteln Petrus och tre av aposteln Johannes. Båda uppmanade de kristna att vara trofasta. Särskilt Petrus var angelägen om att de skulle vara trofasta under tider av prövningar.

Judas brev är en av de sista böckerna i Nya testamentet. Liksom Jakobs brev skrevs förmodligen också den här boken av Judas, en av Herrens bröder. Judas skrev i ett försök att häva det ökande avfallet i grenarna.

Nya testamentet avslutas med uppenbarelsen till aposteln Johannes som nedtecknade en syn om Herrens återkomst i härlighet för att inleda sin tusenåriga regering. Synen beskriver i utstuderad detalj kampen mellan gott och ont. De flesta av kapitlen handlar om händelser i Johannes framtid, bland annat händelser i de sista dagarna — vår tid.

Eftersom Nya testamentet egentligen är ett nytt förbund mellan Herren och dem som har tro på honom är böckerna till för alla som vill lära känna honom, oavsett om det är i den här tidsutdelningen eller i tidigare tidsutdelningar. Ursprungligen skrev författarna till Nya testamentet texter som omedelbart kunde användas i kyrkans grenar på den tiden, med insikt om att de nedtecknade de viktigaste händelserna i människans historia. Johannes, till exempel, såg sina texter som ett vittnesbörd: ”Dessa har blivit nerskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn” (Joh 20:31). Andra, Lukas till exempel, skrev med avsikten att dokumentera historia:

”Många har sammanställt en skildring av de händelser som har fått sin uppfyllelse ibland oss,

enligt vad de som redan från början var ögonvittnen och ordets tjänare, har meddelat oss.

Sedan jag noga efterforskat allt från början, har jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig” (Luk 1:1–3).

De första kristna hade mångskiftande bakgrund. Några kom från judiska familjer medan andra hade fostrats i ickejudiska hem. Ytterligare andra hade troligtvis knappt tagit del av någon formell religion innan de döptes. De återspeglade dagens mångskiftande grupp heliga. Därför kan deras svårigheter lära oss mycket om hur man övervinner ondska och förblir trofast trots prövningar och frestelser. De visar oss också hur de små grenarna kämpade och hur de fann trygghet i apostlarnas och profeternas ord.

Nya testamentet visar att det under osäkra tider, när en del inte hörsammade evangeliets lockrop, fanns trygghet för dem som ”troget höll fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna” (se Apg 2:42). Andra exempel lär oss att också de rättfärdiga prövas (se 1 Kor 10:13) och att kärnan i evangeliets budskap är lika enkel i dag som den var för 2 000 år sedan: ”Att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern” (Jak 1:27). Liksom Läran och förbunden, där profeten Joseph Smith vittnade om ”att han lever!” (L&F 76:22) vittnar Nya testamentet på liknande sätt om att graven var tom på påskdagens morgon: ”Han är inte här. Han har uppstått” (Matt 28:6).