Vanliga frågor om Mormons bok

Mormons bok är en helig skrift som liknar Bibeln. Den är ännu ett vittne eller testamente om Jesus Kristus.¹ Bibeln tar i huvudsak upp det forntida Israels liv och lärdomar. Mormons bok innehåller skrifter från ett flertal grupper som kom till Amerika, bland annat en familj som lämnade Jerusalem år 600 f.Kr. De här människorna var också ättlingar till Israels hus. Sålunda skrevs Bibeln och Mormons bok av människor av samma ursprung men i olika delar av världen.

Liksom Bibeln är Mormons bok mer än en historisk redogörelse. Den innehåller ”Jesu Kristi evangeliums fullhet” (L&F 20:9): lärdomarna, doktrinerna och profetiorna som vittnar om Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus.

Profeten Joseph Smith förklarade att Mormons bok ”berättar för oss att vår Frälsare uppenbarade sig på denna kontinent [Amerika] efter sin uppståndelse, att han här gav evangeliet i all dess fullhet, rikedom, kraft och välsignelse, att de hade apostlar, profeter, herdar, lärare och evangelister. Här fanns samma ordning, samma prästadöme, samma förrättningar, gåvor, krafter och välsignelser som fanns på den östra kontinenten … att de sista av deras profeter befalldes att skriva ett sammandrag av deras profetior, historia och så vidare samt gömma det i jorden och att det skulle komma fram och sammanställas med Bibeln för att Guds avsikter skulle fullbordas i de sista dagarna.”²

Kyrkans medlemmar studerar både Bibeln och Mormons bok. Faktum är att två av de fyra åren av vår studiekurs i Söndagsskolan ägnas åt att studera Bibeln. (För mer om detta ämne, se sidorna 16, 24, och 52 i det här numret.)

Forntida profeter, som Nephi, Jakob, Mormon och Mormons son Moroni, var dess huvudsakliga författare. Mormon sammanställde och förkortade uppteckningar som fördes av profeter om deras historia, profetior och lärdomar. Han inkluderade också en del av sina egna upplevelser. Mormon inristade den här uppteckningen på sammanbundna plåtar av metall som var guldfärgade. De kallas ofta guldplåtarna.

Efter Mormons död färdigställde Moroni uppteckningen och grävde ner den i en kulle för att bevara den för vår tid. År 1823 uppenbarade sig Moroni som en ängel för Joseph Smith och visade honom var uppteckningen låg nedgrävd. Fyra år senare tilläts Joseph att hämta plåtarna. Han ”översatte … uppteckningen genom Guds gåva och kraft” till engelska från det forntida språk som den var skriven på.³ Därefter publicerade och distribuerade han Mormons bok. (För mer om detta ämne, se sidorna 22 och 72 i det här numret.)

Joseph Smith tog emot plåtarna i september 1827 och hade dem fram till våren 1829. När han skrev sin berättelse år 1838 förklarade han vad som hade hänt med plåtarna: ”När budbäraren [Moroni] som avtalat kom för att hämta dem, överlämnade jag dem till honom, och han har dem i sin vård intill denna dag, som är den andra dagen i maj artonhundratrettioåtta” (Joseph Smith — Historien 1:60).

Förutom Joseph Smith var det ett flertal andra män och kvinnor som såg plåtarna och vittnade om deras existens. Särskilt elva män, kända som de tre vittnena och de åtta vittnena, skrev ner sina vittnesbörd om att de sett plåtarna och, som i fallet med de åtta vittnena, att de rört vid plåtarna. Deras vittnesbörd finns medtagna längst fram i varje exemplar av Mormons bok.

Dessa män utgör kraftfulla vittnen om Mormons bok, kanske ännu mer med tanke på att det var flera av dem ”som under en tid var fientliga mot Joseph”, bekräftar äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum. Inte desto mindre ”vittnade [de] till sin död om att de hade sett en ängel och tagit i plåtarna. ’De har visats oss genom Guds kraft, och inte av människors’, förkunnade de. ’Därför vet vi med säkerhet att verket är sant.’”⁴

Även om vi inte grundar vår tro på fysiska bevis finns det lingvistiska, historiska och arkeologiska bevis för Mormons bok. Föreställningen att de skrevs på metallplåtar hånades till exempel en gång i tiden, men under senare år har man funnit många exempel på heliga skrifter skrivna på metallplåtar — en del gömda i stenkistor.

Lingvister har lagt märke till att ord och formuleringar i Mormons bok som låter klumpiga på engelska är helt begripliga på hebreiska och besläktade språk som borde ha varit välkända för folken i Mormons bok — språk som den unge Joseph Smith inte kände till.

Men den här typen av bevis är inte vad som övertygar oss om att Mormons bok är sann. Det är en fråga om tro och personlig uppenbarelse.

Det enda säkra sättet att själv få veta det är genom den Helige Andens kraft. Det sista kapitlet i Mormons bok inbjuder alla som läser den, begrundar den och uppriktigt vill få veta om den är sann, att fråga sin himmelske Fader i Jesu Kristi namn. De som går tillväga på detta sätt kommer att få veta genom den Helige Andens kraft att boken är sann (se Moroni 10:3–5). Miljontals medlemmar i kyrkan har bett och vet genom den Helige Andens vittnesbörd att Mormons bok är sann. (För mer om detta ämne, se sidorna 4, 60 och 80 i det här numret.)

En av våra viktigaste trosuppfattningar är att Gud alltid har uppenbarat sin vilja för sina barn på jorden och att han alltid kommer att göra det. Vi tror att Bibeln är Guds ord men vi tror inte att den innehåller alla uppenbarelser som Gud har gett eller kommer att ge till sina profeter. Även idag fortsätter han att uppenbara sin vilja genom levande profeter och apostlar, själva grunden i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (se Ef 2:20).

När aposteln Johannes skrev ner Uppenbarelseboken var det inte den sista boken i Bibeln. Gamla och Nya testamentet kom inte att sammanbindas i en helig skrift — som nu kallas för Bibeln — förrän det tredje århundradet e.Kr.

På samma sätt står det i Femte Moseboken 4:2 att vi inte ska lägga något till Moses ord. Naturligtvis ogiltigförklarar inte den här versen, i början av Gamla testamentet, resten av Bibeln. Varken Mose eller Johannes kunde ha menat att man skulle ändra en skrift som ännu inte fanns, istället varnade de för att ändra evangeliets sanna lärdomar.

Mormons bok, som innehåller evangeliets fullhet, ändrar inte Guds ord utan bekräftar det. (För mer om detta ämne, se sidorna 24 och 38 i det här numret.)

Svaret på den här frågan är beroende av att vi förstår lite om hur Mormons bok översattes och publicerades.

1. När Joseph Smith översatte guldplåtarna genom Guds kraft dikterade han orden till en skrivare. Skrivarna gjorde då och då stavfel och grammatiska misstag när de skrev ner hans ord. I Första Nephi 7:20 återgavs till exempel orden ”were sorrowful” [var bedrövade] med ”ware sarraful”. Skrivarna var inte outbildade, men stavningen hade inte standardiserats på den tiden.

2. Det ursprungliga handskrivna manuskriptet av översättningen kopierades därefter för att göra ett nytt handskrivet manuskript till tryckaren. I det här skedet rättades en del stavfel och grammatiska misstag till, och kommatering bifogades. Men vissa nya fel kröp också in när orden kopierades fel.

3. Tryckaren gjorde sitt bästa för sätta typerna korrekt. Men ibland uppstod nya fel. I Alma 57:25 läste han ordet ”joy” [glädje] felaktigt och typsatte istället ”foes” [ovänner].

4. Profeten Joseph Smith granskade noggrant de första tre utgåvorna av Mormons bok och han fortsatte att justera och förfina texten. Men en del fel upptäcktes inte förrän i senare utgåvor. År 1981 rättades en tryckares fel i Alma 16:5 slutligen till, ”whether” [om] förändrades till ”whither” [vart] — vilket överensstämde med ursprungsmanuskriptet från profetens översättning av guldplåtarna.

5. Andra förändringar inkluderade nya kapitel- och versindelningar och fotnoter med tvärhänvisningar.

Oavsett vilka frågor som människor ställer om Mormons bok är boken sin egen bästa försvarare. Du kan vittna om boken, dela ut exemplar och inbjuda andra att själva be om den. Om någon har ett uppriktigt hjärta och verkligen vill veta om boken är sann, kommer Herren att ”uppenbara sanningen om dem för [denna person] genom den Helige Andens kraft” (Moroni 10:4).